Adolf Eichmann, ingen liten kuggen utan själva KUGGEN
NY BOK:
David Cecarani : Adolf Eichmann. Byråkrat och Massmördare. Wahlström & Widstrand. 531 sid, ill.
Inför ockupationen av Österrike hade byrå IVd4 inom RSHA, som sorterade under SD, där Adolf Eichmann var anställd, konstruerat ett stort hjul inuti vilket en man kunde sitta på en liten pall - hjulet var ett stort kartotek med namnen på alla judar i Österrike,
Detta är en bild ur Cecaranis bok, som tyvärr inte förklaras närmare. Vem hade uppfunnit detta hjul, vem var dess geniale upphovsman, Eichmann? Användes det i andra länder där Eichmann etablerade sig under krigsåren? Tyvärr, läsaren får icke veta något mer om detta ruskiga jude-hjul. Men det är en bild ur boken som etsat sig fast mer än allting annat, en sådan där ruskig detalj som liksom en doft, en melodislinga eller några rader ur en dikt kan säga mer om en historisk period än en hel bok.
Andra bilder ur boken som också präglats in hos mig är de staplar och väggstora diagram över judetransporterna samt den europeiska karta med alla tåg inritade som fanns i några rum på byrå IVb4, som Eichmanns avdelning omdöptes till efter krigets början. Ordnung muss sein när man utrotar...
Cecarani har en annan uppfattning av Eichmann än den som Hanna Arendt ger uttryck för i den klassiska boken Adolf Eichmann i Jerusalem. Hanna Arendt beskriver Eichmann som en betydelselös kugge, en man utan färg, en trist typ, ganska ointelligent som lyder överheten blint. Denna uppfattning av Eichmann har präglat vår uppfattning om honom ända sedan hennes bok kom ut strax efter rättegången. Cecarani ger en annan bild av Eichmann : han saknar ingalunda humor, han är inte färglös och dum utan snarare listig och intelligent, vilket han visar under rättegången. Han kommer ingalunda från någon tysk underklass med hämndbehov utan från välordnade borgerliga förhållanden, snäppet över medelklass.
Och Eichmann var ingen liten kugge i ett väldigt utrotningsmaskineri - han var själva kuggen, den som drev runt alltihop. Han kunde till och med trotsa Himmler och sätta andra nazihöjdare på plats; han var stilig, elegant och mycket självmedveten när han struttade omkring i sin svarta SS-uniform, han utstrålade makt.
Boken ger tyvärr inga svar på, inte ens en antydan om varur Eichmann hämtade sitt blinda judehat. Själv förnekade han envist att han hatade judar, att han blott verkställde order, men det finns så många belägg för judehatet att den förnekelsen faller platt till marken - i själva verket var han som besatt av sitt judehat, men varför. Varför hatade han så ? Vem som helst hade väl gett upp mördandet redan 1943 när det stod klart att Hitler skulle förlora kriget, inte Eichmann, han drev på tågen ända tills det totala nederlaget. När tågen inte gick längre drev han i väg de ungerska judarna till fots på en dödsmarsch i snö och kyla.
Boken om Eichmann går från A till Ö, från uppväxten, ungdomsåren, karriären inom nazistpartiet, giftermålet med Vera, Wannse-konferensen, judeutrotningen och massmördandet (Eichmann kom på användandet av Zyklon B-gasen), flykten till Argentina, infångandet 1960, rättegången, domen och hans avrättning.
Eichmanns flykt till Argentina liksom Veras och barnens resa till honom ett par år senare gick förunderligt enkelt. Trots att han var internationellt efterlyst kunde han leva tämligen öppet i Argentina under Juan Peron, en nazisympatisör. Han byggde sig en egen villa på en billig och vattensjuk mark och levde där ett borgerligt familjeliv under små ekonomiska förhållanden.
Vad jag aldrig har begripit är dessa massmördares fruar och barn. Efter kriget visste fru Vera allt som sin man, det hade stått i alla tidningar vilken massmördare han var. Likväl trotsar hon faran och beger sig till Argentina för att vara vid sidan av sin man, en avslöjad massmördare. Någon som förstår det ? Det var samma sak för massmördaren i Treblinka, Franz Stangl; hans fru stod troget vid han sida alla år.
I hemlighet fick Vera Eichmann hälsa på sin make strax innan han avrättades, en gest av humanitet från staten Israel, något som Eichmann aldrig visade sina offer när han drev dem på tågen med piskor och schäferhundar med destination österut, till gaskamrarna.
Cecarani ägnar inte många rader åt Vera Eichmann, men hon är en lika stor gåta som sin make, kanske större.
David Cesaranis detaljrika Eichmann-bok kommer att bli ett standardverk tack vare sin detaljrikedom och historiska exakthet; ett fylligt litteraturregister höjer bokens värde.
Men inte ens Cesaranis överväldigande historiska kunskaper förmår kasta ljus över det mest problematiska i judeutrotningen : hur gick ordergivningen till : Från Hitler, till Himmler, till Göring, till Heydrich, till Eichmann och från Eichmann vidare ut på fältet ? Inte ett enda papper finns om denna process, inte ett enda ord har bevarats, likväl har det skett, att ett helt folk nästan utrotades på order. Eichmann själv sade sig ha medverkat till att fyra miljoner judar gasades ihjäl och två miljoner dog av andra orsaker. Med ett sådant livsverk bakom sig skulle han gladeligen hoppa ner i sin grav, som han sade vid krigsslutet.