Östra Ölands fria horisont

Är jag en gnällig och kärlekslös person? Jo, det är jag nog, men så finns det också mycket att ogilla och gnälla över - det svenska politiska systemet, till exempel.

Efter att ha kommit halvvägs in i Bill Clintons memoarer (en väldig tegelsten) börjar jag förstå den dynamik och spänning som endast politiken i USA kan bjuda på. Och jag anar och förstår orsakerna till att den svenska politiken är så trist och bedövande tråkig och utan färgstarka personligheter.

Orsaken är att det i USA inte finns några pengabidrag till de politiska partierna. Varje ung man som vill göra karriär måste klara det själv, måste finansiera det själv, måste själv skapa den organisation och det nätverk av människor som kan föra honom fram till seger - och så skall vi komma ihåg att de flesta av de viktiga tillsättningarna sker genom val på delstatlig nivå.

Detta medför att det är de mest begåvade, de mest karismatiska, de mest riskbenägna och de som är mest dynamiska och framåt som sållas ut till ledande politiska positioner.

Bill Clinton till exempel försökte bli kongressman i unga år; han byggde upp sin egen organisation för detta val, han fixade pengar, en dollar här, en annan där. Han knöt till sig likasinnade, unga begåvade människor.

Han tog en risk och han förlorade kongressvalet och stod där med 40 000 dollar i egna skulder.

Han betalade av, ställde därpå upp för nästa ämbete : statsåklagare i Arkansas; han startade åter sitt nätverk, vann valet stort. Därpå satsade han på att bli guvernör i Arkansas. Detta var en än större process och krävde än mer pengar och en ännu bättre valorganisation; han vann, ställde upp en gång till, förlorade etc. Han var då bara 31 år, och hade varit guvernör i fyra år - i Sverige går de flesta kvar i komvux och daltas med vid den åldern, eller i nåt åtgärdsprogram hos AMS.

Under alla dessa valrörelser måste han och hans sympatisörer skaffa fram egna pengar, mest småsummor för i Arkansas finns inga storföretag.

Vad som är än mer påfallande är kontakten med yrkeslivet - Bill Clinton återvänder alltid till yrkeslivet som jurist när han inte befinner sig i politikens centrum. En annan påtaglig politisk faktor är de religiösa samfundens stora roll i politiken. Bill Clinton var/är djupt religiös, vilket gav hans politik också en andlig dimension, det blev en tilltalande mix av sociala åtgärder som grundades inte i politik utan i tro på politikens rättfärdighet. Bill Clinton drevs av ett patos för de fattiga och undanskuffade, en reminiscens också från hans egen barndom, som dock inte var så fattig som den framställs.

De svenska partibidragen kommer till slut att bli döden för det politiska systemet. Politiska partier kan nu existera utan medlemmar, ingen behöver anstränga sig och allt färre gör det - att bli riksdagsman innebär ingen ekonomisk eller yrkesmässig risk och det bidragsberoende partisystemet tenderar därför att locka till sig ett negativt urval ur befolkningen. Inte de mest begåvade och dynamiska utan de med tjocka bakar, präktigt sittfläsk och begränsade vyer.

-----------------

ÅKE GREEN : Orkar vi med mer om Green, knappast. Men han friades och det är det viktiga, annars hade taket sänkts, dörrarna stängts och vi hade alla suttit i yttrandediktaturens trånga och mörka celler, en sovjetisering kunde man ha kallat det för.

På tal om negativa urval till politikerpositioner kan jag inte låta bli att nämna de båda ledamöterna i folkpartiets partistyrelse, Birgittorna Rydberg & Ohlsson, vilka kräver av Gud att pastor Green skall dö och brinna i helvetet.

Folkpartiet har uppenbarligen genomgått en metamorfos och allt mer blivit ett parti för knäppgökar, och moderate Reinfeldt han rantar i hasorna på Persson - Oh, ur led är tiden och jag är inte karl nog att vrida den rätt.

---------------

I dag är det Karl XII:s dödsdag. Det är en onsdag, det är nollgradigt, grå himmel, ruggigt väder och lite av stämningen från Cederströms likfärdstavla hänger över landskapet : tramp, tramp, tramp i snömodden med kungen på en bår, sörjande allmoge längs vägen, eller kanske en lycklig allmoge - nu var mardrömmen äntligen över, galningen var död. 200 000 döda, kanske 400 000, ett långt och meningslöst krig eller ett försvarskrig?

För min del anser jag, vad det nu kan vara värt, att kungen var någorlunda normal fram till Poltava och man kan förståndsmässigt kan hänga med i de olika strategierna för fälttågen, men efter Poltava och under åren i Turkiet tappar kungen kontakten med verkligheten och blir Galenpannan. Om man kan hålla två tankar i huvudet samtidigt så var han en stor kung under en period av nio år och galen lika många år därefter.

Därefter sköts han av det hessiska partiet.