När jag träffade ett riktigt högerspöke
När jag gick in genom biblioteksdörrarna i Kalmar för en tid sedan mötte jag en person på väg ut; jag tyckte att han såg bekant ut, ansiktet kände jag igen. Han var inte särskilt lång, snarare kortväxt, välklädd; det syntes på nåt sätt, varför begriper jag inte, att det var inte vem som helst som här lämnade biblioteket; han bar på en sorts osynlig auktoritet, som bara kändes i luften.
Efter några timmar kom jag på det : jag hade sett ett riktigt, livs levande högerspöke - Sture Eskilsson från SAF/Timbro, mannen som vände samhällsdebatten genom att överta problemformuleringspriviliegiet från stollvänstern, the lunatic fringe och socialdemokratin, som under 70-talet välvde väldiga planer på facklig makt genom löntagarfonderna.
Jag hade trott att ett högerspöke skulle vara lite mera storvuxet, som Gösta Bohman och Eric Krönmark, bortåt två meter i strumplästen. Men så är nu inte verkligheten beskaffad.
Vad gjorde detta högerspöke i Kalmar? Jo, visade det sig i en intervju med honom i Barometern, han hade nyligen bosatt sig i Kalmar, nära till Öland och golfen och Kalmar är en liten trevlig stad, det måste medges. Här är gott att bo om man är pensionär.
Så snart Sture Eskilsson var färdigintervjuad i Barometern slog den enda kvarvarande vänstersocialdemokrattidningen i landet (K-märk), Östran, till med en rubrik. Vad tror ni? Just det, ”Högerspöke bosatt i Kalmar” och därefter blev det lite trivsamt munhugg om löntagarfonder - uppenbarligen är att fiender behöver varandra, framförallt behöver vänstersossar ett riktigt högerspöke att gå i clinch med; det finns ju inga kvar. Moderatledaren Reinfeldt är ju undanglidande som en hal ål i sumpen.
Sture Eskilssons memoarer föreligger nu, i dag, på bokhandelsdiskarna och jag återkommer till boken. Av intervjun med honom i TV8 hos Ortmark framgick att Sture Eskilsson är djupt besviken på moderaternas politiska metamorfos, på Svenskt Näringslivs ljumma engagemang och på att det inte finns en balanserande motkraft till LO med dess enorma resurser baserade på tvångstaxering av medlemmarna. Problemformuleringsprivilegiet har tippat över; färre äger det i dag än under Timbros storhetstid. Det är därmed nästan värre nu. Att med värderingar gå in i en samhällsdebatt som är upplöst på värderingar är fåfängt på något sätt. Det är som att tala med en som är starkt berusad och hoppas på att få ut något vettigt.