Lasermannens ondska sentimentaliserad
För något år sedan försökte jag läsa boken om Lasermannen; det höll några sidor; jag tyckte det var en uselt komponerad bok med den besvärande egenskapen att berättelsen är hållen i historiskt presens. Nu är ju boken hyllad längs med och tvärs över, så jag hade väl fel.
TV1:s film om Lasermannen fann jag vara behäftad med samma fel som boken: berättelsen sentimentaliseras. Lasermannen har en taskig barndom, han mobbas för sitt svarta hår, alltså måste han skjuta invandrare, lasermannen bjuder vänner på en misslyckad middag varvid alla går under skratt, alltså måste han skjuta invandrare, pappan med vilken han haft en taskig relation är död, alltså skjut invandrare, han ser och hör Bert och Ian i Ny Demokrati, ut och skjut några invandrare.
Lasermannens historia är sentimentaliserad intill snyftnivå, hans individuella skuld reducerad, lasermannen blir därmed, i enlighet med konventionell socialdemokratisk kriminalvårdspolitik, ett offer för omständigheter som han inte råder över, till och med psykvården är ju misslyckad, inte att undra på att han måste ut och skjuta.
Men vi var åtta miljoner som lyssnade till Bert och Ian utan känna något tvång av att skjuta invandrare. På ett eller annat sätt har vi väl alla haft en trist barndom - i grund och botten är all barndom för djävlig, i den mån man minns något, och det finns alltid någon att hata.
För min del tror jag att lasermannen Ausonius var direkt ond i Biblisk mening, en Satansgestalt, en totalpsykopat som njöt av vad han gjorde; han kände en härlig makt när han satt den röda fläcken på sitt offer och när han kramade av avtryckaren. I Nazityskland hade han varit en framgångsrik SS-officer.
Det är nu när han i nåder låter sig intervjuas i fängelset som han lägger orden rätt och är låtsat ångerfull, detta är den falske Ausonius, som journalister och filmare låter sig förföras av - den riktige Ausonius är den genuint onda människa som han var i början av 90-talet.
AFTONBLADET, VÄMJELIG TIDNING : Aftonbladet har i dag sjunkit ner i den publicistiska dyn ända upp över öronen : Tillsammans med den massmördande lasermannen Ausoinus har Aftonbladet sett filmen och över en helsida låter man lasermannen recensera filmen om sig själv - självfallet anser Ausonius att han framställs som för mjäkig. Ja, denna sentimentala film måste i allra hgögsta grad störa psykopatens uppblåsta självbild.
Med denna intervju har Aftonbladet passerat ett svårslaget etiskt/moraliskt/publicistiskt lågvattenmärke : att låta mördare recensera sig själva. Aftonbladets redaktion måste ledas av bindgalningar och kallhamrade tokskallar. Det är vämjeligt och för min del hoppas jag på en landsomfattande köpbojkott mot tidningen.
-----------------
Den 44-årige jämställdhetsexperten i regeringskansliet har åtalats för förskingring av 1.6 miljoner kr, pengar han fick ut för fejkade jämställdhetsprojekt. Bedrägerierna kunde genomföras på grund av de slappa kontrollrutinerna. Det stred mot traditionerna i regeringen, att kolla kvitton, säger 44-åringen, som jag för övrigt talade med när han låg hemma på sängen samtidigt som polisen jagade honom över hela landet.
De skyldiga i denna bedrägerihärva är ministrarna Ohrback, Jämtin och Sahlin. Vilket ansvar kommer oppositionen att utkräva av dem? Finns det något politiskt ansvar överhuvudtaget längre i detta land?
-----------------
Nu över till nåt helt annat - regalskeppet Vasa. På auktionssajten Tradera säljs en bit av skeppet ut, ja, lugn, det är en brädbit ca 23 centimeter lång som är till salu. Den har en gång tillhört legendariske dykaren Fälting. Brädbiten har nu ett pris på 400 kr, men stiger väl ytterligare något - 400 kr, det tycker jag är billigt för en sådan souvenir.
Själv har jag ett stycke ektimmer från ett skepp som är ännu äldre, från Elefanten, som ligger i vattnen norr om Kalmar; vi snorklade där i ungdomen liksom alla andra ungar gjorde - Elefanten ligger på tio meters djup och den byggdes vid Björkenäs i Kalmar där den också sjönk, 1564, tror jag.
Om man kan ange proveniens (ursprung) ökar en gammal pryl i värde ofantligt. En dag kom den originella Guld-Nisse in på redaktionen.
- Titta vad jag har, sade han.
- Ja, det ser ut som ett gammalt Bartmann-krus, sade jag.
- Det är precis vad det är. Det kommer från Stora Cronan varifrån det flutit upp! Jag säljer det nu på annons och vill ha minst 20 000 kr.
Jag tror han fick det.
Han sålde också mynt som han påstod kom från Stora Cronan och han tjänade därvid grova penningar.
Men sannolikt kom inget av det han sålde från Cronan, han bara gav det en pengahöjande proveniens.
-----------------
Debatten om de apatiska flyktingbarnen fortsätter och jag hörde miljöpartiets språkrör Peter Eriksson i radion i går. Jag borde inte säga det, det är överlägset och arrogant av mig, men jag tror inte att Peter Eriksson är den skarpaste kniven i lådan om uttrycket förstås. I en debatt med migrationsministern Holmberg eller vem det nu var från regeringssidan, sade Peter Eriksson att han tyckte det var konstigt att socialdemokraterna åter tog upp frågan om de apatiska flyktingbarnen ”eftersom socialdemokraterna redan förlorat den debatten.”
Hela detta komplicerade komplex om barnen, deras sjukdomar/apati och eventuell misshandel i en del fall, är alltså en fråga om att ”vinna en debatt”. Klarare kan väl inte det orättfärdiga samhällets cynism uttryckas. Så talar en populistisk cyniker som inte bryr sig ett dugg om barn som kan fara illa utan bara ser till sitt eget.