Östra Ölands fria horisont

Att sluta röka var inte lätt; jag kommer i håg när jag fattade beslutet : det var en dag på redaktionen i början av 80-talet. Lars Engquist hade väl varit inne och bommat en cigg som vanligt, han var helt omöjlig på det. Vi satt tre i ett litet rum, alla rökte, att stiga in hos oss måste ha varit som att komma in i en gaskammare, men jag tänkte inte så mycket på det då och inte nu heller för den delen. Engquisten visste emellertid var cigaretterna fanns på hans tidning, Östra Småland.

En dag sade min journalistkollega och vän B. K. :

- Jag tycker det känns lite tungt i bröstet, svårt att andas, liksom.

Jag tittade på hans askfat och sade :

- Du tror inte att det kan ha nåt att göra med alla cigaretterna du rökt i dag (hans askfat såg ut som en igelkott med fimpar som taggar). Själv har jag alltid rökt bara några cigg om dagen, plus lite pipa.

- Kan jag väl aldrig tänka mig, jag röker ju Prince med filter.

Jag kände också lite brösttryck så jag satte mig att räkna ut hur lång den cigarett kunde vara som jag rökt under mitt dittillsvarande liv, antal cigaretter per dag gånger år och gånger en decimeter för så långa är dom. Jag kom fram till att jag rökt en cigarett som var en mil lång - från Kalmar domkyrka, förbi travet, förbi Smedby bort halvvägs till Nybro.

Helvete jag måste sluta, sade jag till mig själv och slängde ut cigaretterna genom bilrutan.

Kom hem, slog upp ett glas vin, tittade på tv, började läsa, blev extremt röksugen och tänkte : dumt att jag slängde dom, kanske dom ligger kvar.

Jag cyklade iväg bort mot gamla präktiga, nu nedlagda Nordchokklad där jag slängt ut paketet, och se, där låg det befriande paketet, men det var överkört flera gånger så allt var smulor utom längst in i ena hörnet där det fanns en oskadd cigarett - heureka, den smakade ljuvligt i vintermörket.

Så där höll jag på och

slutade i flera år ända tills för 20 år sedan då det sa stopp i hals, lungor och hela kroppen, faktiskt. Jag var tvungen att sluta. En rökare slutar aldrig av fri vilja, det måste hända något, är min erfarenhet.

Sedan dess har jag varit röksugen varje dag, oavbrutet i 20 år.

Häromdagen var det nära att jag föll igenom. Det finns inte så många piprökare längre, dock en och annan, lika sällsynt som härfåglar och sibiriska tallsparvar. Vi stod båda vid samma bokhandelsskyltfönster och tittade på det nyinkomna utbudet. Han började stoppa pipan med Greve Hamilton, en väl inrökt blanksliten pipa, färsk tobak. Han pysslade så trevligt med sin pipa, liksom smekte den ömt, han tände och en slinga piprök kom in i näsan på mig - alla djävulens frestelser satte in, inte ens pastor Green skulle kunna besvärja dem, och det var en centimeter ifrån att jag rusade iväg och köpte mig en pipa och en förpackning Greve Hamilton.

Alla journalister rökte såvitt jag minns, det hörde till på natten, kaffe och cigaretter var drivmedlet - några få renlevnadsjournalister fanns det, men de räknades inte och de sade aldrig nåt om vårt rökande eftersom det var ett naturligt och medfött journalistbeteende; man kunde också ha med sin hund på redaktionen, ingen tyckte det var konstigt, och man kunde ha med sitt barn om det var nödvändigt; jag bäddade åt min lilla tös på redaktionssoffan i all röken, ingen tyckte det var märkligt. Det var naturligt, avslappnat - händelsenyheter var bäst, indignationsjournalistik fanns knappast.

När den store Ölandsjournalisten Kjell Adler, Siam, fyllde 90 år gick alla Ölandsbladets journalister hem till honom för att gratulera. Kjell Adler, nästan blind, men  fortfarande skrivande och med i tidningsproduktionen, tog emot i sin stora läderfåtölj; vid sidan hade han ett rejält pipställ och en stor askkopp.

- Pojkar och flickor på Ölandsbladet, sade Kjell, tack för att ni kom när jag fyller 90 år, men det ska ni veta att hade jag inte rökt så förbannat hade jag nog varit 100 vid det här laget.

- Nu skålar vi i födelsedagswhiskyn.