Jag - godkänd av Säpo
Det är synd om den kvinnliga terrorist som på ett av de jordanska hotellen misslyckades med att utlösa bombbältet mitt under en bröllopsfest. Ja, enligt svensk uppfattning, som jag hörde i radion nu på morgonen, skulle det vara någon sorts övergrepp mot hennes rättigheter att visa henne i TV. Saddam var det också synd om.
Radions reporter frågade gång på gång om detta; den som intervjuades förstod inte frågan, och vem gör det.
Män som spränger sig själva till döds får enligt den vanvettiga islamska ideologin möta 76 jungfrur i muslimernas paradis, men för en stackars kvinna från Irak som i samma paradis tvingas möta 76 män, alla potentiella förtryckare, måste det väl vara som att hamna i helvetet, så hur har man fått henne att delta, såvida hon inte är mentalt retarderad, vilket hon föreföll att vara att döma av åtbörder och blickar.
---------------
Rebellerna i Sverige 1968 kunde ha utvecklats till fanatiker på samma sätt som en del muslimer i dag. Dokumentären på TV i går kväll var ju ytterst fascinerande, och jag har själv i livs levande livet på universitetet stött på en sådan rebell. Han lovade mig att jag skulle hängas i närmsta lyktstolpe när han och kompisarna tagit makten, och han menade det.
Vilket kommunistiskt stollegäng, nu kan man mest skratta åt det, men sådana stollegäng hade makten i många länder och åstadkom enormt lidande och massdöd, svält.
En av dem, Per, nu läkare, erkände också att om detta varit på 30-talet så hade han istället varit nazistisk SS-officer : drömmen om renhet, enfrågevärldsbilden och den enkla lösningen, auktoritetstron lockar ca fem procent av befolkningen, den aukoritära människan, ge dessa fem procent en karismatisk ledare och det kan bli livsfarligt.
Ockupationen av kårhuset med efterföljande ockupationsförsök av Operan (!) var just det, en opera i all sin komik.
Man skall inte moralisera heter det. Jag anser att det är just det man skall göra, moralisera. Att som en av rebellkvinnorna bara sitta och se på när stollegänget rövar bort hennes barn visar ju på en direkt deformerad personlighet, då, förmodligen också nu.
---------------
Att ta med åklagaren Eric Östberg från Internationella krigsförbrytardomstolen i Haag till en tribunal som skall granska den svenska flyktingpolitiken implicerar att svensk flyktingpolitik skulle befinna sig i gränszonen till krigsförbrytelser; Östberg själv i all sin pompösa rättfärdighetsroll låter också antyda detta.
Om svensk flyktingpolitik finns mycket att säga, men att påstå att denna generösa politik, som håller på att ruinera landet, skulle vara internationellt brottslig och kriminell är väl ändå att ta i; genom sådana våldsamma överdrifter kan man helt bortse från denna skämttribunal. För övrigt, vem betalar alla dessa högbetalda jurister från när och fjärran? Skattebetalarna?
Håll tribunalen i Paris, på Kuba, i Nordkorea, i Ryssland eller i Iran, men här : Giv me a break.
---------------
Jönköpingsposten har till slut utlämnat de bilder som tidningens fotograf tog på Securitas-rånet i staden. Först vägrade tidningen lämna ut bilderna och hänvisade till några högstämda tryckfrihetsprinciper som det inte fanns täckning för i det här fallet.
Bilderna tog tidningens totograf när hon råkade hamna mitt i rånardramat.
Bilderna hade inte det minsta att göra med meddelarskydd eller andra redaktionsprinciper och det är självklart att en tidning som i det här fallet skall utlämna material som kan bidra till att lösa ett brott.
Jag har själv lämnat ut sådana bilder, men då har jag gjort en överenskommelse med polisen: Då ska vi ha nyheten först, vilket alltid funkat.
En gång lämnade jag ut en bild till Säpo. Det var så att Föreningen Sverige-Sovjetunioen hade samlats på ett hotell. Tidningen var inbjuden att skriva. Vi fotograferade hela Sovjetgänget inklusive alla svenska medlemmar, som glada i hågen efter några snapsar ställde upp på en massbild, ungefär som en konfirmandbild.
Nästa dag kom det en försynt herre in på redaktionen och presenterade sig som ”Karlsson från Säpo”. Han undrade om han kunde få en kopia av bilden - en stor kopia, och det fick han.
Jag tänkte. Bra att dom håller ordning på spionämnena.
I polishuset hade Säpo en särskild dörr, till vänster om Krim. Jag såg aldrig någon gå ut, aldrig någon gå in. En ung journalist tyckte detta var oerhört spännande och jag försökte få göra reportage men Säpo ställde aldrig upp. Säpo hade också en våning på stan, över en blomsteraffär.
En gång blev jag krigsplacerad i en känslig befattning. Men innan så skedde ringde Säpo en dag och sade att de måste personundersöka mig först. Efter 14 dagar fick jag reda på att allt var OK med mig, så här skriver alltså en av Säpo godkändstämplad person - man kan säga att jag är samhälleligt KRAV-märkt.