Östra Ölands fria horisont

Jag borde väl inte älta homosexeriet mer eftersom jag är urless på saken, men efter debatten i går kväll på TV hos Lennart Persson kan jag inte låta bli eftersom jag där såg små fragment ur den process, som förmodligen inom kort driver fram en total splittring av svenska kyrkan i två segment - det första segmentet innehåller de troende, det andra de moderna teologiska vingelpellarna för vilka kyrkan är blott ytterligare en karriärstege.

Mot prästen Kalin, som startat uppropet mot homosexvigslar, stod en ung kvinnlig och mycket aggressiv präst, som med allehanda teologiska finter försökte sätta dit Kalin.

Till exempel denna : Om äktenskapet är till för att skapa liv hur kan du då viga äldre par som är infertila?

Detta är ju så enfaldigt att spikarna vrider sig i väggen.

När denna skrevspark inte gick hem återstod  homosexeriets offerroll : man får inte uttrycka sin åsikt klart och tydligt eftersom det kränker.

Jag hörde kyrkomötets socialdemokratiske ordförande i radion; något mera oförsonligt har jag sällan lyssnat till. Vad som framgick klart är att Kalin och hans 800 präster på uppropet förr eller senare kommer att kastas ut, såvida de inte böjer sig och accepterar vad politikerna beslutar.

Svenska kyrkan är efter frigörelsen från staten 1999 nu helt i händerna på en liten karriärsugen politikerhop; biskoparna är ett litet kamratgäng med radikala Lundavärderingar från 70-talet, alla väl ingängade.

Är det inte märkligt att man på rak arm inte kan säga namnet på en enda biskop, förr var det kulturpersonligheter, nu vet jag inte vad de står för.

LEIJONS MEMOARER : Jag har läst om Anna-Greta Leijons memoarer Alla rosor skall inte tuktas; det är en ganska sympatisk bok med en skrämmande inledning där den lilla tösen Anna-Greta sexuellt antastas av sin egen far. Att hon likväl efter dessa otäcka barndomsupplevelser växer upp till en normal kvinna beror på att hon är stark och envis, levnadsglad - och, vad vacker hon var som ung.

Anledningen till att jag skriver om dessa 14 år gamla memoarer är att de väl tål att läsas om igen, men också för att de på ett så avslöjande sätt beskriver det socialdemokratiska partiets förhållande till ett stort ämbetsverk - AMS.

AMS, förstår man snart, är inget självständigt statligt verk utan en integrerad del av den socialdemokratiska regeringen; när ny generaldirektör skall utses är det inte tal om överläggningar med övriga politiska partier utan saken förefaller närmast vara en intern s-angelägenhet.

Anna-Greta Leijon beskriver förhållandet så öppet och avväpnande att hon inte ens förmår reflektera över det betänkliga i situationen - hon är politiskt inskolad i denna konstitutionella sjuka och hon har själv gjort en karriär inom AMS, det var i själva verket där hennes karriär tog fart ordentligt.

Vidare beskrivs LO:s avgörande inflytande över regeringens politik, lite fnurror på trån då och då, men i stort sett vandrar regeringen i LO:s ledband. 

Den lättmanipulerade pressen beskrivs roande, och det tas för givet att tidningarna kommer rännande när ministern kallar. När så inte sker blir snälla Anna-Greta rasande, hon hade klös också, det ska vi minnas.

Inte heller när det gäller LO:s inflytande förmår Anna-Greta Leijon att självreflektera.

Hur som helst, det är läsvärda memoarer, men vad som slår mig att genom alla dessa 300 sidor nämner hon endast en enda gång att hon läst en bok. Det är drag jag funnit i andra politiska memoarer av modern snitt : Dagens politiker tycks aldrig läsa några böcker - de lever på en intellektuell svältkost av promemorior, dagstidningar och TV-snuttar. Utifrån denna virvlande information formas politiken. Det mesta blir ad hoc, som Göran Perssoons spontana infall och utfall över hela spektrat av frågor, inget sammanhängande, allt lika viktigt, allt blir därmed lika betydelselöst.

Vi har inga jobb. Persson pratar om det oljefria landet 2020. När han inte pratar om gardiner.

Vi har världens högsta skatter. Persson babblar på om sin svampskog.

EU-IMPERIETS UNDERGÅNG : Det talas alltid om USA-imperiets svanesång och snara undergång; vad vi istället ser är EU-imperiets svanesång och USA-imperiets blomstring och tillväxt. Jämför det stela och rigida Europas tillväxtsiffror och arbetslöshet med den vitala dynamiken i den amerikanska ekonomin. Och var tror ni de arbetslösa ungdomarna i Paris förstäder skulle vilja bo - i Kalifornien eller i Clichy ? USA tycks kunna ta emot den ena miljonen efter den andra av immigranter, alla blir goda amerikaner, svär in sig som medborgare, hyllar stjärnbaneret, håller högerhanden över hjärtat och sjunger nationalsången medan Frankrikes immigranter föraktar Frankrike och statens svaghet. De upplopp som ägde rum i New Orleans efter naturkatastrofen är ju rena Musse Pigg-skämtet i jämförelse med vad som förekommer i Frankrike. 

Efter att ha bränt ner några McDonalds-restauranger i Frankrike tror jag de flesta skulle vilja ge sig av till staterna. USA ut ur Frankrike, men ta mig med.

Man ska väl inte vara skadeglad, men som USA-vän kan jag inte låta bli att känna ett visst glädjepirr över de franska upploppen ty de bekräftar mina åsikter. Istället för eu borde Sverige anhålla om att få bli USA:s 56:delstat. Det skulle ge oss mer att säga till om än i eu, störrre självständighet, vi skulle få större frihet, en enorm marknad att exportera tullfritt till samt en viss nationell stolthet.

 Sverige ut ur eu, in i USA.