En tidningsskröna avlivad
I Sydsvenskan kultur har Andreas Ekström en trevlig och läsvärd blogg. På den drog han häromdagen den gamla skrönan att Ölandsbladet inte skulle ha varit intresserad av mordet på John F Kennedy. Jag passade på att dementera eftertryckligt å alla ölänningars vägnar ty skrönan antyder öländsk inskänkthet som inte bara drabbar tidningen utan alla som bor på denna ö, som har den mest reslystna befolkningen av alla svenska landskap - hälften av ölänningarna bodde ju för tusan i Amerika vid 1900-talets början.
Andreas Ekström skrev :
Det påminner mig om en ofta berättad journalistanekdot, apropå att hålla fokus på vad som är relevant. TT ringer till Ölandsbladet, som normalt aldrig på 60-talet använde TT-material. Men nu var Kennedy skjuten, så då tyckte TT-redaktören att det ändå kunde vara på sin plats att nämna det för ölänningarna. Den kolugne redaktören där ställde sina kontrollfrågor:
“Är Kennedy från Öland?”
“Öh… nej.”
“Nähä, är mördaren från Öland?”
“Nej.”
“Blev han skjuten på Öland?”
“Nej”.
“Tack, då ska vi inte ha något.”
På detta svarade jag :
Denna urgamla anekdot, som med vissa förändringar berättats om både Mora Tidning och Ölandsbladet ända sedan fransk-tyska kriget 1870, är möjligen rolig den första gången man hörde den, men inte den femtioelfte gången. Den är en skröna.
I själva verket var det så, är det så, att Ölandsbladet ständigt haft ett stort intresse för utrikespolitik, särskilt för USA där i slutet av 1800-talet halva läsekretsen bodde. Ett tag var vi väldigt stora på Nya Zeeland; att tidningen någonsin skulle ha uttryckt så sig enfaldigt som här görs gällande faller på sin egen orimlighet, bara att gå till läggen, som Myrdal säger.
Under andra världskriget följde dåvarande redaktören för Ölandsbladet händelserna i Nazityskland så intensivt och kritiskt att Sjöholm som den ende svenske redaktör jag känner till mordhotades i Berlinradion. Vi skall ta hand om dig när vi kommer, varnade Hitlers radio.
Att någon skulle ha hotat Sydvenskan under denna tid har jag svårt att tänka mig.
Så stolta är Ölandsbladets traditioner inom utrikespolitiken.
Andreas Ekström :
Tack, Kurt, för detta! Roligt att du skrev; nu vet vi bättre. Undrar just om historien är en skröna i sin helhet, eller om något liknande utspelade sig på någon annan tidning?
Jag kände mig därefter manad att lägga till det följande :
Hej igen. Jag har 42 år i journalistyrket och älskar att leta i läggen, därför vet jag talar om när jag säger det följande : Tidningarna hade bättre utrikesbevakning förr. Fransk-tyska kriget 1870 bevakades spalt upp och spalt ner i Ölandsbladet. Tidningen hade koll på Hitler och kommenterade honom redan 1922, framförallt gällde det Hitlers antisemitism, som lockade Ölandsbladet till feta rubriker. Jag säger det igen, det var år 1922-23, åren för Münchenkuppen, som dessa nyheter stod i Ölandsbladet.
En gång under 70-talet jobbade jag på Barometern, vi i nattgänget satt och fikade, nån sa : Inte undra på att en del var nazister på 30-talet, folk visste ju inget.
Låt oss se vad dom visste 1934, låt oss gå och hämta ett Barometernlägg från den 1 juli 1934, vad skrev tidningen, sade jag. Jag gick in i arkivet, tog fram 1934 och bar in lägget till fikabordet.
Vi bläddrade fram och häpnade. Denna lokaltidning i Kalmar hade flera sidor om nyheten, namnlistor på alla dödade, etc etc. Folk som ville veta kunde få reda på allt. I stort sett, och även i historiens ljus, var det som Barometern berättade på sommaren 1934 om Röhmkuppen helt korrekt.
Tidningarna hade då bättre, mer välskrivna och analyserande utrikesreportage än vad de har nu. Jag tror också att detta gällde Sydsvenskan.
Smålandsposten i Växjö blev en stor tidning tack vare den insiktsfulla utrikeskrönika som redaktör Gunnar Franzén skrev i 60 år, vareviga dag.
Vi, dagens journalister, är lilliputtar i jämförelse med de begåvade skribenter, som fanns bara en och två generationer före oss. Var finns Jolo? Jag kan bara se en som uppfyller skorna : Staffan Heimersson. Denne lysande skribent och glade gamäng är i Paris och bevakar och han fyllde nyss 70 år.
När jag exempelvis läser vissa krönikörer (Linda Skugge et al.) kan jag säga att dylika texter skulle en seriös tidningsredaktör inte ha tagit i med en lång tång vid den tidpunkt jag kom in i yrket, början av 60-talet.