Den franska varningen för Turkiet
När man ser vad som händer i Frankrike där de stora massorna av unga muslimer revolterar blir man lite förskräckt över utsikten att Turkiet skall in i Europa via eu - hur stora massor av fundamentalistiska muslimer tål det sekulariserade Europa? Våra liberala samhällen med fri syn på sex och levernet i största allmänhet tycks ju inte alls verka lockande utan väcker endast förakt och stärker Koranfundamentalismen.
Det som händer i Franrike torde för överskådlig framtid hålla Turkiet utanför Europa - landet hör inte hemma här. Det är för stort. Det har fel religion.
Många unga muslimer exkluderar sig själva från samhället, de vill leva här, men de vill uppenbarligen inte delta, gärna en välfärdsstat med öppna bidragskranar, men den skall hålla sig undan, vi kräver full kontroll över våra enklaver i era stater.
Vi är bussiga mot dem, de skiter i oss och föraktar oss och alla de värden vi står för.
I Frankrike lyder ropen : Polisen skall lämna våra områden. Som om en enda kvadratmeter av Frankrike exklusivt tillhörde någon särskild grupp.
Vi har samma tendenser i Sverige.
Vad man kan se framför sig som i ett skräckscenario är om den franska intifadan kombineras med terrorattentat och om de ganska lösa huligangrupperingarna får en samordnad ledning från vana och skolade terrorister; eftersom den muslimska gruppen är så stor i Frankrike, 10 procent, kan en situation à la Irak utvecklas; där uppgår Sunnimuslimerna, som åstadkommer all denna förödelse, just till tio procent av befolkningen. Konrad Lorenz, den tyske beteendeforskaren skrev i någon uppsats, att en grupp av djur, vargar, gäss, minkar etc, kan absorbera främmande grupper om de inte överstiger tio procent av den egna gruppen; blir den främmande gruppen större uppstår allvarliga störningar och problem; harmonin försvinner och alla blir aggressiva.
Vad som rör sig i terroristernas hjärnor vet man inte, men om jag vore terrorist med målet att omstörta Europa, skulle jag anknyta till de frustrerade muslimska ungdomarna, ge dem en tro, stadga och ledning, sätta på dem självmordsbälten och dra igång något riktigt stort - det tycks vara läge för det. För övrigt kan vi inte vara säkra på hur de nuvarande franska oroligheterna verkligen är organiserade. Kanske är Frankrike det första testområdet - ett Balkan i vardande. Europa splittrat i regioner, alla brinnande med konflikter, invärtes, utvärtes mot varandra.
En fransk inrikespolitisk aspekt på det som sker är vilket stöd Nationella Fronten kan suga ut ur de pågående oroligheterna - efter det här kan det vara ett 20-40-procents parti med allt vad det skulle innebära för europeisk politik.
Den franska intifadan visar också den europeiska immigrationspolitikens totala misslyckande - det är alltså detta franska helvete som eu har i beredskap åt oss på sikt.
Vad som alldeles uppenbart framgår är att den europeiska modellen för jobb och tillväxt i förstenade välfärdsstater inte fungerar; ty det blir ingen tillväxt, det blir inga jobb - Europa skapar bara utanförskap, USA inkluderar, ger jobb och egen försörjning. USA ger också sina nyanlända medborgare en gemensam dröm att dela: drömmen om frihet och möjligheten att lyckas.
De franska svårigheterna har också sin rot i den allra högsta ledningen av landet, president Chiraq. I vilket annat land som helst hade denne store mutkolv skakat galler, skrev Daily Telegraph för någon tid sedan; karln verkar för övrigt nåt alldeles förskräckligt högfärdig och pompös, Göran Persson uppblåst med en faktor tio, liksom Villepin, aristokraten. Dock har premiärminister Villepin skrivit en 800-sidig bok om modern poesi, men vad hjälper det nu...
Vad de franska muslimerna än reagerar emot så kan det ju inte vara en islamfientlig fransk utrikespolitik, det finns ju inte en diktator från Saddam till Arafat som inte stötts av Frankrike .