USA-hat på 1:a maj
Undan ur vägen, trummorna trumma, valthornen blåser, piporna drilla, trumpeterna ljuder, nu marscherar dom igen. Men till vad nytta ? Vem kan dom angripa efter att själva ha innehaft makten sedan 1930-talet, vilket måste innebära att varje samhälleligt fiasko, stort eller litet, har sitt ursprung i den socialdemokratiska politiken. Det är 1 maj, solen skiner genom ett lätt dis, det är 14 grader varmt och Larmtorget i Kalmar inramas av röda fanor - lite Sovjetkänsla är det.
Årets talare är hemmasonen Håkan Juholt från Oskarshamn, en gång min arbetskamrat på tidningen Oskarshamns-Nyheterna (Nyhetera). Håkan var fotograf, en trivselkille och blåljusjournalist, som alltid var före polisen och brandkåren på stora olyckor; glad och bullrande; att han skulle gå så långt förstod jag aldrig. Varför såg jag inte hans politiska storhet fast vi träffades varje dag i flera år; hur skall jag förklara det, jag har ingen talang alls för politiska begåvningar i vardande ? Jag förlorade Håkan ur sikte ett tag, så dök han upp som riksdagsman helt plötsligt, därefter började han alltid synas i sammanhang som rörde det svenska försvaret och till sist insåg jag att det var Håkan som utformade den nya försvarspolitiken : alla militära hot är borta, det enda som kan ställa till lite trassel är om terrorister börjar mixtra med internet och släcker ljuset i landet. Vi ska ha en armé utan soldater, en flotta utan fartyg och de soldater vi ändå kan ställa på fötter skall sändas till Afrika där vår första försvarslinje går. Det är en försvarspolitik för vackert väder, som aldrig avbryts av några åskurladdningar - den eviga svenska sommaren.
Håkan äntrade scenen, tittade ner i sitt manus, harklade sig och utbrast för mig helt överraskande i en hatisk tirad mot USA; var detta Håkan från Oskarshamn ? Ja, verkligen, det var han, han stod ju där. Den onda USA-imperialismen fortsatte han har en kompis, det onda Israel med skammens mur... Bifall och ett visst mummel. Det enda som fann nåd inför Håkan Juholt var det av skandaler sprängfyllda FN - där ligger vår säkerhet, vår framtids hopp.
Cowboy-politik, ropade han och väntade sig bifall, och det fick han. Det är högkonjunktur för USA-hat. På vägen hem köpte jag kvällstidningarna och läste om den senaste massgraven som nu grävs fram i Irak : kvinnor och barn skjutna med kulsprutor från nära håll. 1 500 människor bara i den massgraven. Cowboypolitik, är det att befria Irak, i så fall önskar jag mer av den varan.
Om alla världens välfärdssystem i alla länder läggs tillsammans och jämförs med Sveriges ligger vi ändå i topp och långt över alla andra, men en fara hotar : Reinfeldt, sade Håkan Juholt. Högern, den elaka högern. Och med en liknelse som jag inte förstod, men som kanske var djärv, jämfördes den nya fräscha högern med cockerspanielhundar.
Cockerspanielmoderater, hojade Juholt, de har snälla ögon, men inte mycket mer. Innerst inne är väl cockern en riktig pitbull, fick man för sig. Mina föräldrar hade en cockerspaniel, den slet sönder raggsockar med stor fermitet och bet sönder skor, så de kan vara jäkliga.
Är den flintskallige Reinfeldt verkligen lik en lurvig cockerspaniel ? Ja, det skall vara de vädjande, ganska stora ögonen i så fall, men något riktigt lyft var det inte i Juholts metafor; han fick heller inga applåder för den.
Det är ju också lite djärvt av den vice partisekreteraren Juholt, som själv har ett distinkt utseende, att gå in på personangrepp av detta slag. Juholt liknar förvisso inte en cockerspaniel, inte ens någon hundras jag känner till utan med sin mustasch och mörka uppsyn påminner han mer om en kusin till Saddam Hussein.
På den plats där jag stod stördes tyvärr hörbarheten i Juholts tal av en motordriven fläkt som under avgivande av ett helvetiskt oväsen blåste in luft i ett stort hopptorn av gummi för barn - en sådan fläkt behöver nog Juholt ha till hjälp för att blåsa luft i opinionen och volym i partiet. Fyra unga töser som tjattrade i mobiltelefoner samtidigt som de pratade med varandra gjorde mig också förvirrad och lätt störd. Arrangemanget lockade en publik av 500-600 personer, och allt gick lugnt tillväga utan intermezzon. Så skriver man alltid i lokalreferatet.
Årets talare är hemmasonen Håkan Juholt från Oskarshamn, en gång min arbetskamrat på tidningen Oskarshamns-Nyheterna (Nyhetera). Håkan var fotograf, en trivselkille och blåljusjournalist, som alltid var före polisen och brandkåren på stora olyckor; glad och bullrande; att han skulle gå så långt förstod jag aldrig. Varför såg jag inte hans politiska storhet fast vi träffades varje dag i flera år; hur skall jag förklara det, jag har ingen talang alls för politiska begåvningar i vardande ? Jag förlorade Håkan ur sikte ett tag, så dök han upp som riksdagsman helt plötsligt, därefter började han alltid synas i sammanhang som rörde det svenska försvaret och till sist insåg jag att det var Håkan som utformade den nya försvarspolitiken : alla militära hot är borta, det enda som kan ställa till lite trassel är om terrorister börjar mixtra med internet och släcker ljuset i landet. Vi ska ha en armé utan soldater, en flotta utan fartyg och de soldater vi ändå kan ställa på fötter skall sändas till Afrika där vår första försvarslinje går. Det är en försvarspolitik för vackert väder, som aldrig avbryts av några åskurladdningar - den eviga svenska sommaren.
Håkan äntrade scenen, tittade ner i sitt manus, harklade sig och utbrast för mig helt överraskande i en hatisk tirad mot USA; var detta Håkan från Oskarshamn ? Ja, verkligen, det var han, han stod ju där. Den onda USA-imperialismen fortsatte han har en kompis, det onda Israel med skammens mur... Bifall och ett visst mummel. Det enda som fann nåd inför Håkan Juholt var det av skandaler sprängfyllda FN - där ligger vår säkerhet, vår framtids hopp.
Cowboy-politik, ropade han och väntade sig bifall, och det fick han. Det är högkonjunktur för USA-hat. På vägen hem köpte jag kvällstidningarna och läste om den senaste massgraven som nu grävs fram i Irak : kvinnor och barn skjutna med kulsprutor från nära håll. 1 500 människor bara i den massgraven. Cowboypolitik, är det att befria Irak, i så fall önskar jag mer av den varan.
Om alla världens välfärdssystem i alla länder läggs tillsammans och jämförs med Sveriges ligger vi ändå i topp och långt över alla andra, men en fara hotar : Reinfeldt, sade Håkan Juholt. Högern, den elaka högern. Och med en liknelse som jag inte förstod, men som kanske var djärv, jämfördes den nya fräscha högern med cockerspanielhundar.
Cockerspanielmoderater, hojade Juholt, de har snälla ögon, men inte mycket mer. Innerst inne är väl cockern en riktig pitbull, fick man för sig. Mina föräldrar hade en cockerspaniel, den slet sönder raggsockar med stor fermitet och bet sönder skor, så de kan vara jäkliga.
Är den flintskallige Reinfeldt verkligen lik en lurvig cockerspaniel ? Ja, det skall vara de vädjande, ganska stora ögonen i så fall, men något riktigt lyft var det inte i Juholts metafor; han fick heller inga applåder för den.
Det är ju också lite djärvt av den vice partisekreteraren Juholt, som själv har ett distinkt utseende, att gå in på personangrepp av detta slag. Juholt liknar förvisso inte en cockerspaniel, inte ens någon hundras jag känner till utan med sin mustasch och mörka uppsyn påminner han mer om en kusin till Saddam Hussein.
På den plats där jag stod stördes tyvärr hörbarheten i Juholts tal av en motordriven fläkt som under avgivande av ett helvetiskt oväsen blåste in luft i ett stort hopptorn av gummi för barn - en sådan fläkt behöver nog Juholt ha till hjälp för att blåsa luft i opinionen och volym i partiet. Fyra unga töser som tjattrade i mobiltelefoner samtidigt som de pratade med varandra gjorde mig också förvirrad och lätt störd. Arrangemanget lockade en publik av 500-600 personer, och allt gick lugnt tillväga utan intermezzon. Så skriver man alltid i lokalreferatet.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: