Östra Ölands fria horisont

Jag tror inte längre det är möjligt att åstadkomma rättvisa val i Sverige. Hur skulle det till exempel vara genomförtbart för oppositionen att gå till val på sparsamhet med statens medel när den offentliga sektorn slukar 50 procent av de gemensamma resurserna, när majoriteten av de anställda finns i offentlig sektor och när den socialdemokratiska regeringen, som eftersträvad detta tillstånd av valstrategiska skäl, hela tiden spelar på faran för en minskning av de offentliga utgifterna : alltså måste även oppositionspartierna spela med i denna ostämda hyllningsorkester till allt offentligt.

Ingen vågar exempelvis säga att kommunalt anställda i förhållande till sin effektivitet och utbildning har för hög lön jämfört med anställda inom privat sektor - 35 000 kr i månaden är en hög lön för en mellanchef i privatföretag, i en kommun eller i ett landsting är det småpotatis för en helt outbildad enhetschef.

På denna blogg och i andra sammanhang har jag ända sedan mitten av 90-talet skrivit att den påstådda arbetslösheten på mellan 4 och 6 procent, det har varierat lite, är en ren fiktion och illusion; den verkliga arbetslösheten ligger runt 20 procent, vilket allt detta bekräftas i Edlings omstridda rapport från LO, och de korta sammanfattningar som nått ut visar att det är ännu värre med bortåt 40 procent av de arbetsföra som inte går till ett jobb i vissa Norrlandskommuner. Den totala sysselsättningen är heller inte 77 procent utan den har fallit ner mot 60 procent, vilket kan avläsas i SCB:s tabell över antalet arbetade timmar, vilka sjunkit oavbrutet sedan början av 1970-talet trots att invånarantalet ökat med mer än en miljon människor. Detta är statistiska fakta, men den sittande regeringen verkar inte bry sig, den tar lätt på den svåra saken.

Varför bryr sig inte regeringen om att antalet sjuka, förtidspensionerade och arbetslösa ökar och varför gör den ingenting för att minska de hemska talen ? Svaret är enkelt. Regeringen vill ha det så här. Ju fler som är beroende av bidrag, desto bättre eftersom denna grupp tillsammans med de offentliganställa garanterar ett evigt maktinnehav.

I debatten mellan arbetslivsminister Hans Karlsson och moderatledaren Fredrik Reinfeldt i TV härförleden (tidigare ombloggad) upprepade Karlsson minst tio gånger att en borgerlig regering kommer att sänka ersättningsnivåerna till 65 procent. I detta tilltal vände han sig till två miljoner potentiella väljare och han köpte helt oförblommerat deras röster; detta är värre än den politiska situationen under hattar och mössor på 1700-talet då riksdagsplatserna köptes och såldes, det skedde åtminstone helt öppet på den tiden.

Från och med nu och fram till valet 2006 kommer varje socialdemokratiskt statsråd att upprepa följande mening minst fem gånger vid varje framträdande : en borgerlig regering kommer att sänka dina bidrag, tänk dig för var du lägger rösten.

Med det övertag det innebär att inneha regeringsmakten och de ogenerade hotelserna från socialdemokraterna om minskade bidrag vid allra minsta politiska förändring anser jag att det väsentliga i demokratin satts ur spel. Det är inte längre en kamp om idéernas inflytande över samhällsutvecklingen. Det är numera omöjligt att överta regeringsmakten genom en övertygande ideologisk argumentation - det är nu en skamlig köpslagan om röster som utgår från bidragsnivåer. Är det någon som funderat på varifrån politikerföraktet hämtar sin näring.

Resultatet av det sagda blir att socialdemokraterna sitter kvar efter valet 2006; sköter partiet arbetslösheten och sjukskrivingarna rätt, så att grupperna växer och frodas menar jag, är maktinnehavet garanterat, men demokrati är det inte. Demokrati har vi inte längre på det gamla, tänkta sättet. Vi har fått en pokerdemokrati : den som bjuder över bäst tar hem potten.