Östra Ölands fria horisont

En kväll efter ett fruktansvärt bombdåd, denna gången i mellersta Israel, ringde jag oroligt min israeliske vän J Cohen för att höra efter om det var OK med familjen. Samtalet kom att gå ungefär så här : Varför hatar alla oss ? Alla hatar er inte, jag gör inte det, inte heller mina vänner, det vet du väl... Att det aldrig tar slut, vet du att terroristerna går och sätter sig i bussarna, längst bak bland skolbarnen och sedan bränner de av bomberna, som innehåller plåtbitar och spikar. Jo, dom hatar oss, alla. Hade inte USA funnits hade vi alla varit körda i havet vid det här laget.

Och så kom vi att tala om de många antisemtiska utbrotten i Europa, inte minst i Sverige, och så slutligen svenska kyrkans inställning till Israel och jag hade nu svårt att att hävda min ståndpunkt, att Israel har särskilt många vänner kvar.

Kommer ni och hälsar på när det lugnat ner sig i landet ? Jag svarade ja med dåligt samvete eftersom jag kände att det är nu jag borde åka om jag vore en verklig vän. Men jag är feg, lika feg som miljöpartisten Gustaf Fridolin som åkte till Israel och omgiven av en skyddande styrka Israelsoldater fördömde muren; hade han varit modig hade Fridolin naturligtvis satt sig på en buss i Jerusalem och placerat sig bak bland skolbarnen.

Göran Rask heter en man som påstår att han är Svenska kyrkans Mellanösternexpert, han är i varje fall kyrkans handläggare i saken. Han höll för en tid sedan ett långt tal där han framställer Arafat som en hjälte och en frihetssymbol, men Arafat var ingen god administratör. Det är allt Rask har att säga om denne blodsbesudlade mutkolv, som efterlämnade ungefär 43 stulna miljarder på hemliga nummerkonton. Rasks tal är utskrivet ungefär sju A4-sidor långt; det krävs en utomordentlig historieförvanskare att kunna skriva så långt utan att med ett enda ord nämna terrorbomerna, som urskillningslöst riktar sig mot alla israeliska medborgare. Rask fördömer förstås muren, men när han inte nämner murens orsak, självmordsterroristerna, blir murens tillkomst helt obegriplig och mer ett utslag av judisk ondska.

Eftersom all mark är Herrens har palestinier och judar lika rätt till landet, skriver Rask och nämner inte med ett ord den oerhörda historiska händelse som konstituerade Israel : förintelsen.

Israel har aldrig startat ett krig utan ända sedan 1948 oavbrutet anfallits av arabstaterna. Rask vet det, nämner det inte. Vad Israel och dess medborgare känner inför utsikten att landets värsta fiender, mullorna i Iran, förfogar över kärnvapen och långdistansmissiler kanske den gode Rasken skulle fundera lite över innan han fortsätter sin teologiska intifada mot det judiska folket.

När svenska kyrkan deltar i kampanjen för att bojkotta Israel befinner den sig i gott sällskap med allt vad som finns av ytterlighetsrörelser i Sverige, mestadels kommunister och vilseförda SSU-klubbar, med eller utan medlemmar, vem vet. Symbolen för denna kampanj, den första sedan Hitlerkampanjerna på 30-talet - Kauf nicht bei juden - är en apelsin som droppar blod. Svenska kyrkans lilla innegäng i dess ledning tycker säkert detta känns politiskt chict, men vad säger medlemmarna i denna kyrka : de röstar med fötterna och lämnar den ty den har varken tro eller hopp att lämna längre, blott anpasslighet, men det värsta är att med en sådan som Rask kommer jag inte tillrätta : det är något som är grundläggande fel med honom och hans gelikar, det finns något outtalat i det de skriver, ett sorts bubblande hat under ytan, allt insvept i en prästerlig svada.

Svenska kyrkan, ecrazé l´infame.