Östra Ölands fria horisont

Kristi Himmelfärdsdag, exakt 10 grader varmt, grått, lite regn - över till Öland, i dag bör göken ha kommit. Den anländer alltid mellan den 5 och 8 maj. Varför denna dag är superröd i världens mest avkristnade land är en gåta, inga morgontidningar, systembolaget stängt, allt är nerrullat, folk är lediga och för att förlånga ledigheten är fredagen en squeze-dag, alltså klämdag. Inte ens ärkerelativisten K G Hammar tror väl längre på Gud eller Jesus så varför skall vi fira himmelsfärden ? Är det inte hädiskt att celebrera det man inte tror på ? Det kan straffa sig.

Close reading av lokaltidningar säger mer om stämningen/läget i landet än stora expertutredningar. Dagens journalister tror att undersökande journalistik är detsamma som att skriva ner allt gnäll som kommer per telefon, komplettera med ett uttalande från socialchefen, och se, vips har man en artikel som platsar på ettan, tar en helsida inuti tidningen och finns på löpet. Jag vet av erfarenhet att de flesta av dem som ringer till en tidning på ett eller annat sätt är socialfreaks - de får nu allt mer utrymme i media och driver kommunerna och det sociala systemet framför sig med hjälp av journalister.

Ett exempel från i går i Östra Småland (s). I en extremt illa skriven artikel där varken syntax eller grammatik hänger samman berättas om en kvinna som bor i Nybro; hon har två barn som går på gymnasiet i Kalmar. Med hjälp av journalistens stort uppslagna artikel och med bistånd av en advokat kräver kvinnan att Nybro kommun skall stå för de båda barnen studiekostnad i Kalmar, en summa på över 5 000 i månaden för dem var. De måste bo i Kalmar eftersom bussförbindelserna är så dåliga.

Barnen är nu skötsamma, säger kvinnan, men om kommunen inte betalar det kvinnan kräver skall hon se till att de blir socialfall och då blir det verkligen dyrt för kommunen. Detta skriver alltså journalisten i sin artikel, som den naturligaste sak i världen, han ställer inga frågor, till exempel var mannen befinner sig och vilket underhållsansvar denne har för sina barn.

Nybro kommuns påpekande att kvinnan kanske måste bosätta sig i Kalmar för att kunna hålla sina barn i den önskade skolan möts med en frustande indignation, och journalisten håller med och skriver på.

I en annan kommun i Kalmar län där socialtjänsten ständigt drar över budget med flera miljoner finns en inflyttad värstingfamilj där, som man säger, alla hästarna springer lösa i hagen. Av och till måste denna familj terapivårdas i en annan kommun. Den kostar då 10 000 kr per dag, vilket ger en summa av 3.5 miljoner kr per år. Kommunen har nu tagit hem familjen, gett den en egen villa, som familjen nu slagit sönder.

En frånskild pappa utanför Kalmar har sin dotter gående i en skola i en annan kommun, fyra mil bort. Flickan bor växelvis hos mor och far. Han kräver nu färdtjänst för flickan, varje dag, till skolan eftersom det inte finns skolbussar som passar ett sådant boendemönster.

En Ölandskvinna ringde en dag till mig på redaktionen och berättade om sin eländiga sociala situation, hon gnällde oavbrutet i en halvtimme varpå hon sade : Jag kan ta emot dig klockan ett, ta med fotograf. Jag svarade att jag tyvärr inte skrev på kommando, att jag inte fann hennes historia värd att skriva om, men jag rekommenderade henne att ringa till konkurrenttidningen som alltid slår upp sådana här historier stort eftersom det är deras redaktionella idé Mycket riktigt : dagen efter hade tidningen en helsida med kvinnan.

Gnäll ni så skriver vi. Ibland tycks detta vara mottot bland dagens journalister. Mycket av det som står i tidningarna i dag skulle inte ha omnämnts med en notis i början av 1960-talet då jag började spåra på den journalistiska banan.

Vad som förvånar mig är tilltagsenheten, pockandet, fräckheten och den nästan perversa böjelsen att framträda offentlig i tidningarna för att få igenom sina krav . De som syns i tidningarna med sina evinnerliga krav på kommunerna är inga tillplattade socialfall, det är människor som in i detalj veta sina rättigheter och som har förmåga att genomdriva sina krav till hundra procent.

Jag frågar mig var gränsen går mellan kommunens ansvar och den enskildes och när den kommunala välviljan, som mot värstingfamiljen, blir en sådan ekonomisk börda att den undantränger andra behov. Den strokedrabbade mannen som sitter i rullstol i sitt hem, som sitter där med sin kalla matlåda och får ett minutsnabbt besök varje dag; han har ingen talesman; det är de fräcka, de med mediavana som politiker, som driver kommunerna framför sig med hjälp av en hoper okunniga lokaljournalister.