Östra Ölands fria horisont

Vid två tillfällen har jag deltagit i arbetsmarknadsutbildningar som anorndnats för arbetslösa; jag har varit föreläsare, ena gången om offentlighetsprincipen och den andra gången skulle jag visa hur en journalist använder datorn som redskap och informationsverktyg.

I datorkursen deltog ett 30-tal personer. Jag kom in i en stor sal med ganska ålderstigna maskiner. Vid en av datorerna satt en kvinna i 30-årsåldern och utövade pekfingervalsen, bredvid henne låg en tjock bok, Svensk Uppslagsbok, visade det sig. Vad gör du, frågade jag ? Jag skriver på ett specialarbete om kollektivavtal. Hur gör du då ? Jag skriver av vad som står under uppslagsordet Kollektivavtal. Är det allt ? Ja.

En elev frågade mig om hur han skulle göra eftersom han fått i uppgift att skriva en uppsats om Karl XII. Då får du vänta ett tag, svarade jag. Uppslagsboken på K är nämligen upptagen. Skriv om Erik XIV istället. Detta var Göran Perssons omtalade datalyft för hela svenska folket : kompetenshöjningen, om ni minns den.

Deltagare var arbetslösa i åldern 20 - 60 år, och alla kränktes djupt. Vuxna män och kvinnor fick var sitt kvadratmeter stort papper. På det skulle de skriva sitt namn och därefter måste de punkta upp sina starka och svaga sidor samt sina livsdrömmar och ambitioner. Dessa papper sattes sedan fast framför varje skolbänk. Där satt arbetslösa kvinnor från offentlig sektor, män som kastats ut från industrier med barn och villa och tvingades beskriva sina drömmars mål. Jag sade till en av deltagarna : att ni finner i er i detta, att ni inte går hem allihop. Det vågar vi inte, då blir vi av med arbetslöshetsunderstödet, blev svaret.

I senaste numret av SIF-tidningen skriver Lars-Erik Larsson, han är troligen runt 60 och arbetslös SIF-are, om hur han förnedrats som arbetslös; han skriver ledigt, elegant och träffsäkert, en språkbegåvning helt uppenbart. Dessa vuxna SIF-are, utbildat folk, ryggraden i vår industri, tvingas gå på kurs, nu kallat aktivitetsgarantin. Den har för Lars-Eriks del bestått i ett besök på reningsverket, ett besök på Malmö musikteater där de anställda förklarade att scenjobb finns det knappast några, men så gick den dagen.

Lars-Erik har också fått lära sig att söka jobb. Lars-Erik berättar inte vad han jobbat med innan han blev arbetslös, men det grepp han tar på ämnet och med de insikter han skriver har han säkert haft något chefsjobb i privat industri, mer än vad någon nu livs levande s-politiker i regeringen haft. Där är industriarbetare lika sällsynta som den vitryggiga hackspetten.

16 månader har Lars-Erik kvar till garantipensionen, men en djup kränkning hinner staten med innan dess. Du kött av ett köttberg, dig ska vi hunsa...

När jag läser Lars-Eriks artikel känner jag att jag inte vill bo kvar i denna stat, och blir sedan Mona Sahlin statsminister så söker jag politisk asyl i USA... Medborgerlig vantrivsel, kan det vara ett asylskäl...