Öländsk våreld; något om Ehrenmark
Våreldarna brinner, från den norra udden av Öland till den södra. När vi kom norr om Gärdlösa med bilen och var på väg mot Borgholms slottsruin stannade vi till en stund, helt förstummade av solnedgången. Klockan var vid pass 20.30. Solen gick ned bortom Kalmarsund, alldeles eldrött hängde solklotet stilla vid horisonten; det spred ett spöklikt sken över alvaret; det genomträngde medvetandet, det varslade och illavarslade - en sådan sol har jag aldrig sett. Jag famlade efter kameran men avstod eftersom jag visste att denna sol aldrig kan återges i en kameralins, det blir blott en liten blodapelsin över trädtopparna, en av en miljon Ölandsbilder; det vore som en hädelse att fotografera.
I Gärdslösa hade ett stort majbål samlats öster om kyrkan; Stagnelii kyrka, vid Silverbäcken som nu forsar lite grann, men Näcken, arma gubbe, hur kunde du finnas i denna grunda rännil ? Barnen tågar fram mot majbålet, alla bär facklor, en av ungarna kastar facklan in mot bålet omedelbart utan att avvakta order, får bannor av magistern : förgrömmade unge, de övriga väntar och så kastar alla på en gång : det knastrar till och bålet övertänds som med en suck. Soofff, det drar till runt byxbenen och elden är överallt.
Det finns ingen vackrare majeld än den utanför Borgholms slott. På det öppna alvaret, som betas av Kungsgårdens kor, byggs unnder vårmånaderna upp en väldig rishög. Den antänds alltid av scouter med facklor kl 21. De tio meter höga lågorna kastar sitt sken in mot slottsruinen i ett spöklikt sceneri; det liksom lyser ur slottsfönstren och när som helst väntar man att Karl X skall visa sig med en glimmande pokal ty han älskade jakt och fester. Dog tämligen ung 1660, ganska fet men han hann med att återuppbygga Borgholms slott.
Vårelden tar undan de onda makterna; ofta drevs kreaturen mellan två eldar innan de släpptes ut på vårbete, alla eldar skulle startas med vrideld; då blev det bäst botat. Vrideld, boteld, majbål och Sköna Maj välkommen... Från hedendom till studerat folk i Uppsala.
Tidningen Östra Smålands helgtidning i dag, lördag, innehåller en läsvärd artikel om DN-journalisten Torsten Ehrenmark, skriven av min kollega och vän Ronald Rosengren, en kamrat i den olycka vi båda drabbats av, en stroke; tillsammans med andra i samma belägenhet, rena redaktörssjukan. Nej, men Jösses, en till, som den vårdare sade som skjutsade i väg mig till MR-kameran. En farsot som härjar bland redaktörer.
Torsten Ehrenmark hade en sommarstuga i Hästmahult, Torsås kommun. En bild visar en riktigt Smålandsstuga, övervuxen av blommor och buskar; till salu står det på en skylt. Här i det höga gräset, tillsammans med sin pipa, sin skrivmaskin och sin livskamrat tillbringade T E varje sommar av sitt liv de senaste 30 åren. Jag vet att Torsås kommun kände stolthet över sin berömde sommargäst, men utnyttjade det inte.
Jag läste DN för Ehrenmarks skull : varje söndag var en högtidsdag tillsammans med hans kåseri på Namn och Nytt. Jag vet inte om bättre journalistprosa någonsin skrivits. Ett minne. Han beskrev den oändliga tristessen i en arabisk by, sömnig, sandplågad, utan vatten. T E for igenom denna by med DN-fotografen. På vägen utanför byn hade en bil kört ihjäl en mycket giftig orm, byborna hatade giftiga ormar. Ormen låg där helt tillplattad och död i vägdammet. På varje sida av vägen stod ett stort antal bybor och de hurrade och skrek varje gång en bil eller hästkärra körde över ormen. Efter en vecka kom T E och fotografen tillbaka och hade väg genom byn. Byborna hurrade och skrek när T E med fotograf för tusende gången körde över den stendöda ormen.
Den melankoli, tröghet och tristess som T E kunde få ut av denna historia kan knappast beskrivas.
I min blå Cheviot heter den minor classic som T E skrev som sin självbiografi - en underbar bok.
Varje sommar, om ni minns, avslutades med T E:s sommarprataprogram. Jag såg fram mot detta program för jag ville så gärna höra det, men samtidigt visste jag då att sommaren oåterkalleligen var slut. Kontradaktisk längtan
Det var på samma sätt med min barndoms Kristinehamn. Runt den 20,21 och 22 augusti var det alltid tivoli i Folkets park. Jag längtade dit. Speedway inuti en stålkula eller mc-åkare i en stor träcylinder, virvelvinden, Little Gerhard på scenen, enarmade banditer som slukade 25 öre, poker på ett spelbord, trollerier och nakna damer. Men när detta underbara var slut var också sommarlovet slut och skolan började, men jag kunde ändå aldrig undertrycka drömmen om Tivolit.
I Gärdslösa hade ett stort majbål samlats öster om kyrkan; Stagnelii kyrka, vid Silverbäcken som nu forsar lite grann, men Näcken, arma gubbe, hur kunde du finnas i denna grunda rännil ? Barnen tågar fram mot majbålet, alla bär facklor, en av ungarna kastar facklan in mot bålet omedelbart utan att avvakta order, får bannor av magistern : förgrömmade unge, de övriga väntar och så kastar alla på en gång : det knastrar till och bålet övertänds som med en suck. Soofff, det drar till runt byxbenen och elden är överallt.
Det finns ingen vackrare majeld än den utanför Borgholms slott. På det öppna alvaret, som betas av Kungsgårdens kor, byggs unnder vårmånaderna upp en väldig rishög. Den antänds alltid av scouter med facklor kl 21. De tio meter höga lågorna kastar sitt sken in mot slottsruinen i ett spöklikt sceneri; det liksom lyser ur slottsfönstren och när som helst väntar man att Karl X skall visa sig med en glimmande pokal ty han älskade jakt och fester. Dog tämligen ung 1660, ganska fet men han hann med att återuppbygga Borgholms slott.
Vårelden tar undan de onda makterna; ofta drevs kreaturen mellan två eldar innan de släpptes ut på vårbete, alla eldar skulle startas med vrideld; då blev det bäst botat. Vrideld, boteld, majbål och Sköna Maj välkommen... Från hedendom till studerat folk i Uppsala.
Tidningen Östra Smålands helgtidning i dag, lördag, innehåller en läsvärd artikel om DN-journalisten Torsten Ehrenmark, skriven av min kollega och vän Ronald Rosengren, en kamrat i den olycka vi båda drabbats av, en stroke; tillsammans med andra i samma belägenhet, rena redaktörssjukan. Nej, men Jösses, en till, som den vårdare sade som skjutsade i väg mig till MR-kameran. En farsot som härjar bland redaktörer.
Torsten Ehrenmark hade en sommarstuga i Hästmahult, Torsås kommun. En bild visar en riktigt Smålandsstuga, övervuxen av blommor och buskar; till salu står det på en skylt. Här i det höga gräset, tillsammans med sin pipa, sin skrivmaskin och sin livskamrat tillbringade T E varje sommar av sitt liv de senaste 30 åren. Jag vet att Torsås kommun kände stolthet över sin berömde sommargäst, men utnyttjade det inte.
Jag läste DN för Ehrenmarks skull : varje söndag var en högtidsdag tillsammans med hans kåseri på Namn och Nytt. Jag vet inte om bättre journalistprosa någonsin skrivits. Ett minne. Han beskrev den oändliga tristessen i en arabisk by, sömnig, sandplågad, utan vatten. T E for igenom denna by med DN-fotografen. På vägen utanför byn hade en bil kört ihjäl en mycket giftig orm, byborna hatade giftiga ormar. Ormen låg där helt tillplattad och död i vägdammet. På varje sida av vägen stod ett stort antal bybor och de hurrade och skrek varje gång en bil eller hästkärra körde över ormen. Efter en vecka kom T E och fotografen tillbaka och hade väg genom byn. Byborna hurrade och skrek när T E med fotograf för tusende gången körde över den stendöda ormen.
Den melankoli, tröghet och tristess som T E kunde få ut av denna historia kan knappast beskrivas.
I min blå Cheviot heter den minor classic som T E skrev som sin självbiografi - en underbar bok.
Varje sommar, om ni minns, avslutades med T E:s sommarprataprogram. Jag såg fram mot detta program för jag ville så gärna höra det, men samtidigt visste jag då att sommaren oåterkalleligen var slut. Kontradaktisk längtan
Det var på samma sätt med min barndoms Kristinehamn. Runt den 20,21 och 22 augusti var det alltid tivoli i Folkets park. Jag längtade dit. Speedway inuti en stålkula eller mc-åkare i en stor träcylinder, virvelvinden, Little Gerhard på scenen, enarmade banditer som slukade 25 öre, poker på ett spelbord, trollerier och nakna damer. Men när detta underbara var slut var också sommarlovet slut och skolan började, men jag kunde ändå aldrig undertrycka drömmen om Tivolit.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: