När lojaliteten brister samt göknytt
Årets bästa nyhet hittar jag i Ölandsbladet : Göken har kommit till Öland, den har hörts hoa i Persnäs och även rapporter från Algutsrum föreligger. På mellersta Öland, i den lilla idylliska byn Tävelsrum, hade jag en sommarstuga under många år; där fanns en gök som återkom år efter år, varje år den 8 maj, varken förr eller senare; åtminstone i 20 år kom denna glada gök. Hur kunde jag då veta att det var samma gök ? Jo, dess hoande var mycket märkligt. Den kom och satte sig på telefontråden, vippade med stjärtfjädrarna och klarade rösten med några harklingar varpå den hostade ett par gånger och så klämde den i med hoandet, ett alldeles förfärligt långt hoande, den kunde bli sittande en kvart och hoa glömsk om allting annat.
Denna gök var välkänd över hela Öland. Det kom folk långväga ifrån för att lyssna på den. Nu är den tyst sedan många år; den har flugit till sin gökhimmel där Vår Herre reserverat en telefontråd för den, och jag vet att i närheten av den tråden finns också en stuga för mig.
Lokaltidningen Östra Småland ställer i dag årets underligaste fråga till sina läsare : Glömde du att ta ut klämdagen i går ? Är det någon som tror att en medborgare i detta land, anställd privat eller offentligt, någonsin nu eller i framtiden, och i evighet amen, kommer att missa en sådan möjlighet som klämdagen. Men det kanske finns en och annan som missat ledigheten, i så fall behöver de stöd i en kommunal krisgrupp : Jag glömde klämdagen, Elsa, 32, sjuksköterska, berättar om sitt livs chock. Krisgruppen varnar för följderna av klämdagsglömska.
Det pågår en besynnerlig artikelserie i Expressen där ett stort antal kvinnor berättar om hur elaka myndigheter tvingat dem till förtidspension. Eftersom försäkringskassan omprövar förtidspensionen vartannat år är det bara att avstå från pengarna.
En bekant, låt oss kalla honom Kalle, hade som ett mål i livet föresatt sig att vid 45 års ålder kunna gå i förtidspension för att på heltid sysselsätta sig med en lönande hobby - konstsamlande. Kalle som var och är urstark brukade ofta ses på sin egen tomt där han med slägga skrotade bilar, sågade stora vedstockar, som han kastade lätt som en plätt upp på en vagn; därutöver samlade han alltså konst och han är en mästare på att sniffa upp dyrgripar. Han körde med ond rygg, var till doktorn och i Linköping ett 30-tal gånger på ett år och blev därefter förtidspensionerad, men det var ett heltidsjobb att nå dit, inget han påtvingades. Han fick verkligen slita ont och skådespela för sin pension. En förtidspension kräver verkligen sin man och kvinna. Jag minns hur glad han var när han visade mig första pensionsavin : I mål, free at last.
Nu tror ni förstås att denna sanna historia ur ett modernt liv gör mig moraliskt upprörd. Nej, inte ett dugg, jag fördömer inte Kalle utan ser honom som en modern medborgare framsprungen ur det innersta av vårt samhällssystem. Min medborgerliga solidaritet, min lojalitet med samhället, försvann en särskild dag, jag minns det som i går. Det var den dag i början av 1990-talet då Apotekets VD Åke Hallman gick i pension med en helt otrolig pension, den var i 80-miljonersklassen, plus en lyxvåning i centrala Stockholm. Hallman hade haft skyddad sysselsättning i ett statligt monopol omhuldat av den härskande politiska klassen och kunde ändå påräkna dessa sagolika förmåner. Han hade inte tagit en enda risk, inte utvecklat någonting. När jag läste om detta var det något inom mig som brast och jag sade till mig själv : Alles ist zum ende gekommen, alles ist vorbei... Ta mig härifrån, nu är jag inte med en centimeter till. Jag tror att vi alla har upplevt sådana ögonblick, stunder när vår lojalitet med samhället brast - vi hamnar på den andra sidan och hejar istället på Kalle.
Denna gök var välkänd över hela Öland. Det kom folk långväga ifrån för att lyssna på den. Nu är den tyst sedan många år; den har flugit till sin gökhimmel där Vår Herre reserverat en telefontråd för den, och jag vet att i närheten av den tråden finns också en stuga för mig.
Lokaltidningen Östra Småland ställer i dag årets underligaste fråga till sina läsare : Glömde du att ta ut klämdagen i går ? Är det någon som tror att en medborgare i detta land, anställd privat eller offentligt, någonsin nu eller i framtiden, och i evighet amen, kommer att missa en sådan möjlighet som klämdagen. Men det kanske finns en och annan som missat ledigheten, i så fall behöver de stöd i en kommunal krisgrupp : Jag glömde klämdagen, Elsa, 32, sjuksköterska, berättar om sitt livs chock. Krisgruppen varnar för följderna av klämdagsglömska.
Det pågår en besynnerlig artikelserie i Expressen där ett stort antal kvinnor berättar om hur elaka myndigheter tvingat dem till förtidspension. Eftersom försäkringskassan omprövar förtidspensionen vartannat år är det bara att avstå från pengarna.
En bekant, låt oss kalla honom Kalle, hade som ett mål i livet föresatt sig att vid 45 års ålder kunna gå i förtidspension för att på heltid sysselsätta sig med en lönande hobby - konstsamlande. Kalle som var och är urstark brukade ofta ses på sin egen tomt där han med slägga skrotade bilar, sågade stora vedstockar, som han kastade lätt som en plätt upp på en vagn; därutöver samlade han alltså konst och han är en mästare på att sniffa upp dyrgripar. Han körde med ond rygg, var till doktorn och i Linköping ett 30-tal gånger på ett år och blev därefter förtidspensionerad, men det var ett heltidsjobb att nå dit, inget han påtvingades. Han fick verkligen slita ont och skådespela för sin pension. En förtidspension kräver verkligen sin man och kvinna. Jag minns hur glad han var när han visade mig första pensionsavin : I mål, free at last.
Nu tror ni förstås att denna sanna historia ur ett modernt liv gör mig moraliskt upprörd. Nej, inte ett dugg, jag fördömer inte Kalle utan ser honom som en modern medborgare framsprungen ur det innersta av vårt samhällssystem. Min medborgerliga solidaritet, min lojalitet med samhället, försvann en särskild dag, jag minns det som i går. Det var den dag i början av 1990-talet då Apotekets VD Åke Hallman gick i pension med en helt otrolig pension, den var i 80-miljonersklassen, plus en lyxvåning i centrala Stockholm. Hallman hade haft skyddad sysselsättning i ett statligt monopol omhuldat av den härskande politiska klassen och kunde ändå påräkna dessa sagolika förmåner. Han hade inte tagit en enda risk, inte utvecklat någonting. När jag läste om detta var det något inom mig som brast och jag sade till mig själv : Alles ist zum ende gekommen, alles ist vorbei... Ta mig härifrån, nu är jag inte med en centimeter till. Jag tror att vi alla har upplevt sådana ögonblick, stunder när vår lojalitet med samhället brast - vi hamnar på den andra sidan och hejar istället på Kalle.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: