KD-ledaren kräver statliga vänner vid skilsmässa !
Inspirerad av moderaternas Fredrik Reinfeldt, som befinner sig på inställsam, något fjäskig men uppenbarligen mycket lönsam ideologisk reträtt, kliver KD:s Göran Hägglund in i det idelogiska bakåtracet och se, nu tar han täten... Full fart mot framtiden bakåt... I en helsidesartikel i dagens SvD ber han närmast om ursäkt för den familjepolitik med inriktning på kärnfamiljen, som partiet hittills fört. Nu är det de ensamstående det skall krypas för. Detta hovrerande för en stor väljargrupp kan man väl till nöds stå ut med; det är ju den politiska makten det gäller. Men mot slutet av Hägglunds artikel kommer något verkligt enastående, som om det förverkligas kommer att bli kronan och juvelen i the nanny state, omhändertagandestaten.
Göran Hägglund föreslår på fullt allvar att staten skall ta ansvar för det nätverk som brister och försvinner i samband med en skilsmässa. För den som inte har släktingar eller något annat nätverk bör samhället erbjuda nätverksstöd i form av en stödperson eller stödfamilj. Jourhavande dagmamma/pappa eller barnvakt kan vara en lösning, skriver Hägglund.
Jaså, ni har genomgått en skilsmässa, då kan den statliga nätverksmyndigheten erbjuda er en statlig mormor eller kanske statsfarmor, vi har också mostrar, fastrar och lite annat på lager, dock inga svågrar. Vad behagas ?
Vem skall få detta stöd ? Skall stöd utgå till den som vill skiljas eller bara till den som inte ville det, till den som syndat i äkenskapet eller enbart till den som som är syndfri ?Den glada mamman som sitter ensam i lägenheten med barnet och tackar Gud för att den trista mannen försvunnit, pappan som inte stod ut med den tjatiga tanten, vem skall staten nätverka åt, skall det behovsprövas, vem beviljar stödet och vem betalar det ?
Mycket är tillåtet i jakten på makten, men det får finnas gränser.
Denna politiskt allomfattande vänlighet, detta fjäsk och denna inställsamhet som avspeglas i hägglundianska krian är mig vämjelig.
En stat som bryr som om allt, bryr sig inte om något.
Att leva är livsfarligt, det är det som gör det så spännande; att ta sig igenom en skilsmässa kan vara ett helvete, men det kan också ge en stor styrka när allt är genomlidet.
Den regering är bäst som regerar minst. Stater utvecklas bäst under de perioder då regeringschefen är sjuk eller när det är regeringskris under en längre tid så att inget blir gjort i den centrala byråkratin. Ni minns väl det välförtjänta lugn som lade sig över landet den månad Göran Persson opererade sin onda höft. Sjukskrivningarna gick ner, utbrändheten avtog och tillväxtkurvan tog ett litet skutt, vädret var bra... Såvitt jag minns.
Göran Hägglund föreslår på fullt allvar att staten skall ta ansvar för det nätverk som brister och försvinner i samband med en skilsmässa. För den som inte har släktingar eller något annat nätverk bör samhället erbjuda nätverksstöd i form av en stödperson eller stödfamilj. Jourhavande dagmamma/pappa eller barnvakt kan vara en lösning, skriver Hägglund.
Jaså, ni har genomgått en skilsmässa, då kan den statliga nätverksmyndigheten erbjuda er en statlig mormor eller kanske statsfarmor, vi har också mostrar, fastrar och lite annat på lager, dock inga svågrar. Vad behagas ?
Vem skall få detta stöd ? Skall stöd utgå till den som vill skiljas eller bara till den som inte ville det, till den som syndat i äkenskapet eller enbart till den som som är syndfri ?Den glada mamman som sitter ensam i lägenheten med barnet och tackar Gud för att den trista mannen försvunnit, pappan som inte stod ut med den tjatiga tanten, vem skall staten nätverka åt, skall det behovsprövas, vem beviljar stödet och vem betalar det ?
Mycket är tillåtet i jakten på makten, men det får finnas gränser.
Denna politiskt allomfattande vänlighet, detta fjäsk och denna inställsamhet som avspeglas i hägglundianska krian är mig vämjelig.
En stat som bryr som om allt, bryr sig inte om något.
Att leva är livsfarligt, det är det som gör det så spännande; att ta sig igenom en skilsmässa kan vara ett helvete, men det kan också ge en stor styrka när allt är genomlidet.
Den regering är bäst som regerar minst. Stater utvecklas bäst under de perioder då regeringschefen är sjuk eller när det är regeringskris under en längre tid så att inget blir gjort i den centrala byråkratin. Ni minns väl det välförtjänta lugn som lade sig över landet den månad Göran Persson opererade sin onda höft. Sjukskrivningarna gick ner, utbrändheten avtog och tillväxtkurvan tog ett litet skutt, vädret var bra... Såvitt jag minns.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: