Imperiers geopolitik
Läsare av denna blogg förväntar sig måhända några insiktsfulla, balanserade och kunskapsberikande kommentarer om Uzbekistan och de pågående oroligheterna, men tyvärr, jag vet platt inte om detta land; jag vet heller just intet om något annat land i denna region; det jag har av kunskaper ryms på en lillfingernagel. Något av länderna har, det vet jag, nått en samhällelig mognad som den i Sverige ty detta land kan ställa upp ett hyfsat landslag i bandy : var det Kirgisistan ? I något annat lands öken brukade de sovjetiska sputnikarna komma neddansande från skyn och i ett tredje testade kommunisterna sina kärnvapen. Uzbekistan är ungefär lika stort som Sverige och har 2.4 miljoner invånare, ungefär som en stadsdel i London alltså. I övrigt är allt tabula rasa.
Vad som förvånar mig så starkt är att varhelst det flammar upp en konflikt på detta klot finns det alltid en svensk expert till hands : professor den och den vid centret för NN-studier och är denne inte tillgänglig finns det alltid någon på Röda Korset som varit med och flugit in en hjälpsändning och som därför vet att uttala sig. Det är imponerande.
Alla dessa randstater föll bort som de hårda kanterna på en sockerkaka när Sovjetimperiet imploderade. Jag såg en karta i en utländsk tidning som visade det ryska imperiet under Ivan den förskräcklige på 1500-talet. Ovanpå denna karta hade man lagt den ryska nationens gränser i dag - de båda enheterna var lika stora. 600 år av ambitioner, krig, expansion och trängtan mot Östersjön, allt förgäves, tillbaka till medeltiden på ruta ett. Hur lång tid tar det innan Ryssland är åter på stormaktsbanan med nya ambitioner, vilka sammanfaller med de gamla ? 10 år, kanske 20 år, inte mer. Geopolitik, sade Rudolf Kjellén. Det våras för geopolitikerna, tro mig.
Vi lever i en konstig föreställning att nationella gränser inte betyder något, att nationernas centrala självintressen som statsbildningar på något sätt har upphört och ersatts av modernt tänkande; ändå har det väl aldrig förts så många rkig just runt gränser som nu (Falklandsöarna, Jugoslavien ). Jag tror heller inte att imperier drar sig för sådana krig i gränsområdena för sitt inflytande. För USA är kriget i Irak närmast att jämföra med en polisinsats. Skärmytslingarna i Irak och Afghanistan vässar den amerikanske armén och ger den en oerhört värdefull stridserfarenhet av modern krigföring i städer och ökenområden; materielen utvecklas enormt och lägger den europeiska vapenutvecklingen decennier bakom. De stora kostnaderna för USA:s polisinsats betalas av oss i form av en undervärderad dollar.
Imperiers krig i randområden, från den romerska arméns strider vid limes mot germanerna till Rysslands i Tjetjenien och USA:s i Irak är inga för imperierna ovälkomna och betungande insatser : det är motsatsen. I ett av sina bordssamtal sade Hitler att han skulle aldrig sluta fred med Ryssland, inte ens om landet var besegrat. Han skulle se till att hålla den tyska armén lagom sysselsatt med små strider år efter år borta vid Ural. På så sätt skulle krigsmakten vara upptagen, den hade en intressant uppgift, generalerna skulle inte ha tid hitta på några dumheter och vapnen skulle hela tiden vidareutvecklas genom krigets erfarenhet. Randområdeskrig som laboratorium och experiment.
Det kallas geopolitik, stupid. En svensk uppfinning.
Ett citat från riksrevisionsverket kan lämpligen avsluta denna blogg : Det svenska försvaret präglas av uppgivenhet eftersom det saknar en verksamhetsidé.
Vad som förvånar mig så starkt är att varhelst det flammar upp en konflikt på detta klot finns det alltid en svensk expert till hands : professor den och den vid centret för NN-studier och är denne inte tillgänglig finns det alltid någon på Röda Korset som varit med och flugit in en hjälpsändning och som därför vet att uttala sig. Det är imponerande.
Alla dessa randstater föll bort som de hårda kanterna på en sockerkaka när Sovjetimperiet imploderade. Jag såg en karta i en utländsk tidning som visade det ryska imperiet under Ivan den förskräcklige på 1500-talet. Ovanpå denna karta hade man lagt den ryska nationens gränser i dag - de båda enheterna var lika stora. 600 år av ambitioner, krig, expansion och trängtan mot Östersjön, allt förgäves, tillbaka till medeltiden på ruta ett. Hur lång tid tar det innan Ryssland är åter på stormaktsbanan med nya ambitioner, vilka sammanfaller med de gamla ? 10 år, kanske 20 år, inte mer. Geopolitik, sade Rudolf Kjellén. Det våras för geopolitikerna, tro mig.
Vi lever i en konstig föreställning att nationella gränser inte betyder något, att nationernas centrala självintressen som statsbildningar på något sätt har upphört och ersatts av modernt tänkande; ändå har det väl aldrig förts så många rkig just runt gränser som nu (Falklandsöarna, Jugoslavien ). Jag tror heller inte att imperier drar sig för sådana krig i gränsområdena för sitt inflytande. För USA är kriget i Irak närmast att jämföra med en polisinsats. Skärmytslingarna i Irak och Afghanistan vässar den amerikanske armén och ger den en oerhört värdefull stridserfarenhet av modern krigföring i städer och ökenområden; materielen utvecklas enormt och lägger den europeiska vapenutvecklingen decennier bakom. De stora kostnaderna för USA:s polisinsats betalas av oss i form av en undervärderad dollar.
Imperiers krig i randområden, från den romerska arméns strider vid limes mot germanerna till Rysslands i Tjetjenien och USA:s i Irak är inga för imperierna ovälkomna och betungande insatser : det är motsatsen. I ett av sina bordssamtal sade Hitler att han skulle aldrig sluta fred med Ryssland, inte ens om landet var besegrat. Han skulle se till att hålla den tyska armén lagom sysselsatt med små strider år efter år borta vid Ural. På så sätt skulle krigsmakten vara upptagen, den hade en intressant uppgift, generalerna skulle inte ha tid hitta på några dumheter och vapnen skulle hela tiden vidareutvecklas genom krigets erfarenhet. Randområdeskrig som laboratorium och experiment.
Det kallas geopolitik, stupid. En svensk uppfinning.
Ett citat från riksrevisionsverket kan lämpligen avsluta denna blogg : Det svenska försvaret präglas av uppgivenhet eftersom det saknar en verksamhetsidé.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: