Har justitierådet rätt att leva bland oss ?
Om två vuxna människor där ingen är straffriförklarad har sex med varandra förstår jag inte vad vad staten har med det att göra; det kan vara sex som båda betalar för, eller kanske bara den ene betalar, eller kan det vara så att ingen lägger ut ett öre på saken - det kan ske hemma, på ett hotellrum, på en skogsäng, i bilen eller var tusan som helst som inte stör våra medvandrare här på jorden, men staten skall hålla sig borta. Det kan vara sex mellan män, mellan kvinnor eller mellan kvinnor och män, vilket jag råkar föredra, men till staten säger jag : keep out of my bedroom.
Jag köpte min kärlek för pengar, för mig fanns ej annan att få... Jag förstår inte den moralpanik som nu råder runt justitierådet i Högsta Domstolen och framförallt är det rent avskyvärt att han hängs ut med bild i kvällstidningarna - inte ens grova mördare brukar bli så brutalt mediaavrättade. Varför namnges inte i samma anda den 20-åring som lockade justitierådet till sexaffärerna på RFSL:s hemsida ? Vad är det för en sida egentligen, får man i detta moralpanikens land uppmuntra och koppla samman människor till sex; straffa, straffa och fördöm.
Jag antar att livet i betydelsen karriär och arbete är över för justitierådet, att han aldrig kan komma tillbaka, att han för resten av livet är dömd till skam och nesa. Rent mänskligt kan man ställa frågan : Överlever han gatloppet eller tar han livet av sig ? Vilken är då vår skuld ?
Jag har i mina historiska forskningar studerat brott och straff i gångna tider, framförallt under 1600-talet och en del av det intressanta jag träffat på har jag publicerat. Jag vågar hävda att 1600-talet, som anses vara ett århundrade präglat av hårda straff och moralpanik, inte hade så hemska straff som dem vi tillämpar i dag med ett ställande mediaoffentligt vid skampålen, ansiktet på sexförbrytaren publicerat över åtta spalter, spritt över hela landet. Vilka narcissistiska, freudianska behov fyller dessa skamstraff och vilka frustrationer döljs inombords hos dem som lagstiftat om brotten med sådan frenesi, hos Margareta Winberg och hennes genuskompisar. I dessa undermedvetna skikt skulle det behövas lysas in med en skarp strålkastare. Vad skulle vi få se därinne... Oh, hemska ting...
Jag köpte min kärlek för pengar, för mig fanns ej annan att få... Jag förstår inte den moralpanik som nu råder runt justitierådet i Högsta Domstolen och framförallt är det rent avskyvärt att han hängs ut med bild i kvällstidningarna - inte ens grova mördare brukar bli så brutalt mediaavrättade. Varför namnges inte i samma anda den 20-åring som lockade justitierådet till sexaffärerna på RFSL:s hemsida ? Vad är det för en sida egentligen, får man i detta moralpanikens land uppmuntra och koppla samman människor till sex; straffa, straffa och fördöm.
Jag antar att livet i betydelsen karriär och arbete är över för justitierådet, att han aldrig kan komma tillbaka, att han för resten av livet är dömd till skam och nesa. Rent mänskligt kan man ställa frågan : Överlever han gatloppet eller tar han livet av sig ? Vilken är då vår skuld ?
Jag har i mina historiska forskningar studerat brott och straff i gångna tider, framförallt under 1600-talet och en del av det intressanta jag träffat på har jag publicerat. Jag vågar hävda att 1600-talet, som anses vara ett århundrade präglat av hårda straff och moralpanik, inte hade så hemska straff som dem vi tillämpar i dag med ett ställande mediaoffentligt vid skampålen, ansiktet på sexförbrytaren publicerat över åtta spalter, spritt över hela landet. Vilka narcissistiska, freudianska behov fyller dessa skamstraff och vilka frustrationer döljs inombords hos dem som lagstiftat om brotten med sådan frenesi, hos Margareta Winberg och hennes genuskompisar. I dessa undermedvetna skikt skulle det behövas lysas in med en skarp strålkastare. Vad skulle vi få se därinne... Oh, hemska ting...
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: