Göran Perssons tal i Moskva
Statsminister Göran Persson befinner sig i Moskva för att delta i firandet av segern mot nazismen. Av en slump har denna webblogg kommit över statsministerns tal vid middagen :
Mr Putin, Mr Bush och alla andra ärade gäster som deltar i denna ceremoni. Låt mig inleda med några ord om Sveriges utrikespolitik. Den ligger fast sedan 1814 och fram till nu. Under första världskriget höll vi först med Tyskland men när vi såg vartåt det barkade gick vi mer in för ententen. I alla tal fördömde vi kriget, inte minst Hjalmar Branting pekade med det moraliska pekfingret oavbrutet, österut och västerut. Vi stödde bildandet av NF. Vi trodde NF skulle medföra fred så vi rustade ned allt militärt, ett tecken på detta lands fredsvilja. Östen Undéns Europaanalys var glasklar : Från Nova Sembljas fjäll till Ceylons brända dalar, varthelst en usling bor, han är vår vän, vår bror.
Under hela 30-talet fortsattes nedrustningen så att när 1939 kom hade vi ingenting kvar, blott några kanoner och mausergevär från 1893. Vi trodde på Hitlers tal om fred och kunde väl aldrig tro att det skulle bli krig, det låg inte i korten, faktiskt. Tyskarna hade ju hittills bara tagit vad som tillhörde dem. För att underlätta flyktingmottagningen och för att kunna sortera rätt införde vi ett J i en del pass. Tyskarna var mycket nöjda med det.
Fram till 1944 såg vi den tyska krigsmaskinen som oövervinnlig och vi exporterade därför miljontals ton järnmalm; tyskarna ville ha vår järnmalm ty den var extremt svavelfattig, vilket medförde betydligt lägre framställningskostnader; vad skall ett litet land ta sig till annat än anpassa sig. MAlm eller annat, man tager vad man haver. Vi led visserligen med krigsoffren i Europa, men också de tyska soldaterna hade det svårt så de fick resa genom vårt land i skyddade tågtransporter hem på permis, ett par miljoner man. Tyskarna var mycket tacksamma.
När kungen av Norge ville fly in till Sverige i april 1940 hade vi inte resurser nog för en sådan enorm flyktingmottagning så vi hänvisade honom till England, dit han for med båt. Tyskarna hade väl heller inte gillat det, en svensk mottagning för en kung på flykt.
När kriget var över i april-maj 1945 sände vi ett stort antal vita bussar till Tyskland, You know the white buses, don´t You, extremly swedish humanitarian effort, the whole world appreciate that. You have not heard of the buses ? That is odd, tycker du inte det Per... Nuuuuder, var är du.. The buses.
Under den tyska ockupationen av Ungern fanns den svenske diplomaten Raoul Wallenberg i Budapest. Han räddade tusentals judar men blev sedan borta i krigets kaos. Ingbet visste vart han tog vägen. Vår utsände i Moskva frågade Stalin vad som hänt. Har generalissimus hört något om vår diplomat Wallenberg, han kanske är död ? Jo, det är han nog, svarade Stalin. Därmed ansåg vi saken bekräftad. Så är det väl fortfarande ? (Putin nickar instämmande)
Vi ställde oss utanför Nato men anpassade alla våra flygfält och radarsystem till denna organisation. Vi höll detta mycket hemligt för folket. Ryssarna sköt för den skull ner några spaningsplan, men inte ens då upptäcktes hemligheten. Man måste offra på neutralitetetns altare. En och annan helig ko.
Nu har det fredsälskande Sverige nedrustat igen, ty krig är numera omöjligt; vi tror att nästa attack kommer över internet, vad ska vi då med kulor och krut till. Vi har 36 haubitsar kvar, resten har vi skickat till de baltiska staterna. Den politiska ledningen i landet hade tänkt att vi skulle gå med i den europeiska armén, men tsss, säg inget så folket hör...
För att summera : Sverige tar alltid moralisk ställning för andra och visar sina moraliska framfötter. Eftersom vi inte krigat på 200 år vet vi hur hemskt det kan vara och vi känner oss, faktiskt, förpliktade att i solidaritetens namn gå till rätta med orättvisorna, könsmaktsfördelningen och de patriarkala strukturerna. Globaliseringen ger oss nya utmaningar, men vi sviktar inte, Sverige sviker aldrig sitt ansvar ty att överge sina vänner när de bäst behöver en har vi aldrig gjort annat än i undantagsfall. (Mumlande bifall; Sierra Leones representant applåderar hysteriskt)
Mr Putin, Mr Bush och alla andra ärade gäster som deltar i denna ceremoni. Låt mig inleda med några ord om Sveriges utrikespolitik. Den ligger fast sedan 1814 och fram till nu. Under första världskriget höll vi först med Tyskland men när vi såg vartåt det barkade gick vi mer in för ententen. I alla tal fördömde vi kriget, inte minst Hjalmar Branting pekade med det moraliska pekfingret oavbrutet, österut och västerut. Vi stödde bildandet av NF. Vi trodde NF skulle medföra fred så vi rustade ned allt militärt, ett tecken på detta lands fredsvilja. Östen Undéns Europaanalys var glasklar : Från Nova Sembljas fjäll till Ceylons brända dalar, varthelst en usling bor, han är vår vän, vår bror.
Under hela 30-talet fortsattes nedrustningen så att när 1939 kom hade vi ingenting kvar, blott några kanoner och mausergevär från 1893. Vi trodde på Hitlers tal om fred och kunde väl aldrig tro att det skulle bli krig, det låg inte i korten, faktiskt. Tyskarna hade ju hittills bara tagit vad som tillhörde dem. För att underlätta flyktingmottagningen och för att kunna sortera rätt införde vi ett J i en del pass. Tyskarna var mycket nöjda med det.
Fram till 1944 såg vi den tyska krigsmaskinen som oövervinnlig och vi exporterade därför miljontals ton järnmalm; tyskarna ville ha vår järnmalm ty den var extremt svavelfattig, vilket medförde betydligt lägre framställningskostnader; vad skall ett litet land ta sig till annat än anpassa sig. MAlm eller annat, man tager vad man haver. Vi led visserligen med krigsoffren i Europa, men också de tyska soldaterna hade det svårt så de fick resa genom vårt land i skyddade tågtransporter hem på permis, ett par miljoner man. Tyskarna var mycket tacksamma.
När kungen av Norge ville fly in till Sverige i april 1940 hade vi inte resurser nog för en sådan enorm flyktingmottagning så vi hänvisade honom till England, dit han for med båt. Tyskarna hade väl heller inte gillat det, en svensk mottagning för en kung på flykt.
När kriget var över i april-maj 1945 sände vi ett stort antal vita bussar till Tyskland, You know the white buses, don´t You, extremly swedish humanitarian effort, the whole world appreciate that. You have not heard of the buses ? That is odd, tycker du inte det Per... Nuuuuder, var är du.. The buses.
Under den tyska ockupationen av Ungern fanns den svenske diplomaten Raoul Wallenberg i Budapest. Han räddade tusentals judar men blev sedan borta i krigets kaos. Ingbet visste vart han tog vägen. Vår utsände i Moskva frågade Stalin vad som hänt. Har generalissimus hört något om vår diplomat Wallenberg, han kanske är död ? Jo, det är han nog, svarade Stalin. Därmed ansåg vi saken bekräftad. Så är det väl fortfarande ? (Putin nickar instämmande)
Vi ställde oss utanför Nato men anpassade alla våra flygfält och radarsystem till denna organisation. Vi höll detta mycket hemligt för folket. Ryssarna sköt för den skull ner några spaningsplan, men inte ens då upptäcktes hemligheten. Man måste offra på neutralitetetns altare. En och annan helig ko.
Nu har det fredsälskande Sverige nedrustat igen, ty krig är numera omöjligt; vi tror att nästa attack kommer över internet, vad ska vi då med kulor och krut till. Vi har 36 haubitsar kvar, resten har vi skickat till de baltiska staterna. Den politiska ledningen i landet hade tänkt att vi skulle gå med i den europeiska armén, men tsss, säg inget så folket hör...
För att summera : Sverige tar alltid moralisk ställning för andra och visar sina moraliska framfötter. Eftersom vi inte krigat på 200 år vet vi hur hemskt det kan vara och vi känner oss, faktiskt, förpliktade att i solidaritetens namn gå till rätta med orättvisorna, könsmaktsfördelningen och de patriarkala strukturerna. Globaliseringen ger oss nya utmaningar, men vi sviktar inte, Sverige sviker aldrig sitt ansvar ty att överge sina vänner när de bäst behöver en har vi aldrig gjort annat än i undantagsfall. (Mumlande bifall; Sierra Leones representant applåderar hysteriskt)
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: