Östra Ölands fria horisont

En av de mest överskattade författarna i Sverige är Per Olov Enquist, belönad, hyllad, stipendierad i all oändlighet; men böckerna är tröga, läs Legionärerna, en seg prosasmet om ett nationellt drama. Ingen levande spänning i den boken alls. Därmed påminner den lite grann om P-O Sundmans roman om Örnens färd mot Nordpolen, ingenjör Andrés luftfärd, en trist prosasmet den också baserad på de gripande dagböckerna. Varför gå över ån efter vatten ? Det finns mer levande drama i de tidningsartiklar som skrevs om baltutlämningen än i Legionärerna, frånsett allting annat som belastar den orörliga berättelsen. Andra böcker är imiterande, enkla parafraser på dramatiska personers levnad.

På Kristi Himmelfärdsdagen finns en artikel av P-O Enquist i Expressen med den mystiska rubriken Kvar på Jord. Den publiceras på kultursidan med ett porträtt av statsminister Göran Persson blickande mot molnen. Jag läser artikeln en gång och så en gång till eftersom det är något som inte står rätt till med texten. Det är inte den nordkoreanska serviliteten och underdånigheten mot den stora ledare som irriterar även om fjäsket känns påfrestande. Läs : Detta jag nu lyssnar till den 1 maj 2005 är en stor svensk politiker ett gott stycke ovanför och framför den svenska politiska debatten, och ändå med fötterna nedgrävda i sakfrågorna...

Men det är inte det nordkoreanska anslaget som irriterar mig, det är något annat i texten. Plötsligt ser jag det - det är användandet av ordet jag. Med en penna sätter jag mig och kryssar för alla jag vi, mig själv. Det är 38 stycken; ofta skriver Enquist vi i pronomina majestatis, men man vet aldrig om han menar sig själv, hela folket eller bara de socialdemokratiska partimedlemmarna, kanske är han en talesman för alla. Den som utgår från att en text avspeglar en persons inre själsliv finner här ett ego värt ett närmare studium.