Eftermäle till raljeri om Margareta Winberg
Allt är offentligt : därför återger jag detta mejl, som en respons på ett angrepp som jag kanske tillät gå lite för långt (varför ska man hetsa upp sig så ? Säg mig det); hur som helst, det är bara det lilla jag tar tillbaka av allt jag skriver. Jag återkallar ordet iskallt i texten, men ett hot var det från Margareta Winbergs pressekreterare, inte vem som helst - könsministeriet är mäktigt, folket hukar när ministeriet samfällt tutar i dombasunerna: tyck på rätt sätt, du enfaldiga allmoge.
Hej Kurt!
Jag kom in på din sida i dag. Såg att du omtalade mig och att du upplevde vårt samtal i samband med de myckna skrivierna efter Margareta Winbergs föredrag om Evert Taubes kvinnosyn 2002 som obehagligt.
Det förvånade mig mycket. Som jag minns vårt samtal var det trevligt och öppenhjärtigt. Du skrev ju, som du själv anger, en raljant betraktelse och jag gav dig en respons på den. Jag förvånas storligen att du upplevde, som du skriver in i märg och ben att detta samtal, som i och för sig slutade i skämtsam ton, hade en iskall underström av hot.
Om man får sådana känslor när folk säger vad de tycker, så blir det ju jobbigt. Vi lever ju knappast i en diktatur, så det är fritt att tycka om texter, trycka dem och debattera dem. Det var ju vad du och jag gjorde. Debatterade och diskuterade.
Du skriver vidare: Var denne Alagic tagit vägen vet jag inte, men det finns så många stövlar i detta samhälle som behöver slickas rena att jag tror nog att Alagic funnit sig ett nytt par att blanka upp.
Jag vet inte om du brukar slicka stövlar (jag har svårt att förstå vad du menar, förutom att det på något sätt ska vara nedsättande). Jag kan dock berätta för dig att jag arbetar som pr-konsult. En bra regel jag försöker arbeta efter är att ta folk på allvar och att värna ordens värde.
Vänliga hälsningar
Zoran Alagic
Hej Kurt!
Jag kom in på din sida i dag. Såg att du omtalade mig och att du upplevde vårt samtal i samband med de myckna skrivierna efter Margareta Winbergs föredrag om Evert Taubes kvinnosyn 2002 som obehagligt.
Det förvånade mig mycket. Som jag minns vårt samtal var det trevligt och öppenhjärtigt. Du skrev ju, som du själv anger, en raljant betraktelse och jag gav dig en respons på den. Jag förvånas storligen att du upplevde, som du skriver in i märg och ben att detta samtal, som i och för sig slutade i skämtsam ton, hade en iskall underström av hot.
Om man får sådana känslor när folk säger vad de tycker, så blir det ju jobbigt. Vi lever ju knappast i en diktatur, så det är fritt att tycka om texter, trycka dem och debattera dem. Det var ju vad du och jag gjorde. Debatterade och diskuterade.
Du skriver vidare: Var denne Alagic tagit vägen vet jag inte, men det finns så många stövlar i detta samhälle som behöver slickas rena att jag tror nog att Alagic funnit sig ett nytt par att blanka upp.
Jag vet inte om du brukar slicka stövlar (jag har svårt att förstå vad du menar, förutom att det på något sätt ska vara nedsättande). Jag kan dock berätta för dig att jag arbetar som pr-konsult. En bra regel jag försöker arbeta efter är att ta folk på allvar och att värna ordens värde.
Vänliga hälsningar
Zoran Alagic
Länge sedan, ej förlåtet : Hotad till döden av Lasse
När jag sitter och bläddrar i nyutgåvan av Per Ahlmarks klassiker från 1994 ”Vänstern och tyranniet - Det galna kvartsseklet” (Timbro) rinner minnena till från egna erfarenheter av tokvänstern i universitetsvärlden. Visserligen var det galna kvartsseklet mer galet på 1970-talet än vad det är nu, mer intensivt stolligt om man kan säga så, men visst fortsätter galenskapen, och det märkliga är att dess företrädare är desamma nu som då. Den fullkomligt förintande intellektuella avrättning som Per Ahlmark genomför på författaren Jan Myrdal har inte fått denne att lägga ner pennan och att dra sig undan i ett hörn med den intellektuella skammen; nej, Myrdal är ständigt lika vital och finner fora för publicering. Ehnmark, Enquist et al ser man fortfarande av nästan dagligen, dèja vu var gång, men ny i gänget är den ständigt pratande multikommentatorn Göran Greider, medias nya socialistiska kelgris. Åh, giv oss en Göran Greider-fri månad, en Greider-fri zon någonstans för oss som lyssnar på radio.
Men det var om egna minnen av vänsterns galenskap det skulle handla. Det är en blåsig marseftermiddag i Lund på 70-talet. På väg hem från statsvetenskapliga institutionen passerar jag Domus. Där står Lasse i hörnan och säljer Proletären. - Köp Proletären. Stöd folket kamp, arbetarmakt, klass mot klass, ropar Lasse och tittar uppfordrande. - Nej, tack Lasse, säger jag. Jag har läst den förut, den är ouhärdligt tråkig, långa artiklar, illa skrivna, tät text och ständiga upprepningar.
Lasse kollar in mig. Ögonen blir på något sätt kalla och ormsmala som glipor i ansiktshuden; han säger :
Du bör veta en sak, när vi tar makten är de första som vi skall hänga i lyktstolparna sådana som dig, borgarfascister, de intellektuella på den kanten.
Jamen, Lasse, ska du hänga mig för att jag inte läser din tidning ?
Det kan du ge dig faen på
Lasse är fortfarande universitetslärare; han undervisar i hur samhällen fungerar, statskunskap kallas det.
Men det var om egna minnen av vänsterns galenskap det skulle handla. Det är en blåsig marseftermiddag i Lund på 70-talet. På väg hem från statsvetenskapliga institutionen passerar jag Domus. Där står Lasse i hörnan och säljer Proletären. - Köp Proletären. Stöd folket kamp, arbetarmakt, klass mot klass, ropar Lasse och tittar uppfordrande. - Nej, tack Lasse, säger jag. Jag har läst den förut, den är ouhärdligt tråkig, långa artiklar, illa skrivna, tät text och ständiga upprepningar.
Lasse kollar in mig. Ögonen blir på något sätt kalla och ormsmala som glipor i ansiktshuden; han säger :
Du bör veta en sak, när vi tar makten är de första som vi skall hänga i lyktstolparna sådana som dig, borgarfascister, de intellektuella på den kanten.
Jamen, Lasse, ska du hänga mig för att jag inte läser din tidning ?
Det kan du ge dig faen på
Lasse är fortfarande universitetslärare; han undervisar i hur samhällen fungerar, statskunskap kallas det.
Eu-kommentarer. Jag är vilse i pannkakan
När jag går in på eu-kommissionären Margot Wallströms blogg, publicerad ett par dagar före den franska folkomröstningen i går, finner jag blott ett kort intetsägande stycke om själva konstitutionen, ödesfrågan. Därutöver skriver hon några rader om att kvinnorna i Kuwait fått rösträtt samt att Brasiliens regnskogar måste bevaras, men eftersom Brasilien nu har en socialistisk president vid namn Lula, som prisas av alla socialister världen över för sin framsynta politik och ideologi och som sägs vara en kraftkarl för de fattiga, undrar man varför han i förbigående inte kunde ägna några timmar åt sin egen regnskog - den torde väl vara Lulas uppgift mer än eu:s och för övrigt förefaller Margots regnskogsintresse vara ganska malplacerat eftersom hon själv kommer från trakter i Värmland som kalhöggs i jakt på pengar och utveckling - hela Sverige var ett enda stort kalhygge. Kalhyggen gav mat på bordet. Hellre kalhyggen än svält. Baggböleri kallades det i Norrland. Nu badar vi skog, tur att den blåste ner ibland så att det blir några ljusa gluggar i granmörkret. Själv blir jag oerhört deppig av granskog, det är prozacland.
Att en eu-kommissionär hutar åt det väldiga Brasilen är egentligen ganska oförskänt och visar på en maktarrogans som franska folket tog bestämt avstånd ifrån.
Jag tror också att Wallströms tal i Theresienstadt där hon sade att det enda som stod emellan de europeiska folken och en ny judeutrotning var den nya konstitutionen. Den måste antas ty annars hotar hemska saker i Europa, en ny holocaust. Påståendet var så ohistoriskt och vanvettigt att det kan ha bidragit till en allt mer tilltagande eu-skepsis - kan hon sitta kvar efter dessa fadäser ?
I Sverige vill Göran Persson och eu-blocket i svensk politik fortsätta som om ingenting hänt. Siktet är inställt på att konstitutionen antas av riksdagen före jul. Om så sker och utan folkets hörande är eu en död papegoja i Sverige, för att citera Monthy Pyton. Säljaren kan slå papegojan i disken hur många gånger som helst så att fjädrarna ryker och försäkra att den lever, men den förblir stendöd.
Jag förstår inte att centern surrat fast sig vid rodret tillsammans med Göran Persson, för att inte tala om Kristdemokraterna som har en mycket stark inre opposition mot eu.
Det är en politisk tragedi i svensk politik, att det inte finns ett stort borgerligt parti som kan fånga upp borgerligt kritiska eu-röster - de som borde vara mest kritiska av ideologiska skäl - moderaterna - har förvandlats till ett helt fanatiskt eu-parti, som inte lämnar några öppningar för nationell självständighet. Vpk och miljöpartiet är tokpartier så där kan en anständig borgerligt sinnad medborgare inte lägga rösten, återstår den politiska mixen på Junilistan dit ett stort flöde av missnöjda sossar och borgare kommer att strömma. Som stark eu-skeptiker är jag helt vilse i pannkakan - det finns ingen för mig.
Eu-konstitutionen bjuder inte på någon svår text, den är tämligen lätt att förstå; det är visserligen en massa hänvisningar kors och tvärs så det tar sin tid, men efter ett par timmar är varje läsare ganska bekant med texten och dess innehåll (se mina sju tidigare bloggar om denna text). Konstitutionen är, det ser var och en efter en timmme, ingen grundlag i vedertagen mening, den är ett POLITISKT MANIFEST - den uttrycker vad den härskande politiska klassen, den korrekta politiska klassen, vill ha för hela Europa : en armé, en utrikespolitik, en försvarsindustri, upphävda nationalstater, en centralbank, en valuta, en nationaldag, en nationalhymn, en lagstiftningsmaskin, ett enda sätt att fördela nationella tillgångar som malm, olja, fiskeresurser, marktillgångar samt de nationella överskotten i budgetarna. Men istället för denna framtivingade enhet skapar konstitutionen Europas balkanisering och pekar fram mot instabilitet och krig. Vad den politiska klassen också vill ha är ämbeten : gamla politruker från öst svämmar nu in i Bryssel - planekonomi igen - härligt !
Europas politiska historia startar i de grekiska stadsstaterna för 2 500 år sedan, därefter det romerska riket, Karl den stores rike, tysk-romerska riket under kejsaren, spanska väldet, svenska stormaktsväldet (åh, det måste vi ha med) brittiska imperiet, första och andra världskriget, därefter eu under några korta år mellan 1950-talet och år 2005 - eu är en kort blinkning i Europas historia, andra intressen är starkare, nationalstaterna och deras inbördes konflikter, staternas gränser och statsintresset, demografi och folkomflyttningar, ideutvecklingen och den industriella utvecklingen, USA:s framväxt som demokratiskt imperium, Kinas globaliseringssträvanden och Indiens blixtsnabba tillväxt och vad Ryssland tar sig för, det muslimska hotet och terrorismen - det är faktorer som skapar det framtida Europa, inte politiskt korrekta kommissionärers maktambitioner - det insåg det franska folket : Non, vi är inte med längre. Ta oss härifrån.
Att en eu-kommissionär hutar åt det väldiga Brasilen är egentligen ganska oförskänt och visar på en maktarrogans som franska folket tog bestämt avstånd ifrån.
Jag tror också att Wallströms tal i Theresienstadt där hon sade att det enda som stod emellan de europeiska folken och en ny judeutrotning var den nya konstitutionen. Den måste antas ty annars hotar hemska saker i Europa, en ny holocaust. Påståendet var så ohistoriskt och vanvettigt att det kan ha bidragit till en allt mer tilltagande eu-skepsis - kan hon sitta kvar efter dessa fadäser ?
I Sverige vill Göran Persson och eu-blocket i svensk politik fortsätta som om ingenting hänt. Siktet är inställt på att konstitutionen antas av riksdagen före jul. Om så sker och utan folkets hörande är eu en död papegoja i Sverige, för att citera Monthy Pyton. Säljaren kan slå papegojan i disken hur många gånger som helst så att fjädrarna ryker och försäkra att den lever, men den förblir stendöd.
Jag förstår inte att centern surrat fast sig vid rodret tillsammans med Göran Persson, för att inte tala om Kristdemokraterna som har en mycket stark inre opposition mot eu.
Det är en politisk tragedi i svensk politik, att det inte finns ett stort borgerligt parti som kan fånga upp borgerligt kritiska eu-röster - de som borde vara mest kritiska av ideologiska skäl - moderaterna - har förvandlats till ett helt fanatiskt eu-parti, som inte lämnar några öppningar för nationell självständighet. Vpk och miljöpartiet är tokpartier så där kan en anständig borgerligt sinnad medborgare inte lägga rösten, återstår den politiska mixen på Junilistan dit ett stort flöde av missnöjda sossar och borgare kommer att strömma. Som stark eu-skeptiker är jag helt vilse i pannkakan - det finns ingen för mig.
Eu-konstitutionen bjuder inte på någon svår text, den är tämligen lätt att förstå; det är visserligen en massa hänvisningar kors och tvärs så det tar sin tid, men efter ett par timmar är varje läsare ganska bekant med texten och dess innehåll (se mina sju tidigare bloggar om denna text). Konstitutionen är, det ser var och en efter en timmme, ingen grundlag i vedertagen mening, den är ett POLITISKT MANIFEST - den uttrycker vad den härskande politiska klassen, den korrekta politiska klassen, vill ha för hela Europa : en armé, en utrikespolitik, en försvarsindustri, upphävda nationalstater, en centralbank, en valuta, en nationaldag, en nationalhymn, en lagstiftningsmaskin, ett enda sätt att fördela nationella tillgångar som malm, olja, fiskeresurser, marktillgångar samt de nationella överskotten i budgetarna. Men istället för denna framtivingade enhet skapar konstitutionen Europas balkanisering och pekar fram mot instabilitet och krig. Vad den politiska klassen också vill ha är ämbeten : gamla politruker från öst svämmar nu in i Bryssel - planekonomi igen - härligt !
Europas politiska historia startar i de grekiska stadsstaterna för 2 500 år sedan, därefter det romerska riket, Karl den stores rike, tysk-romerska riket under kejsaren, spanska väldet, svenska stormaktsväldet (åh, det måste vi ha med) brittiska imperiet, första och andra världskriget, därefter eu under några korta år mellan 1950-talet och år 2005 - eu är en kort blinkning i Europas historia, andra intressen är starkare, nationalstaterna och deras inbördes konflikter, staternas gränser och statsintresset, demografi och folkomflyttningar, ideutvecklingen och den industriella utvecklingen, USA:s framväxt som demokratiskt imperium, Kinas globaliseringssträvanden och Indiens blixtsnabba tillväxt och vad Ryssland tar sig för, det muslimska hotet och terrorismen - det är faktorer som skapar det framtida Europa, inte politiskt korrekta kommissionärers maktambitioner - det insåg det franska folket : Non, vi är inte med längre. Ta oss härifrån.
Anmälan. Schackspel kränker män, är rasistiskt !
info@jamombud.se
Ärende : Anmälan mot schackspel och poker
Jämställdhetsombudsmannen
Varje gång jag sätter mig vid schackbrädet känner jag mig förminskad och kränkt i min egenskap av man. Bönder, löpare, springare, torn och kung har inte alls sådan slagkraft på brädet som damen. Kungen är en man och han går bara ett steg åt varje håll, dessutom kan han bli lamslagen vid minsta hot, medan damen kan verka fritt över hela brädet; sådant kallar jag diskriminering och jag skulle vilja att Jämo tar tag i detta problem ordentligt. Om det inte går att förbjuda själva spelet så anhåller jag om att reglerna ändras så att dam och kung kan verka på samma jämställda villkor över hela brädet. Även bönderna, den arbetande klassen, bör uppgraderas enligt Arbetslivsinstitutets undersökning.
Jag vill också påtala en del problem med pokerspelet. Triss i damer slår visserligen triss i knektar, men triss i kungar slår triss i damer ? Är detta verkligen jämställt ? Wachenfeldt på kvinnojourernas riksförbund säger att det är typiskt att männen, i detta fall kungarna, slår damerna, för det vet man ju hur män är. Det anhålles om ett ingripande så att vi får jämställt kortspel i landet.
Med utmärkt högaktning
Kurt Lundgren
Kopior till Sahlin och Ohrback önskas förmedlade. PS. Efter samråd med mina barnbarn, framförallt efter en kommentar från John, 11 år, vill jag komplettera min anmälan och inkludera ett uttalande från honom : Schackspel är inte bara stridande mot jämlikheten, det är också ett rasistiskt spel med indelning i vita och svarta pjäser - och vad än värre är - det är allltid vit som öppnar ! ! Kurt L, densamme som ovan. EU ( enligt uppdrag, betyder det ).
Ärende : Anmälan mot schackspel och poker
Jämställdhetsombudsmannen
Varje gång jag sätter mig vid schackbrädet känner jag mig förminskad och kränkt i min egenskap av man. Bönder, löpare, springare, torn och kung har inte alls sådan slagkraft på brädet som damen. Kungen är en man och han går bara ett steg åt varje håll, dessutom kan han bli lamslagen vid minsta hot, medan damen kan verka fritt över hela brädet; sådant kallar jag diskriminering och jag skulle vilja att Jämo tar tag i detta problem ordentligt. Om det inte går att förbjuda själva spelet så anhåller jag om att reglerna ändras så att dam och kung kan verka på samma jämställda villkor över hela brädet. Även bönderna, den arbetande klassen, bör uppgraderas enligt Arbetslivsinstitutets undersökning.
Jag vill också påtala en del problem med pokerspelet. Triss i damer slår visserligen triss i knektar, men triss i kungar slår triss i damer ? Är detta verkligen jämställt ? Wachenfeldt på kvinnojourernas riksförbund säger att det är typiskt att männen, i detta fall kungarna, slår damerna, för det vet man ju hur män är. Det anhålles om ett ingripande så att vi får jämställt kortspel i landet.
Med utmärkt högaktning
Kurt Lundgren
Kopior till Sahlin och Ohrback önskas förmedlade. PS. Efter samråd med mina barnbarn, framförallt efter en kommentar från John, 11 år, vill jag komplettera min anmälan och inkludera ett uttalande från honom : Schackspel är inte bara stridande mot jämlikheten, det är också ett rasistiskt spel med indelning i vita och svarta pjäser - och vad än värre är - det är allltid vit som öppnar ! ! Kurt L, densamme som ovan. EU ( enligt uppdrag, betyder det ).
Maria Carlshamres eu-pekoral
I en känslosam text, som balanserar på gränsen intill och ofta faller över och in på pekoralets territorium, skriver folkpartiets eu-parlamentariker Maria Carlshamre (av lättja kommer jag fortsättningsvis att skriva eu, inte EU; de stora bokstäverna innebär att jag varje gång måste skifta med caps lock och sedan till - (strecket), vilket håller på att bryta tummen av mig var gång, alltså eu), vad skrev hon nu igen ? Jo, en känslosam text om eu, fylld med förvrängningar, därtill hållen i den abstrakta eu-retorik som är så vanlig; det har hon lärt sig efter bara ett år, duktigt.
FÖRVRÄNGNING I : USA försöker driva igenom sin vilja. Den som försöker beskriva USA:s utrikespolitik, Irak, Afghanistan kampen mot terrorismen, utan att med ett ord nämna 9/11 kommer alltid att fara vilse, att inget förstå. De dramatiska omskiftningarna i Libyen, Libanon, Egypten, Saudiarabien etc mot demokrati är resultatet av USA:s politik.
FÖRVRÄNGNING II : Eu verkar med andra, fredliga medel. Eu deltar i högsta grad i kampen mot terrorismen genom underrättelsesamarbetet. Eu-länder deltar i Irak : Spanien (tidigare), Italien, Danmark och Polen. Nato spelar en roll, inte minst i Afghanistan. Om eu enbart verkar med fredliga medel, vem skall då ta itu med skurkstaterna Iran och Nordkorea ? Skall kärnvapen bekämpas med eu-kärlek, detta är ju bara pladder.
Med eu har vi brutit med grundsynen på nationalstater, vilka alltid leder till till krig. Solen (eu) vann övrer vinden (det otäcka USA); solen vann genom sin värme. Oj,oj. Det var diktaturer som började krig i Europa, Hitler och Mussolini. demokratiska nationalstater, England, det fria Frankrike och USA tog upp kampen mot nazismen. Marshallhjälpen och bildandet av Nato har hållit Europa fredligt de senaste 60 åren. Utan Nato och Marshallhjälpen hade eu inte kunnat bildas.Man måste vara ganska förblindad av USA-hat för att inte kunna se detta, och att beskriva Europas moderna historia utan att ens nämna dessa faktorer är inte bara en förvrängning, det är direkt historieförfalskning.
Jag tror att det är falsk och känslosam retorik av det här slaget (se gärna Wallströms tal), som gör upplysta medborgare i Europa allt mer kritiska mot eu-eliten, från vänster till höger formas nu nationella allianser mot detta elitprojekt, som ser ut att ända i en byråkrati och elistyrning av närmast mardrömslik omfattning.
Sanningen om eu är ju den att utvecklingen i eu:s medlemsstater varit långt ifrån fredlig de senaste 60 åren. England har befunnit sig i något som närmas kan karaktäriseras som ett inbördeskrig med IRA i Nordirland, Spanien drabbas nästan varje månad av bomber som utlösts av ETA, Västtyskland drabbades av röd terror under 1970-talet och i Italien härjade de Röda Brigaderna, som kidnappade och dödade premiärministern. Den sanslösa jordbrukspolitiken inom eu med en enorm kapitalomskiftning till värdelösa och ineffektiva jordbruk har inneburit en direkt krigsförklaring mot jordbrukarna i u-länderna och har lett till fattigdom och hunger. Eu är i själva verket en penningslukande egoistmaskin, som darrar så fort de franska bönderna startar traktorerna.
Maria Carlshamre har rätt i ett par saker : nationalstaten håller på att nedmonteras, den ersätts av en byråkratisk hybrid. Redan kommer 50 procent av all nationell lagstiftning från eu. Medborgarna har inte tillfrågats om de är med på noterna, är de det ?
Vad som än mer förvånar i Carlshamres pekoral är det USA-hat den utstrålar - är detta folkpartipolitik; läs detta så förstår ni vad jag menar med känslosamt pekoral och med USA-hat :
Solens ord till Vinden om vad det var som gjorde att hon till sist vann tvekampen skulle kunna vara Europas ord till USA. Din styrka skapar bara ett motstånd som till sist var omöjligt att komma förbi. Min värme gav honom en anledning att göra det jag ville - därför att han själv ville. Det är sann styrka.
Upp flyga orden, tanken stilla står och jag tänkte när jag läste : var hon inte lite vinlummig när hon skrev, det brukar bli så då, åtminstone för mig. (Maria Carlshamre : Solen utmanar vinden. DN Kultur lördag 28 maj)
FÖRVRÄNGNING I : USA försöker driva igenom sin vilja. Den som försöker beskriva USA:s utrikespolitik, Irak, Afghanistan kampen mot terrorismen, utan att med ett ord nämna 9/11 kommer alltid att fara vilse, att inget förstå. De dramatiska omskiftningarna i Libyen, Libanon, Egypten, Saudiarabien etc mot demokrati är resultatet av USA:s politik.
FÖRVRÄNGNING II : Eu verkar med andra, fredliga medel. Eu deltar i högsta grad i kampen mot terrorismen genom underrättelsesamarbetet. Eu-länder deltar i Irak : Spanien (tidigare), Italien, Danmark och Polen. Nato spelar en roll, inte minst i Afghanistan. Om eu enbart verkar med fredliga medel, vem skall då ta itu med skurkstaterna Iran och Nordkorea ? Skall kärnvapen bekämpas med eu-kärlek, detta är ju bara pladder.
Med eu har vi brutit med grundsynen på nationalstater, vilka alltid leder till till krig. Solen (eu) vann övrer vinden (det otäcka USA); solen vann genom sin värme. Oj,oj. Det var diktaturer som började krig i Europa, Hitler och Mussolini. demokratiska nationalstater, England, det fria Frankrike och USA tog upp kampen mot nazismen. Marshallhjälpen och bildandet av Nato har hållit Europa fredligt de senaste 60 åren. Utan Nato och Marshallhjälpen hade eu inte kunnat bildas.Man måste vara ganska förblindad av USA-hat för att inte kunna se detta, och att beskriva Europas moderna historia utan att ens nämna dessa faktorer är inte bara en förvrängning, det är direkt historieförfalskning.
Jag tror att det är falsk och känslosam retorik av det här slaget (se gärna Wallströms tal), som gör upplysta medborgare i Europa allt mer kritiska mot eu-eliten, från vänster till höger formas nu nationella allianser mot detta elitprojekt, som ser ut att ända i en byråkrati och elistyrning av närmast mardrömslik omfattning.
Sanningen om eu är ju den att utvecklingen i eu:s medlemsstater varit långt ifrån fredlig de senaste 60 åren. England har befunnit sig i något som närmas kan karaktäriseras som ett inbördeskrig med IRA i Nordirland, Spanien drabbas nästan varje månad av bomber som utlösts av ETA, Västtyskland drabbades av röd terror under 1970-talet och i Italien härjade de Röda Brigaderna, som kidnappade och dödade premiärministern. Den sanslösa jordbrukspolitiken inom eu med en enorm kapitalomskiftning till värdelösa och ineffektiva jordbruk har inneburit en direkt krigsförklaring mot jordbrukarna i u-länderna och har lett till fattigdom och hunger. Eu är i själva verket en penningslukande egoistmaskin, som darrar så fort de franska bönderna startar traktorerna.
Maria Carlshamre har rätt i ett par saker : nationalstaten håller på att nedmonteras, den ersätts av en byråkratisk hybrid. Redan kommer 50 procent av all nationell lagstiftning från eu. Medborgarna har inte tillfrågats om de är med på noterna, är de det ?
Vad som än mer förvånar i Carlshamres pekoral är det USA-hat den utstrålar - är detta folkpartipolitik; läs detta så förstår ni vad jag menar med känslosamt pekoral och med USA-hat :
Solens ord till Vinden om vad det var som gjorde att hon till sist vann tvekampen skulle kunna vara Europas ord till USA. Din styrka skapar bara ett motstånd som till sist var omöjligt att komma förbi. Min värme gav honom en anledning att göra det jag ville - därför att han själv ville. Det är sann styrka.
Upp flyga orden, tanken stilla står och jag tänkte när jag läste : var hon inte lite vinlummig när hon skrev, det brukar bli så då, åtminstone för mig. (Maria Carlshamre : Solen utmanar vinden. DN Kultur lördag 28 maj)
Nordkorea - helvetet på jorden
Jasper Becker : Rogue Regime. Kim Jong Il and the looming threat of Norh Korea. Oxford university press (300 sidor; ill)
Omslagsbilden på Jasper Beckers ruskiga bok visar överdelen på Kim Jong Il, Nordkoreas diktator : en liten man i övre medelåldern iklädd en grön uniform som närmast kan liknas vid en overall med dragkedja ända upp i halsen, stora glasögon som täcker en tredjedel av ansiktet, mannen har en märklig uppåtkammad frisyr, som vore han permanentad. Han är lätt överviktig med kulmage och han är omgiven av magra militärer. Till denna utstyrsel bär han, det har jag sett på andra bilder, högklackade skor som liknar platådojor. Om denne man hade kommit gående i centrala Stockholm skulle de flesta ha tänkt, ja, jisses, di går alla lösa sedan mentalsjukhusen stängdes.
Kim Jong Il är en kuf, men en riktigt ruskig sådan. Om det finns ett helvete upprättat på jorden så är det Nordkorea. Efter att ha läst denna bok kan man bara komma till en enda slutsats : Kim Jong Il måste störtas. Det bästa vore om han störtades av det egna folket, men om folket är för svagt på grund av terror, hjärntvätt och systematisk svält måste världssamfundet ingripa. Tyvärr har FN under Kofi Annan spelat ett mycket tveksam roll inför det pågående folkmordet i Nordkorea. FN har samarbetat med regimen, anlitat militären för mattransporterna och ständigt fallit undan; inte med ett ord har FN påtalat folkmordet. FN under Kofi Annan har blivit starkt moraliskt försvagat och saknar i dag moralisk auktoritet - istället förstärker FN de hemska diktaturerna genom att samarbeta med dem, genom att ge dem en plats och genom att ge dessa bödlar samma status som ledare från demokratiska stater; att FN inte ryter till mot Nordkorea kan kanske bero på att Libyen är ordförande i Kommittén för mänskliga rättigheter. Jo, ni läste rätt, Khadaffis Libyen är ordförandeland i denna FN-kommitté.
Det finns inga fasor på denna jord som inte förekommer i Nordkorea. Klicken runt Kim Jong Il lever i en drömvärld och illusion och det Kim inhämtar om världen runt om kommer från filmer. Till Kim och hans lilla kotteri flygs delikatesser in från hela världen : exklusiv konjak, hummer, whiskey etc etc. Världsledande kockar inbjuds att laga Kims måltider, till exempel den mest berömde pizzabagaren i Italien, som fick en särskild invitation att fixa pizzor åt ledaren.
Personkulten är bortom alla proportioner. Gamle Kim, fadern som dog 1994, finns som skulptur över hela landet, tiotusentals. Den 30-40 meter höga Kim-skulpturen vid graven hade klätts i äkta guld för en miljard dollar ! Huvudstaden Pyonjang är en stor illusion; allt som finns i affärerna är plastrepliker av äkta varor, gatorna är breda med viftande poliser i varje gathörn, men det finns inga bilar, breda motorvägar går åt alla håll, men de fyller ingen funktion. I varje provins har Kim Jong Il ett palats dit han färdas i hemlighet, helst om nätterna. Under den värsta svälten 1998 importerades enorma mängder exklusiva klockor och 500 Mercedes Benz till den trogna klicken.
Folket indelas i tre ungefär lika stora huvudkategorier, de lojala, de som bara hänger med, de oppositionella. I allt finns sedan 57 undergrupper inom dessa. En enorm säkerhetsapparat övervakar allt.
Nordkorea är ett enda stort gulag där den samhälleliga ekonomin helt kollapsat. Fånglägren finns över hela ytan, svälten är ständigt pågående så att befolkningen nu har en genomsnittsvikt på hälften av vad som är normalt. På grund av undernäringen är också alla nordkoreaner mycket kortare än sina landsmän i söder. Någon befolkningsstatistik förs inte längre, men det antas att av en befolkning på 24 miljoner finns det nu kanske mellan 17 och 19 miljoner kvar. Sex-sju miljoner kan ha svultit, plågats eller skjutits till döds.
De flesta sakupgifterna om tillståndet i Nordkorea kommer från människor som flytt undan regimen. En skakande berättelse från ett läger som sysslar med framställning av kemiskt-biologiska vapen är denna : Av en slump fick jag se en lång korridor i en underjordisk tunnel, längs väggarna stod stora skåp som påminde om kylskåp, alla hade ett glasfönster. Plötsligt såg jag genom glasen att något rörde sig inuti skåpen, det var människohänder som svepte över glaset. Man hade ställt in människor i skåpen och utförde experiment på dem ! Samtidigt kom nya transporter med fångar.
Inte ens Jasper Becker som studerat Nordkorea under så många år kan säga om landet har kärnvapen eller inte, men av den väldokumenterade framställningen finner jag att den enda logiska slutsatsen är att Nordkorea redan lyckats framställa en handfull atombomber, vilket ställer världen inför ett oerhört dilemma. Samtidigt har landet långdistansmissiler som kan nå delar av USA och västvärlden, och arvfienden Japan. Kärnvapnen är Kim Jong Ils enda överlevnadsmöjlighet; han hotar med dem och får ris; han skramlar med dem igen och får olja; han driver världssamfundet framför sig med hot och sviker dagen efter vad han lovat dagen innan.
1994 hade spänningen mellan USA/Sydkorea/Japan och Nordkorea nått sådan nivå att ett ingripande med våld mot Kim Jong Il var nära. Då dök förre presidenten Jimmy Carter oombedd upp på scenen och inleddes förhandlingar med Kim Jong Il, som garanterades ris, olja, mer kärnnkraftsfaciliteter och valuta mot att han avstod från atomvapen varpå Kim Jong Il omedelbart bröt vad han lovat både då och under 1980-talet. Det går inte att föra normala förhandlingar med en person som uppenbarligen är psykopat - Jackie Arklöw med kärnvapen. Och tack vare den naive Carter, man undrar hur den karln kunde bli USA:s president, befinner sig världen i ett än värre dilemma än 1994.
Nordkorea är nu en riktig skurkstat, närmast att likna vid en suverän stat organiserad enligt maffiametoder. Allt det som maffian sysslar med förekommer också i Norkorea. För att få in valuta tillverkas knark, metamfetamin och rohypnol, smugglas knark och cigaretter.
Vackra horor från hela världen flygs in till Kims hov, det förekommer också några svenska blondiner i boken, kanske besökare från någon svensk kommunistsekt. Vad man som svensk saknar i boken är förstås en redogörelse för alla de svenska fjäskbesök som kommunisterna ägnat sig åt genom åren - det är ett skamligt kapitel, som vi aldrig kommer att få läsa,
Kim Jong Il har sin egen ideologi, den kallas Juche, självtillit. Om han får välja en utländsk mönsterstat väljer han Sverige. Om vi skall vara smickrade eller förskräckta får ni avgöra själva. Är det Göran Persson som vid mötet med Kim gjort ett sådant outplånligt ideologiskt intryck ? Men så prisade också Nordkorea Göran Persson efter visiten där, som ni minns.
Vem skall störta Kim ? Vem räddar det nordkoreanska folket från utplåning ? USA förstås, men frågan är bara hur det skall gå till ? Att tillåta Nordkorea utveckla än fler kärnvapen är omöjligt - världen darrar nu inför två psykopatstater med kärnvapen - Nordkorea med egna långsdistansmissiler för att transportera atombomberna mot sina mål och Iran med kärnvapen och långdistansmissiler, utvecklade i Nordkorea.
Den strategiska balansen är satt ur spel, i Asien och i Mellersta Östern; Israel kan utplånas när som helst av mullorna och Japan kan när som helst nås av en atombomb.
Låt mig slutligen tillägga att hela Nordkorea är som en schweizerost med tunnlar och underjordiska anläggningar där vapenproduktionen sker och kärnvapnen framställs. Det enda möjliga scenariot är en blixtrande kommandoräd i samarbete med den opposition som finns i Nordkorea - en kommandoräd som kapar huvudet på ormen.
Alla de stater som kallats eller fortfarande kan kallas skurkstater har gjort med för Nordkorea lönande affärer inom vapen, missil- och kärnvapenområdet : Pakistan, Irak, Iran, Nordkorea och Libyen. Det mest fruktansvärda scenariot är om en allt mer desperat Kim Jong Il i en stat som imploderar av fattigdom och hunger säljer ut sina kärnvapen och teknologin till Al Qaida - en sådan utveckling kan inte uteslutas, den ligger inom möjligheternas ram.
DAGENS FORTLÖPANDE KOMMENTAR : Jag har i en tidigare blogg sagt att fram till valet kommer ledande socialdemokrater att till leda upprepa att moderaterna vill sänka bidragsnivåerna till 65 procent och att regeringen förmdlogen utfärdat en ukas som innebär att varje minister som öppnar munnen eller skriver något måste upprepa påståendet. Detta hot skall få den stora skaran av bidragsförsörjda att rösta rätt.
I en cirkulärartikel från ministern Lena Hallengren (jag minns inte vad för sorts minister hon är; nåt med barn kanske. Varför vet man aldrig vad ministrar sysslar med nu för tiden ?) upprepas påståendet att moderaterna vill sänka bidragsnivåerna sju gånger. Artikeln är ganska kort, vilket innebär att Lena Hallengren rabblar ramsan på var sjunde rad ungefär. Samtidigt prisar hon Göran Persson för han sagt just detta så många gånger i debatten med Reinfeldt.
Det är förmodligen omöjligt att vinna ett demokratiskt val med justa metoder mot ett parti som använder all sin offentliga regeringsmakt och alla skattepengar för att så ohämmat hota väljarna för att sedan köpa dem.
Nu är det sommar - 26 grader varmt i går här på ostkusten. Näkergalen tjoar i snåren, men jag har inte hört göken. Gullvivor och syrener blommar och själv har jag planterat tomater i krukor samt kokat rabarbersaft.
Omslagsbilden på Jasper Beckers ruskiga bok visar överdelen på Kim Jong Il, Nordkoreas diktator : en liten man i övre medelåldern iklädd en grön uniform som närmast kan liknas vid en overall med dragkedja ända upp i halsen, stora glasögon som täcker en tredjedel av ansiktet, mannen har en märklig uppåtkammad frisyr, som vore han permanentad. Han är lätt överviktig med kulmage och han är omgiven av magra militärer. Till denna utstyrsel bär han, det har jag sett på andra bilder, högklackade skor som liknar platådojor. Om denne man hade kommit gående i centrala Stockholm skulle de flesta ha tänkt, ja, jisses, di går alla lösa sedan mentalsjukhusen stängdes.
Kim Jong Il är en kuf, men en riktigt ruskig sådan. Om det finns ett helvete upprättat på jorden så är det Nordkorea. Efter att ha läst denna bok kan man bara komma till en enda slutsats : Kim Jong Il måste störtas. Det bästa vore om han störtades av det egna folket, men om folket är för svagt på grund av terror, hjärntvätt och systematisk svält måste världssamfundet ingripa. Tyvärr har FN under Kofi Annan spelat ett mycket tveksam roll inför det pågående folkmordet i Nordkorea. FN har samarbetat med regimen, anlitat militären för mattransporterna och ständigt fallit undan; inte med ett ord har FN påtalat folkmordet. FN under Kofi Annan har blivit starkt moraliskt försvagat och saknar i dag moralisk auktoritet - istället förstärker FN de hemska diktaturerna genom att samarbeta med dem, genom att ge dem en plats och genom att ge dessa bödlar samma status som ledare från demokratiska stater; att FN inte ryter till mot Nordkorea kan kanske bero på att Libyen är ordförande i Kommittén för mänskliga rättigheter. Jo, ni läste rätt, Khadaffis Libyen är ordförandeland i denna FN-kommitté.
Det finns inga fasor på denna jord som inte förekommer i Nordkorea. Klicken runt Kim Jong Il lever i en drömvärld och illusion och det Kim inhämtar om världen runt om kommer från filmer. Till Kim och hans lilla kotteri flygs delikatesser in från hela världen : exklusiv konjak, hummer, whiskey etc etc. Världsledande kockar inbjuds att laga Kims måltider, till exempel den mest berömde pizzabagaren i Italien, som fick en särskild invitation att fixa pizzor åt ledaren.
Personkulten är bortom alla proportioner. Gamle Kim, fadern som dog 1994, finns som skulptur över hela landet, tiotusentals. Den 30-40 meter höga Kim-skulpturen vid graven hade klätts i äkta guld för en miljard dollar ! Huvudstaden Pyonjang är en stor illusion; allt som finns i affärerna är plastrepliker av äkta varor, gatorna är breda med viftande poliser i varje gathörn, men det finns inga bilar, breda motorvägar går åt alla håll, men de fyller ingen funktion. I varje provins har Kim Jong Il ett palats dit han färdas i hemlighet, helst om nätterna. Under den värsta svälten 1998 importerades enorma mängder exklusiva klockor och 500 Mercedes Benz till den trogna klicken.
Folket indelas i tre ungefär lika stora huvudkategorier, de lojala, de som bara hänger med, de oppositionella. I allt finns sedan 57 undergrupper inom dessa. En enorm säkerhetsapparat övervakar allt.
Nordkorea är ett enda stort gulag där den samhälleliga ekonomin helt kollapsat. Fånglägren finns över hela ytan, svälten är ständigt pågående så att befolkningen nu har en genomsnittsvikt på hälften av vad som är normalt. På grund av undernäringen är också alla nordkoreaner mycket kortare än sina landsmän i söder. Någon befolkningsstatistik förs inte längre, men det antas att av en befolkning på 24 miljoner finns det nu kanske mellan 17 och 19 miljoner kvar. Sex-sju miljoner kan ha svultit, plågats eller skjutits till döds.
De flesta sakupgifterna om tillståndet i Nordkorea kommer från människor som flytt undan regimen. En skakande berättelse från ett läger som sysslar med framställning av kemiskt-biologiska vapen är denna : Av en slump fick jag se en lång korridor i en underjordisk tunnel, längs väggarna stod stora skåp som påminde om kylskåp, alla hade ett glasfönster. Plötsligt såg jag genom glasen att något rörde sig inuti skåpen, det var människohänder som svepte över glaset. Man hade ställt in människor i skåpen och utförde experiment på dem ! Samtidigt kom nya transporter med fångar.
Inte ens Jasper Becker som studerat Nordkorea under så många år kan säga om landet har kärnvapen eller inte, men av den väldokumenterade framställningen finner jag att den enda logiska slutsatsen är att Nordkorea redan lyckats framställa en handfull atombomber, vilket ställer världen inför ett oerhört dilemma. Samtidigt har landet långdistansmissiler som kan nå delar av USA och västvärlden, och arvfienden Japan. Kärnvapnen är Kim Jong Ils enda överlevnadsmöjlighet; han hotar med dem och får ris; han skramlar med dem igen och får olja; han driver världssamfundet framför sig med hot och sviker dagen efter vad han lovat dagen innan.
1994 hade spänningen mellan USA/Sydkorea/Japan och Nordkorea nått sådan nivå att ett ingripande med våld mot Kim Jong Il var nära. Då dök förre presidenten Jimmy Carter oombedd upp på scenen och inleddes förhandlingar med Kim Jong Il, som garanterades ris, olja, mer kärnnkraftsfaciliteter och valuta mot att han avstod från atomvapen varpå Kim Jong Il omedelbart bröt vad han lovat både då och under 1980-talet. Det går inte att föra normala förhandlingar med en person som uppenbarligen är psykopat - Jackie Arklöw med kärnvapen. Och tack vare den naive Carter, man undrar hur den karln kunde bli USA:s president, befinner sig världen i ett än värre dilemma än 1994.
Nordkorea är nu en riktig skurkstat, närmast att likna vid en suverän stat organiserad enligt maffiametoder. Allt det som maffian sysslar med förekommer också i Norkorea. För att få in valuta tillverkas knark, metamfetamin och rohypnol, smugglas knark och cigaretter.
Vackra horor från hela världen flygs in till Kims hov, det förekommer också några svenska blondiner i boken, kanske besökare från någon svensk kommunistsekt. Vad man som svensk saknar i boken är förstås en redogörelse för alla de svenska fjäskbesök som kommunisterna ägnat sig åt genom åren - det är ett skamligt kapitel, som vi aldrig kommer att få läsa,
Kim Jong Il har sin egen ideologi, den kallas Juche, självtillit. Om han får välja en utländsk mönsterstat väljer han Sverige. Om vi skall vara smickrade eller förskräckta får ni avgöra själva. Är det Göran Persson som vid mötet med Kim gjort ett sådant outplånligt ideologiskt intryck ? Men så prisade också Nordkorea Göran Persson efter visiten där, som ni minns.
Vem skall störta Kim ? Vem räddar det nordkoreanska folket från utplåning ? USA förstås, men frågan är bara hur det skall gå till ? Att tillåta Nordkorea utveckla än fler kärnvapen är omöjligt - världen darrar nu inför två psykopatstater med kärnvapen - Nordkorea med egna långsdistansmissiler för att transportera atombomberna mot sina mål och Iran med kärnvapen och långdistansmissiler, utvecklade i Nordkorea.
Den strategiska balansen är satt ur spel, i Asien och i Mellersta Östern; Israel kan utplånas när som helst av mullorna och Japan kan när som helst nås av en atombomb.
Låt mig slutligen tillägga att hela Nordkorea är som en schweizerost med tunnlar och underjordiska anläggningar där vapenproduktionen sker och kärnvapnen framställs. Det enda möjliga scenariot är en blixtrande kommandoräd i samarbete med den opposition som finns i Nordkorea - en kommandoräd som kapar huvudet på ormen.
Alla de stater som kallats eller fortfarande kan kallas skurkstater har gjort med för Nordkorea lönande affärer inom vapen, missil- och kärnvapenområdet : Pakistan, Irak, Iran, Nordkorea och Libyen. Det mest fruktansvärda scenariot är om en allt mer desperat Kim Jong Il i en stat som imploderar av fattigdom och hunger säljer ut sina kärnvapen och teknologin till Al Qaida - en sådan utveckling kan inte uteslutas, den ligger inom möjligheternas ram.
DAGENS FORTLÖPANDE KOMMENTAR : Jag har i en tidigare blogg sagt att fram till valet kommer ledande socialdemokrater att till leda upprepa att moderaterna vill sänka bidragsnivåerna till 65 procent och att regeringen förmdlogen utfärdat en ukas som innebär att varje minister som öppnar munnen eller skriver något måste upprepa påståendet. Detta hot skall få den stora skaran av bidragsförsörjda att rösta rätt.
I en cirkulärartikel från ministern Lena Hallengren (jag minns inte vad för sorts minister hon är; nåt med barn kanske. Varför vet man aldrig vad ministrar sysslar med nu för tiden ?) upprepas påståendet att moderaterna vill sänka bidragsnivåerna sju gånger. Artikeln är ganska kort, vilket innebär att Lena Hallengren rabblar ramsan på var sjunde rad ungefär. Samtidigt prisar hon Göran Persson för han sagt just detta så många gånger i debatten med Reinfeldt.
Det är förmodligen omöjligt att vinna ett demokratiskt val med justa metoder mot ett parti som använder all sin offentliga regeringsmakt och alla skattepengar för att så ohämmat hota väljarna för att sedan köpa dem.
Nu är det sommar - 26 grader varmt i går här på ostkusten. Näkergalen tjoar i snåren, men jag har inte hört göken. Gullvivor och syrener blommar och själv har jag planterat tomater i krukor samt kokat rabarbersaft.
Edlings LO-rapport på Timbro
Det har kommit mejl och telefonsamtal rörande Jan Edlings LO-rapport Alla Behövs.
Rapporten kan laddas hem som pdf-fil på : www.timbro.se
På Timbro finns också Johnny Munkhammars intressanta kommentar till rapporten.
Om LO kunde frigöra sig från det slaviska beroendet av (s) skulle LO bli en positiv förändringskraft i samhället. Det är en tragedi att en så kunskapsrik och traditionsrik organisation på ett nästan nordkoreanskt sätt underordnat sig ett politiskt parti, tragedi för LO, för medlemmarna, för hela samhället. För en gångs skull kom en kritisk rapport från LO, hela Sverige talar om den, LO står i centrum som aldrig förr, då byxar organisationen ur, livrädda för vem, för storhusse ? Om jag jobbade på LO skulle jag inte vara rädd för faen själv.
Rapporten kan laddas hem som pdf-fil på : www.timbro.se
På Timbro finns också Johnny Munkhammars intressanta kommentar till rapporten.
Om LO kunde frigöra sig från det slaviska beroendet av (s) skulle LO bli en positiv förändringskraft i samhället. Det är en tragedi att en så kunskapsrik och traditionsrik organisation på ett nästan nordkoreanskt sätt underordnat sig ett politiskt parti, tragedi för LO, för medlemmarna, för hela samhället. För en gångs skull kom en kritisk rapport från LO, hela Sverige talar om den, LO står i centrum som aldrig förr, då byxar organisationen ur, livrädda för vem, för storhusse ? Om jag jobbade på LO skulle jag inte vara rädd för faen själv.
Exklusiv intervju med Jerry Sarkastik, BRÅ
Med anledning av den senaste tidens våldsdåd över hela landet och särskilt i Stockholm har denna blogg fått en exklusiv intervju med Jerry Sarkastik, chef för Brottsförebyggande Rådet.
Det verkar dra fram en våldsvåg över Sverige, kan man gå säker någonstans ?
Inte alls en våldsvåg, i själva verket har våldsbrotten minskat, det visar BRÅ:s statistik. Det var värre förr, du kanske minns när busarna slogs på Tegelbacken, det finns till och med en visa om det. BRÅ:s undersökningar visar att de säkraste platserna är krogköerna i Stockholm runt midnatt och så tunnelbanan vid samma tid.
Hur hänger det ihop ?
Antingen är busarna på ena eller andra stället, det gäller att välja rätt plats om man är ute med rollatorn. Var och en måste ta sitt samhällsansvar och vara på rätt plats, det är en medborgerlig plikt.
Men våldet har väl blivit råare, mer blodigt ?
Inte alls, folk blöder lättare nu för tiden, klagar mer och sjukskriver sig. Varför de bloar så vet jag inte.
Men alla dess tillhyggen ?
Tillhyggen, var det bättre med snusdosor, sådana är av plåt och kan skada svårt om locket går opp och snuset hamnar i såret. Nu används mjukare material, till exempel baseballträ, som inte är av trä utan av plast. Förr sparkade man med träskor, nu med gympadojor, det går mot det bättre och mjukare. Kurvorna går ned, alltid går de ned.
Var får ni alla dessa nedåtgående kurvor ifrån, hur gör ni ?
Vi har ett särskild dataprogram kallat Curvebending, CBG, som utvecklats inom ramen för projektet Tryggare Sverige Nu, TSN, och Myndigheten för statistiktillämpning inom offentlig sektor, MFSIOS. Alla rådata om brottslighet matas in i programmet, värdena räknas ut och återges som kurvor; om någon enda kurva visar en tendens att gå upp samlas all personal på BRÅ framför en väldig spak, kopplad till datorn, och med gemensamma krafter vrider vi kurvan nedåt; ibland kan vi hålla på och dra i spaken en timme, men ner går kurvan, jag försäkrar. Just nu kommer det ut en kurva som visar att det aldrig funnits så få fångar på svenska fängelser som nu - det är gott om plats, alla är glada och personalen och fångarna är som en enda stor familj, och det vet vi hur det är i en familj, mobiltelefonerna är gemensamma liksom husnycklarna.
Denna webblogg tackar Jerry Sarkastik för dessa välkomna klargöranden.
Det verkar dra fram en våldsvåg över Sverige, kan man gå säker någonstans ?
Inte alls en våldsvåg, i själva verket har våldsbrotten minskat, det visar BRÅ:s statistik. Det var värre förr, du kanske minns när busarna slogs på Tegelbacken, det finns till och med en visa om det. BRÅ:s undersökningar visar att de säkraste platserna är krogköerna i Stockholm runt midnatt och så tunnelbanan vid samma tid.
Hur hänger det ihop ?
Antingen är busarna på ena eller andra stället, det gäller att välja rätt plats om man är ute med rollatorn. Var och en måste ta sitt samhällsansvar och vara på rätt plats, det är en medborgerlig plikt.
Men våldet har väl blivit råare, mer blodigt ?
Inte alls, folk blöder lättare nu för tiden, klagar mer och sjukskriver sig. Varför de bloar så vet jag inte.
Men alla dess tillhyggen ?
Tillhyggen, var det bättre med snusdosor, sådana är av plåt och kan skada svårt om locket går opp och snuset hamnar i såret. Nu används mjukare material, till exempel baseballträ, som inte är av trä utan av plast. Förr sparkade man med träskor, nu med gympadojor, det går mot det bättre och mjukare. Kurvorna går ned, alltid går de ned.
Var får ni alla dessa nedåtgående kurvor ifrån, hur gör ni ?
Vi har ett särskild dataprogram kallat Curvebending, CBG, som utvecklats inom ramen för projektet Tryggare Sverige Nu, TSN, och Myndigheten för statistiktillämpning inom offentlig sektor, MFSIOS. Alla rådata om brottslighet matas in i programmet, värdena räknas ut och återges som kurvor; om någon enda kurva visar en tendens att gå upp samlas all personal på BRÅ framför en väldig spak, kopplad till datorn, och med gemensamma krafter vrider vi kurvan nedåt; ibland kan vi hålla på och dra i spaken en timme, men ner går kurvan, jag försäkrar. Just nu kommer det ut en kurva som visar att det aldrig funnits så få fångar på svenska fängelser som nu - det är gott om plats, alla är glada och personalen och fångarna är som en enda stor familj, och det vet vi hur det är i en familj, mobiltelefonerna är gemensamma liksom husnycklarna.
Denna webblogg tackar Jerry Sarkastik för dessa välkomna klargöranden.
Sovjet skulle atombombas från Göteborgs skärgpård
Olika kommissioner under 180- och 90-talet har visat att den svenska neutraliteten var en enda stor Potemkinkuliss. Bakom den utspelade sig de mest invecklade och konspiratoriska överenskommelser mellan den hycklande lilleputtstaten Sverige och stormakterna, främst USA. Det är ingenting jag moraliserar över, det är rätt naturligt att en stat ser till sina intressen, det jag vänder mig mot är det officiella hyckleriet.
Sensationella avslöjanden om det svenska neutralitetshyckleriet avslöjas av Nils Bruzelius, doktorand vid KTH, i det senaste numret av försvarsets forskningstidskrift Framsyn : Enligt en överenskommelse med Sverige skulle USA kunna anfalla Sovjet med kärnvapen från ubåtar som var stationerade i Göteborgs skägård; för att hindra sovjetiska motattacker utvecklade USA vårt flygvapen till ett av de bästa i världen. Svenska folket hölls helt utanför detta dubbelspel, den enda som visste var, ja gissa vem, spionen Stiog Wennerström, förstås.
Bruzelius uppsats förtjänar stor spridning. Nu hamnar den på nätet genom denna blogg för ni ska inte tror att svenska journalister hittar i en tidskrift, än mindre läser den. Undersökande journalistik består för närvarande i att journalisten ringer två telefonsamtal, missförstår det enda, publicerar och sen är det klart. Många priser väntar därefter. Jag får ofta mejl från något som kallas Undersökande journalister; de flesta tycks gå på kurs i allehanda undersökande ämnen; jag har aldrig sett att de namngivna skriver något. Mycket väsen för lite ull, sa kärringen när hon klippte grisen.
USA:s ubåtsbaserade robotar vid denna tid saknade precision över längre avstånd. 1 200 nautiska mil var maxlängden för en kärnvapenmissil om den skulle träffa exempelvis Moskva med säkerhet. Sverige fick vid denna tid en militär säkerhetsgaranti från USA. Bruzelius gör gällande, det är hans hypotest, att denna säkerhetsgaranti tillkom i utbyte mot att de kärnvapenbestyckade Polarisubåtarna fick stationeras i Göteborgs skägård; Stig Wennerström tycks ha känt till Polarisubåtarna, den ende.
Säkerhetsgarantin för Sverige fick enormt positiva konsekvenser. All USA-teknologi ställdes till förfogande så att vi kunde bygga ett starkt flygvapen, 37 Viggen utvecklades med denna amerikanska teknik. Detta är bruzelii avslöjande, sensationellt så det förslår : USA skulle atombomba Ryssland från Göteborgs skärgård, och vi var med på det. På en karta har Bruzelius ritat in en Polarisubåt utanför Vinga. Till Moskva därifrån är det 876 nautiska mil.
KOMMENTARER. Jag är inte särskilt upphetsad över justitierådets sexköp via RFSL:s chattsida (är sådant koppleri lagligt ?), men däremot blir jag lite fundersam över mannens intellektuella nivå efter att ha läst utdrag ur hans sexchattande; det är övermåttan puerilt, och till råga på allt så ritar vuxna karln en erigerad penis som han sänder till sin homosexuell älskare in spe - detta mina damer och herrar är en domare i den svenska Högsta Domstolen, han bör sparkas för sin avgrundslika enfald och vulgarittet, inte för själva gärningen. Jag ser det framför mig : landets högste domare sitter och ritar en jättepitt på ett papper, han tar detta papper och scannar det med darrande händer till 20-åringen. Hilfe !
En fråga så slutligen i detta ämne : till hösten skall pingstpastor Åke Green inför Högsta Domstolen med anledning av hans domedagspredikan mot homosex. Kan Åke Green få en rättvis behandling i HD efter vad som förevarit, föreligger inte ett jäv som inte ens lagstiftningen kunnat förutse ?
På ett statsråd måste kunna ställas några krav, ett grundläggande krav är att ministern tänker innan munnen babblar på. Man kan inte, som Carin Jämtin, använda ord som för djävligt när man talar officiellt om andra länder - hon gör oss till ett åtlöje och jag undrar om hon ens begriper det.
Sensationella avslöjanden om det svenska neutralitetshyckleriet avslöjas av Nils Bruzelius, doktorand vid KTH, i det senaste numret av försvarsets forskningstidskrift Framsyn : Enligt en överenskommelse med Sverige skulle USA kunna anfalla Sovjet med kärnvapen från ubåtar som var stationerade i Göteborgs skägård; för att hindra sovjetiska motattacker utvecklade USA vårt flygvapen till ett av de bästa i världen. Svenska folket hölls helt utanför detta dubbelspel, den enda som visste var, ja gissa vem, spionen Stiog Wennerström, förstås.
Bruzelius uppsats förtjänar stor spridning. Nu hamnar den på nätet genom denna blogg för ni ska inte tror att svenska journalister hittar i en tidskrift, än mindre läser den. Undersökande journalistik består för närvarande i att journalisten ringer två telefonsamtal, missförstår det enda, publicerar och sen är det klart. Många priser väntar därefter. Jag får ofta mejl från något som kallas Undersökande journalister; de flesta tycks gå på kurs i allehanda undersökande ämnen; jag har aldrig sett att de namngivna skriver något. Mycket väsen för lite ull, sa kärringen när hon klippte grisen.
USA:s ubåtsbaserade robotar vid denna tid saknade precision över längre avstånd. 1 200 nautiska mil var maxlängden för en kärnvapenmissil om den skulle träffa exempelvis Moskva med säkerhet. Sverige fick vid denna tid en militär säkerhetsgaranti från USA. Bruzelius gör gällande, det är hans hypotest, att denna säkerhetsgaranti tillkom i utbyte mot att de kärnvapenbestyckade Polarisubåtarna fick stationeras i Göteborgs skägård; Stig Wennerström tycks ha känt till Polarisubåtarna, den ende.
Säkerhetsgarantin för Sverige fick enormt positiva konsekvenser. All USA-teknologi ställdes till förfogande så att vi kunde bygga ett starkt flygvapen, 37 Viggen utvecklades med denna amerikanska teknik. Detta är bruzelii avslöjande, sensationellt så det förslår : USA skulle atombomba Ryssland från Göteborgs skärgård, och vi var med på det. På en karta har Bruzelius ritat in en Polarisubåt utanför Vinga. Till Moskva därifrån är det 876 nautiska mil.
KOMMENTARER. Jag är inte särskilt upphetsad över justitierådets sexköp via RFSL:s chattsida (är sådant koppleri lagligt ?), men däremot blir jag lite fundersam över mannens intellektuella nivå efter att ha läst utdrag ur hans sexchattande; det är övermåttan puerilt, och till råga på allt så ritar vuxna karln en erigerad penis som han sänder till sin homosexuell älskare in spe - detta mina damer och herrar är en domare i den svenska Högsta Domstolen, han bör sparkas för sin avgrundslika enfald och vulgarittet, inte för själva gärningen. Jag ser det framför mig : landets högste domare sitter och ritar en jättepitt på ett papper, han tar detta papper och scannar det med darrande händer till 20-åringen. Hilfe !
En fråga så slutligen i detta ämne : till hösten skall pingstpastor Åke Green inför Högsta Domstolen med anledning av hans domedagspredikan mot homosex. Kan Åke Green få en rättvis behandling i HD efter vad som förevarit, föreligger inte ett jäv som inte ens lagstiftningen kunnat förutse ?
På ett statsråd måste kunna ställas några krav, ett grundläggande krav är att ministern tänker innan munnen babblar på. Man kan inte, som Carin Jämtin, använda ord som för djävligt när man talar officiellt om andra länder - hon gör oss till ett åtlöje och jag undrar om hon ens begriper det.
Ju fler bidragsförsörjda desto bättre för (s)
Vem vann debatten mellan Persson och Reinfeldt frågas det överallt ? Svaret är självklart. Statsminister Göran Persson kommer att vinna alla debatter och i slutänden vinner han också valet. Ni undrar varför ? Så här ligger det till :
Medan Fredrik Reinfeldt som ni själva hörde och såg uttryckte verklig sympati för den 1.5 miljoner människor som är i arbetsför ålder och därför tvingas leva på bidrag är Göran Persson iskall inför denna enorma mänskliga tragedi, ty han ser detta bidragskollektiv som sitt röstunderlag : ju fler bidragsförsörjda, desto bättre. Göran Persson har ingen avsikt att avskaffa denna hord av bidragsförsörjda människor, varken nu eller i framtiden : de tillhör honom och hans parti, de är hans strategiska valreserv, som alltid kommer att kunna mobillseras.
Minst tio-femton gånger under debatten spikade Göran Persson fast med sjutumsspikar denna tes : Om ni väljer den borgerliga alliansen kommer era bidrag att sjunka med ett par tusen i månaden, och detta upprepades och upprepades. Inför denna skräckinjagande hotbild började till och med Reinfeldt att sväva lite på målet, han kunde kanske tänka sig att inte röra bidragsnivåerna.
Jag har tidigare skrivit att normal demokrati inte är möjlig att genomföra i ett land där ett stort politiskt parti så ohämmat hotar en stor grupp röstande och i sista omgången köper deras röster; det handlar här om 1.5, kanske bortåt två miljoner röstande som är utsatt för köpslagan och hot från socialdemokraterna.
Den svenska demokratin handlar då inte längre om ideologier, om argumentens bärkraft, om väsentliga problem för landet, valrörelserna handlar istället om vem som bjuder mest.
Och i den genren, vem hotar bäst och bjuder mest, är socialdemokratin oslagbar. Demokrati och normala politiska maktskiften är inte genomförbara längre i Sverige.
Framåt augusti nästa är de stora grupperna av bidragsförsörjda människor ordentligt uppskrämda av Göran Persson : 1.5 miljoner människor ser framför sig hur alliansen kommer att rycka brödet ur munnen på dem. De kommer nästan alla att rösta på Persson; den strategiska röstreserven har gjort sitt; nu måste socialdemokratin bara se till att hålla den bidragsgrupp tillräckligt stor fram till valet 2010.
Jag är ett manligt djur, grrr, grrr. Åtminstone känner jag mig så när jag står och drar i startsnöret på gräsklipparen som aldrig går igång. Det är som om den känner på sig att gräset måste klippas och att den därför kan djävlas. De manliga hormonerna rinner till, jag hotar gräsklipparen med skroten, sparkar på den, svär åt den, svetten rinner, jag drar och drar i snöret - visst är vi män djur, vi måste medge det. Så kommer min milda kvinna ut på trappan och frågar : Är det bensin i ? Va ? Näe, det va det inte. Jag åker till macken, kommer fram och har glömt dunken. Letar reda på en tom oljeflaska i en sopsäck och fyller den med en liter bensin, går in och betalar, köper en kvällstidning, läser den medan jag går till bilen, sätter mig i bilen och kör hem, utan bensin. Gräsmattan är inte klippt än. Jag ger tusan i alltihop, lördagseftermiddagen är gången och det börjar regna. Jag lägger mig och läser en bok om Rasputin. Där kan ni snacka om ett djur, de ryska adelsdamerna och borgarkvinnorna älskade det, stod i kö...
Medan Fredrik Reinfeldt som ni själva hörde och såg uttryckte verklig sympati för den 1.5 miljoner människor som är i arbetsför ålder och därför tvingas leva på bidrag är Göran Persson iskall inför denna enorma mänskliga tragedi, ty han ser detta bidragskollektiv som sitt röstunderlag : ju fler bidragsförsörjda, desto bättre. Göran Persson har ingen avsikt att avskaffa denna hord av bidragsförsörjda människor, varken nu eller i framtiden : de tillhör honom och hans parti, de är hans strategiska valreserv, som alltid kommer att kunna mobillseras.
Minst tio-femton gånger under debatten spikade Göran Persson fast med sjutumsspikar denna tes : Om ni väljer den borgerliga alliansen kommer era bidrag att sjunka med ett par tusen i månaden, och detta upprepades och upprepades. Inför denna skräckinjagande hotbild började till och med Reinfeldt att sväva lite på målet, han kunde kanske tänka sig att inte röra bidragsnivåerna.
Jag har tidigare skrivit att normal demokrati inte är möjlig att genomföra i ett land där ett stort politiskt parti så ohämmat hotar en stor grupp röstande och i sista omgången köper deras röster; det handlar här om 1.5, kanske bortåt två miljoner röstande som är utsatt för köpslagan och hot från socialdemokraterna.
Den svenska demokratin handlar då inte längre om ideologier, om argumentens bärkraft, om väsentliga problem för landet, valrörelserna handlar istället om vem som bjuder mest.
Och i den genren, vem hotar bäst och bjuder mest, är socialdemokratin oslagbar. Demokrati och normala politiska maktskiften är inte genomförbara längre i Sverige.
Framåt augusti nästa är de stora grupperna av bidragsförsörjda människor ordentligt uppskrämda av Göran Persson : 1.5 miljoner människor ser framför sig hur alliansen kommer att rycka brödet ur munnen på dem. De kommer nästan alla att rösta på Persson; den strategiska röstreserven har gjort sitt; nu måste socialdemokratin bara se till att hålla den bidragsgrupp tillräckligt stor fram till valet 2010.
Jag är ett manligt djur, grrr, grrr. Åtminstone känner jag mig så när jag står och drar i startsnöret på gräsklipparen som aldrig går igång. Det är som om den känner på sig att gräset måste klippas och att den därför kan djävlas. De manliga hormonerna rinner till, jag hotar gräsklipparen med skroten, sparkar på den, svär åt den, svetten rinner, jag drar och drar i snöret - visst är vi män djur, vi måste medge det. Så kommer min milda kvinna ut på trappan och frågar : Är det bensin i ? Va ? Näe, det va det inte. Jag åker till macken, kommer fram och har glömt dunken. Letar reda på en tom oljeflaska i en sopsäck och fyller den med en liter bensin, går in och betalar, köper en kvällstidning, läser den medan jag går till bilen, sätter mig i bilen och kör hem, utan bensin. Gräsmattan är inte klippt än. Jag ger tusan i alltihop, lördagseftermiddagen är gången och det börjar regna. Jag lägger mig och läser en bok om Rasputin. Där kan ni snacka om ett djur, de ryska adelsdamerna och borgarkvinnorna älskade det, stod i kö...
Försvaret övar för inbördeskrig ?
För en gammaldags försvarsvän med tämligen traditionella uppfattningar om det svenska försvaret och dess uppgifter (att skydda landets territoriella integritet) är det en omtumlande upplevelse att läsa det senaste numret av Försvarsmaktens tidning Insats & Försvar. Den är på 60 sidor, behandlar försvarets alla grenar, men säger inte ett enda ord om förmågan att försvara nationen; begreppet nation förefaller inte längre ingå i de högre officerarnas vokabulär.
Hela tidningen, alla artiklarna, handlar om en enda sak : internationaliseringen och försvarets pågående arbete med att sätta upp en Battle Group på 1 500 man för internationella insatser inom EU-styrkan. Eftersom det bara finns ett enda EU-land som har internationella förpliktelser och ambitioner, Frankrike, innebär det att Sverige till en kostnad av åtta miljarder kronor enbart för dessa 1 500 soldater, utbildar Främlingslegionärer åt Frankrike. Ett annat land med internationella ambitioner i vardande är Tyskland; är det under dessa två makter Battle Groupen skall stå ? Var skall den sättas in, hur skall den strida, vem ger kommando, vem tar ansvar, och, hur många Battle Groups skall Sverige sätta upp för EU ?
Det kostar alltså åtta miljarder att skapa en svensk Battle Group för EU:s behov. En Battle Group är på 1 500 soldater. Om vi inrättar fem sådana Battle Groups är hela försvarsanslaget taget i anspråk och vi har en styrka på endast 7 500 man, som skall försvara 380 mil kust, alla kraftverksdammar, våra flygfält, hamnar och storstadsområden. Dessa väldiga uppgifter kan endast klaras av en värnpliktsarmé, men den har vi avskaffat tillsammans med de bygderegementen som var ryggraden i det svenska folkets försvarsvilja. De som genomfört denna försvarsslakt kommer att dömas hårt av framtida generationer ty de har verkligen spelat rysk roulette med nationens framtid, demokrati och trygghet.
De mest besynnerliga militärövningar genomförs inom ramen för strävandena att skapa Battle Groups. I det fiktiva landet Utopia utspelade sig övningen Battle Griffin. Där hade det varit oroligheter och en insatsstyrka sätts in efter FN-beslut. Scenariot är en Crisis Response Operation, som på Balkan, inre oroligheter skall slås ner. detta var en förövning för svenska Battle Groups tillsammans med Nato och EU.
Inre oroligheter skall också slås ner i Sverige i slututbildningsövningen, det sker med den första svenska Battle Groupen. I landet Götaland råder kaos. Två fraktioner har satt landet i ett instabilt läge, 6 000 man och 2 000 fordon sätts in. Upproret slås ner.
Är det någon mer än jag som vid läsningen av dessa övningsupplägg undrar vad det svenska försvaret håller på med, har vi som folk godkänt detta ? Att slå ner oroligheter i vårt eget land ?
Generalmajoren Michael Moore intervjuas. Han säger explicit att den internationella förmågan för försvaret är viktigast. Vi har ingen egen svensk nisch, internationellt är ordet för dagen, till och med hemvärnet skall internationalisera sig, hur det nu skall gå till.
Att det inte råder enighet i försvaret om den här oroande utvecklingen förstår och inser man vid en läsning av Officerstidningen; de lägre officerarna är mycket tveksamma till de miljardslukande militärlekarna i de högre staberna- Göran Mellblom vid Livgardet skriver i en debattartikel att Försvarshögkvarteret i Stockholm närmast lever som en sekt. Grundmetoderna för alla sekter är, håll sektmedlemmarna i hårt arbete så de tappar tidsuppfattningen, skär av dem från deras familjer, håll dem i rörelse, utfäst svävande löften om en gyllene framtid, låt dem träffa ledaren då och då. Den som opponerar får återgå till sitt löjeväckande arbete vid något regemente, till de sura beväringarna.
Sekten inbillar sig att vi skall utveckla Battle Groups till något sandigt slagfält i Irak, officerar4e skall sättas in i strid för låga löner. Därför vägrar vi att förhandla om avtal för våra utlandstrupper.
Artikeln illustreras av en bild på småofficerare som sitter i en sandlåda och slåss. Vanvördigt så det förslår från den egna officerskåren.
De tidskrifter som här använts är : Insats & Försvar, nr 2 år 2005 samt Officerstidningen, nr 4 år 2005.
Mycket allvar, här lite skämt : Jag önskar statsminister Göran Persson framgång med den lagstiftning som skall avsexualisera det offentliga rummet. En sådan lagstiftning borde innebära att vi slipper de sexfixerade och vulgära Pridefestivaler som snuskar ner det offentliga rummet något alldeles förfärligt.
Får en pussas ute efter detta, för kössar det är mitt liv, de se. Som Monica Zetterlund sade i sin oförglömliga roll i Söderkåkar tillsammans med den lika oförglömlige Sune Mangs, Oh forna tiders TV, var blev den av ?
Hela tidningen, alla artiklarna, handlar om en enda sak : internationaliseringen och försvarets pågående arbete med att sätta upp en Battle Group på 1 500 man för internationella insatser inom EU-styrkan. Eftersom det bara finns ett enda EU-land som har internationella förpliktelser och ambitioner, Frankrike, innebär det att Sverige till en kostnad av åtta miljarder kronor enbart för dessa 1 500 soldater, utbildar Främlingslegionärer åt Frankrike. Ett annat land med internationella ambitioner i vardande är Tyskland; är det under dessa två makter Battle Groupen skall stå ? Var skall den sättas in, hur skall den strida, vem ger kommando, vem tar ansvar, och, hur många Battle Groups skall Sverige sätta upp för EU ?
Det kostar alltså åtta miljarder att skapa en svensk Battle Group för EU:s behov. En Battle Group är på 1 500 soldater. Om vi inrättar fem sådana Battle Groups är hela försvarsanslaget taget i anspråk och vi har en styrka på endast 7 500 man, som skall försvara 380 mil kust, alla kraftverksdammar, våra flygfält, hamnar och storstadsområden. Dessa väldiga uppgifter kan endast klaras av en värnpliktsarmé, men den har vi avskaffat tillsammans med de bygderegementen som var ryggraden i det svenska folkets försvarsvilja. De som genomfört denna försvarsslakt kommer att dömas hårt av framtida generationer ty de har verkligen spelat rysk roulette med nationens framtid, demokrati och trygghet.
De mest besynnerliga militärövningar genomförs inom ramen för strävandena att skapa Battle Groups. I det fiktiva landet Utopia utspelade sig övningen Battle Griffin. Där hade det varit oroligheter och en insatsstyrka sätts in efter FN-beslut. Scenariot är en Crisis Response Operation, som på Balkan, inre oroligheter skall slås ner. detta var en förövning för svenska Battle Groups tillsammans med Nato och EU.
Inre oroligheter skall också slås ner i Sverige i slututbildningsövningen, det sker med den första svenska Battle Groupen. I landet Götaland råder kaos. Två fraktioner har satt landet i ett instabilt läge, 6 000 man och 2 000 fordon sätts in. Upproret slås ner.
Är det någon mer än jag som vid läsningen av dessa övningsupplägg undrar vad det svenska försvaret håller på med, har vi som folk godkänt detta ? Att slå ner oroligheter i vårt eget land ?
Generalmajoren Michael Moore intervjuas. Han säger explicit att den internationella förmågan för försvaret är viktigast. Vi har ingen egen svensk nisch, internationellt är ordet för dagen, till och med hemvärnet skall internationalisera sig, hur det nu skall gå till.
Att det inte råder enighet i försvaret om den här oroande utvecklingen förstår och inser man vid en läsning av Officerstidningen; de lägre officerarna är mycket tveksamma till de miljardslukande militärlekarna i de högre staberna- Göran Mellblom vid Livgardet skriver i en debattartikel att Försvarshögkvarteret i Stockholm närmast lever som en sekt. Grundmetoderna för alla sekter är, håll sektmedlemmarna i hårt arbete så de tappar tidsuppfattningen, skär av dem från deras familjer, håll dem i rörelse, utfäst svävande löften om en gyllene framtid, låt dem träffa ledaren då och då. Den som opponerar får återgå till sitt löjeväckande arbete vid något regemente, till de sura beväringarna.
Sekten inbillar sig att vi skall utveckla Battle Groups till något sandigt slagfält i Irak, officerar4e skall sättas in i strid för låga löner. Därför vägrar vi att förhandla om avtal för våra utlandstrupper.
Artikeln illustreras av en bild på småofficerare som sitter i en sandlåda och slåss. Vanvördigt så det förslår från den egna officerskåren.
De tidskrifter som här använts är : Insats & Försvar, nr 2 år 2005 samt Officerstidningen, nr 4 år 2005.
Mycket allvar, här lite skämt : Jag önskar statsminister Göran Persson framgång med den lagstiftning som skall avsexualisera det offentliga rummet. En sådan lagstiftning borde innebära att vi slipper de sexfixerade och vulgära Pridefestivaler som snuskar ner det offentliga rummet något alldeles förfärligt.
Får en pussas ute efter detta, för kössar det är mitt liv, de se. Som Monica Zetterlund sade i sin oförglömliga roll i Söderkåkar tillsammans med den lika oförglömlige Sune Mangs, Oh forna tiders TV, var blev den av ?
Winberg, Wachenfeldt och trolltanten
Margareta Winberg var verkligen magnifik när hon i söndagskvällens TV-program om tokfeminsimen fick spela ut för fullt. Som en voluminös gudinna satt denna blonda valkyria på en stor stol, insvept i lager av lätt svävande tyg som föll fritt om henne och ner mot och över stolskarmarna; jag tror bilderna var inifrån hennes residens i Brasilien. Hon talade inte, hon utlät sig över ämnet. Till det mer anmärkningsvärda hörde hennes övertygelse att det är den politiska majoriteten som skall ange vilka teoretiska metoder och utgångspunkter som den samhälleliga forskningen vid universiteten skall utgå ifrån.
Plötsligt stod det helt klart varför majoriteten av alla som sitter i universitetens styrelser och majoriteten av rektorerna rekryterats på socialdemokratiska meriter : rekryteringen har skett för att bevaka och befrämja att ett visst forskningsperspektiv skall råda - nya små högskolor, fega som attan (Örebro), skall veta att inrätta sig i ledet - sålunda leds Kalmar högskola av en aktiv socialdemokrat, styrelsens majoritet är socialdemokratisk.
Behovet av kontroll är därmed stort. Jag vet. Jag har varit utsatt för den winbergska kontrollapparaten. Könsminister Winberg hade varit på södra Öland och hållit ett fördrag vari hon gick till attack mot Evert Taube för hans visa Flickan i Havanna : den var en könsmaktsordningsvisa tillsammans med mycket mer som Taube diktat ihop. Hon ville dikta om Flickan i Havanna till Gubben i Havanna, tror jag. Hur som helst, detta komiska föredrag var en given utgångspunkt för en raljant betraktelse i Ölandsbladet.
Dagen efter ringde hennes pressekreterare Zoran Alagic till mig för att tala om för mig hur vred och sur Winbergskan blivit på denna raljanta artikel. Jag frågade den tjänstvillige Alagic, som märkligt nog, fel, typiskt nog, varit journalist på statsradion om han brukade ringa till DN och SvD och meddela ministerns sinnestillstånd med anledning av den ena eller andra artikeln. Det brukade han inte göra, sådana åthutningar var exklusivt till för små tidningar som Ölandsbladet när de tog sig ton. Jag kände in i märg och ben att detta samtal, som i och för sig slutade i skämtsam ton, hade en iskall underström av hot : hade det funnits sanktionsmöjligheter vore jag satt i fängelse en tid, skickad till Norrland för skogshuggning eller intagen på psykklinik för medicinering. Var denne Alagic tagit vägen vet jag inte, men det finns så många stövlar i detta samhälle som behöver slickas rena att jag tror nog att Alagic funnit sig ett nytt par att blanka upp.
Vilken härlig trio : Winberg, roksordföranden Wachenfeldt samt trolltanten från Hardangervidda, Eva Lundgren (no connection, no relation). Tokfeminismen fick plötsligt tre ansikten, något att relatera till för oss alla. Jag återkommer till min bestämda psykologiska tes, att några terapeuteiska samtal med en erfaren terapeut, man eller kvinna, säkert skulle hjälpa dessa kvinnor att komma över sina manstrauman, som låser fast deras liv i evigt hat - man kan se det, de mår inte bra, de ser härjade ut, särskilt trolltanten Lundgren.
Nu undrar ni förstås varför Margareta Winberg var på södra Öland av alla platser på jorden och där angrep Evert Taube. Jo, saken är den att på södra Öland bor tjocka släkten, bl a Anna Hedh, socialdemokraten ni minns, som stod på 31:a plats på s-listan och som lyckades kryssa sig till EU-parlamentet - de två är släkt på något vis. Så långt som till södra Öland sträcker sig alltså den politiska maktens intrigerande fingrar : alla är släkt och vänner och ingifta eller på annat sätt ingökade med varandra i ett oöverskådligt nätverk, som ser ut som ett kopplingsschema för ett stort ställverk, det samhälleliga ställverket.
100 miljoner kronor av skattepengar kommer i år att delas ut till roks, att spenderas av Wachenfeldt och Lundgren - inget att klaga på - vidskepelse måste få kosta. Ingen vet ännu hur dyr tokfeminismen kan bli.
Plötsligt stod det helt klart varför majoriteten av alla som sitter i universitetens styrelser och majoriteten av rektorerna rekryterats på socialdemokratiska meriter : rekryteringen har skett för att bevaka och befrämja att ett visst forskningsperspektiv skall råda - nya små högskolor, fega som attan (Örebro), skall veta att inrätta sig i ledet - sålunda leds Kalmar högskola av en aktiv socialdemokrat, styrelsens majoritet är socialdemokratisk.
Behovet av kontroll är därmed stort. Jag vet. Jag har varit utsatt för den winbergska kontrollapparaten. Könsminister Winberg hade varit på södra Öland och hållit ett fördrag vari hon gick till attack mot Evert Taube för hans visa Flickan i Havanna : den var en könsmaktsordningsvisa tillsammans med mycket mer som Taube diktat ihop. Hon ville dikta om Flickan i Havanna till Gubben i Havanna, tror jag. Hur som helst, detta komiska föredrag var en given utgångspunkt för en raljant betraktelse i Ölandsbladet.
Dagen efter ringde hennes pressekreterare Zoran Alagic till mig för att tala om för mig hur vred och sur Winbergskan blivit på denna raljanta artikel. Jag frågade den tjänstvillige Alagic, som märkligt nog, fel, typiskt nog, varit journalist på statsradion om han brukade ringa till DN och SvD och meddela ministerns sinnestillstånd med anledning av den ena eller andra artikeln. Det brukade han inte göra, sådana åthutningar var exklusivt till för små tidningar som Ölandsbladet när de tog sig ton. Jag kände in i märg och ben att detta samtal, som i och för sig slutade i skämtsam ton, hade en iskall underström av hot : hade det funnits sanktionsmöjligheter vore jag satt i fängelse en tid, skickad till Norrland för skogshuggning eller intagen på psykklinik för medicinering. Var denne Alagic tagit vägen vet jag inte, men det finns så många stövlar i detta samhälle som behöver slickas rena att jag tror nog att Alagic funnit sig ett nytt par att blanka upp.
Vilken härlig trio : Winberg, roksordföranden Wachenfeldt samt trolltanten från Hardangervidda, Eva Lundgren (no connection, no relation). Tokfeminismen fick plötsligt tre ansikten, något att relatera till för oss alla. Jag återkommer till min bestämda psykologiska tes, att några terapeuteiska samtal med en erfaren terapeut, man eller kvinna, säkert skulle hjälpa dessa kvinnor att komma över sina manstrauman, som låser fast deras liv i evigt hat - man kan se det, de mår inte bra, de ser härjade ut, särskilt trolltanten Lundgren.
Nu undrar ni förstås varför Margareta Winberg var på södra Öland av alla platser på jorden och där angrep Evert Taube. Jo, saken är den att på södra Öland bor tjocka släkten, bl a Anna Hedh, socialdemokraten ni minns, som stod på 31:a plats på s-listan och som lyckades kryssa sig till EU-parlamentet - de två är släkt på något vis. Så långt som till södra Öland sträcker sig alltså den politiska maktens intrigerande fingrar : alla är släkt och vänner och ingifta eller på annat sätt ingökade med varandra i ett oöverskådligt nätverk, som ser ut som ett kopplingsschema för ett stort ställverk, det samhälleliga ställverket.
100 miljoner kronor av skattepengar kommer i år att delas ut till roks, att spenderas av Wachenfeldt och Lundgren - inget att klaga på - vidskepelse måste få kosta. Ingen vet ännu hur dyr tokfeminismen kan bli.
Mer om LO-rapporten, mp:s hycklarbrev
Det har kommit en del frågor om Jan Edlings LO-rapport. Den kan hämtas hem som pdf-fil på www.timbro.se - 86 sidor skakande samhällsläsning för den som gillar tabeller och statistik.
Ett par kompletteringar beträffandre rapporten; jag missade dem i förra inlägget. Det första handlar om försörjningskvoten. Om försörjningskvoten är ett tjänar du så mycket att du försörjer dig själv. Försörjningskvoten är i dag ungefär 1.4-1.5, det vill säga, du skall inte bara försörja dig själv och din egen familj utan bär ytterligare en halv person på ryggen. Denna försörjningskvot är beräknad på alla som arbetar, både i privat och offentlig sektor. Om vi antar att försörjningskvoten skall baseras på dem som enbart jobbar i privat företagsamhet är försörjningskvoten 2.8, du som privatanställd bär 1.8 personer på ryggen, försörjer dem; denna beräkning är min egen, ej Edlings.
Jan Edling har också en tabell över antalet bidragsförsörjda län för län. Tabellen :
Norrbotten, 28 procent.
Gävleborg, 25. 9 procent.
Jämtland, 25.5 procent.
Västerbotten 25,1 procent.
Västernorrland, 23.7 procent.
Värmland, 23.4 procent.
Dalarna, 22.7 procent.
Blekinge, 22.2 procent.
Örebro, 22.2 procent.
Södermanland, 22 procent.
Västmanland, 21.8 procent.
Östergötland, 21.3 procent.
Kalmar, 20. 6 procent.
Gotland, 20.6 procent.
Västra Götaland, 19.6 procent.
Skåne, 19.4 procent.
Halland, 17.7 procent.
Uppsala, 17.3 procent.
Jönköping, 17.7 procent.
Kronoberg, 16.6 procent
Stockholm, 15.0 procent.
HELA LANDET : 19.7 procent.
Som alla kan se av detta sammanfaller siffrorna med den anförda försörjningskvoten. Nu har nästan hela debatten om Edlings rapport handlat om samvariationen mellan arbetslöshet och förtidspensioneringar, som om denna samvariation vore en nyhet; nyheterna finns i de tabeller jag här anfört; att människor i län med hög arbetslöshet blir sjukskrivna är ingen nyhet. Den journalistik jag sett hittills om rapporten är usel : har någon läst den ?
MILJÖPARTIETS HYCKLARBREV : Stockholms fria tidning (www.stockholmsfria.nu) publicerar årets hycklarbrev/skämtbrev/cynismhandling /välj själv/; bara att ladda hem/ i dag. Jag läser Erikssons brev och häpnar. Han tycker miljöpartisterna på kongressen ser konstiga ut, så konstiga att de skrämmer väljare; han säger inte att de luktar också, men det gör de. När man satt på Holmgrens kondis i Kalmar en lördagseftermiddag och det helt plötsligt klev in in en hel hoper jordbänningar från ett kollektiv på den goda jordbruksslätten vid Kalmar gick gästerna, även jag, på grund av lukten. Det luktade jordbänning : en doft av våta islandströjor, jord, ruttnande löv, mull, gödsel, rensad fisk och lite diesel, ty diesel använde jordbänningarna till en urgammal traktor. Det luktade hemskt, men det var väldigt snälla människor. Musikaliska, sociala, odlande. Hur som helst, nog om det.
Peter Erikssion tycks emellertid inte stå ut med sina partikamrater; han är rädd att framstå som ledare för ett stolleparti. Varför ? Kongressen krävde ju bara ett räntefritt samhälle, könsneutrala personnummer, allmän medborgarlön utan kompensation, rätt att välja eget kön, högre bensinpris och annat sådant som ligger i tiden.
Detta kan absolut inte kallas stolligt; Göran Persson är snart med på vagnen. Peter Eriksson bekymrar sig för att kongressens beslut är intellektuellt omöjliga att försvara och att partiet anses som vrickat och därför inte kan attrahera väljare. Men det är ju tvärtom Peter, ju stolligare desto bättre.
Jag har haft bloggen tillräckligt länge för att kunna överblicka och värdera de heta ämnena : de är i fallande ordning, baserat på de reaktioner som nått mig : Dödstraff, dagisfrågor (kärringar etc), antisemitism, vargfrågor och jaktfrågor i största allmänhet samt i någon liten mån religiösa frågor. Den som vill väcka en storm i cyberrymden ropar med mig :
DÖD ÅT DEN SVENSKA VARGSTAMMEN, VARGAR PASSAR INTE IN I DET MODERNA SAMHÄLLET.
Ett par kompletteringar beträffandre rapporten; jag missade dem i förra inlägget. Det första handlar om försörjningskvoten. Om försörjningskvoten är ett tjänar du så mycket att du försörjer dig själv. Försörjningskvoten är i dag ungefär 1.4-1.5, det vill säga, du skall inte bara försörja dig själv och din egen familj utan bär ytterligare en halv person på ryggen. Denna försörjningskvot är beräknad på alla som arbetar, både i privat och offentlig sektor. Om vi antar att försörjningskvoten skall baseras på dem som enbart jobbar i privat företagsamhet är försörjningskvoten 2.8, du som privatanställd bär 1.8 personer på ryggen, försörjer dem; denna beräkning är min egen, ej Edlings.
Jan Edling har också en tabell över antalet bidragsförsörjda län för län. Tabellen :
Norrbotten, 28 procent.
Gävleborg, 25. 9 procent.
Jämtland, 25.5 procent.
Västerbotten 25,1 procent.
Västernorrland, 23.7 procent.
Värmland, 23.4 procent.
Dalarna, 22.7 procent.
Blekinge, 22.2 procent.
Örebro, 22.2 procent.
Södermanland, 22 procent.
Västmanland, 21.8 procent.
Östergötland, 21.3 procent.
Kalmar, 20. 6 procent.
Gotland, 20.6 procent.
Västra Götaland, 19.6 procent.
Skåne, 19.4 procent.
Halland, 17.7 procent.
Uppsala, 17.3 procent.
Jönköping, 17.7 procent.
Kronoberg, 16.6 procent
Stockholm, 15.0 procent.
HELA LANDET : 19.7 procent.
Som alla kan se av detta sammanfaller siffrorna med den anförda försörjningskvoten. Nu har nästan hela debatten om Edlings rapport handlat om samvariationen mellan arbetslöshet och förtidspensioneringar, som om denna samvariation vore en nyhet; nyheterna finns i de tabeller jag här anfört; att människor i län med hög arbetslöshet blir sjukskrivna är ingen nyhet. Den journalistik jag sett hittills om rapporten är usel : har någon läst den ?
MILJÖPARTIETS HYCKLARBREV : Stockholms fria tidning (www.stockholmsfria.nu) publicerar årets hycklarbrev/skämtbrev/cynismhandling /välj själv/; bara att ladda hem/ i dag. Jag läser Erikssons brev och häpnar. Han tycker miljöpartisterna på kongressen ser konstiga ut, så konstiga att de skrämmer väljare; han säger inte att de luktar också, men det gör de. När man satt på Holmgrens kondis i Kalmar en lördagseftermiddag och det helt plötsligt klev in in en hel hoper jordbänningar från ett kollektiv på den goda jordbruksslätten vid Kalmar gick gästerna, även jag, på grund av lukten. Det luktade jordbänning : en doft av våta islandströjor, jord, ruttnande löv, mull, gödsel, rensad fisk och lite diesel, ty diesel använde jordbänningarna till en urgammal traktor. Det luktade hemskt, men det var väldigt snälla människor. Musikaliska, sociala, odlande. Hur som helst, nog om det.
Peter Erikssion tycks emellertid inte stå ut med sina partikamrater; han är rädd att framstå som ledare för ett stolleparti. Varför ? Kongressen krävde ju bara ett räntefritt samhälle, könsneutrala personnummer, allmän medborgarlön utan kompensation, rätt att välja eget kön, högre bensinpris och annat sådant som ligger i tiden.
Detta kan absolut inte kallas stolligt; Göran Persson är snart med på vagnen. Peter Eriksson bekymrar sig för att kongressens beslut är intellektuellt omöjliga att försvara och att partiet anses som vrickat och därför inte kan attrahera väljare. Men det är ju tvärtom Peter, ju stolligare desto bättre.
Jag har haft bloggen tillräckligt länge för att kunna överblicka och värdera de heta ämnena : de är i fallande ordning, baserat på de reaktioner som nått mig : Dödstraff, dagisfrågor (kärringar etc), antisemitism, vargfrågor och jaktfrågor i största allmänhet samt i någon liten mån religiösa frågor. Den som vill väcka en storm i cyberrymden ropar med mig :
DÖD ÅT DEN SVENSKA VARGSTAMMEN, VARGAR PASSAR INTE IN I DET MODERNA SAMHÄLLET.
Rapporten som ger LO och (s) byxångest
Det är egentligen en samhällelig tragedi att LO:s starka bindning till det regerande socialdemokratiska partiet tvingar denna stora och traditionsrika intresseorganisation till en slavisk följamhet under en politiskt korrekt idelogi, som leder landet rakt ner i avgrund och moralupplösning. LO kunde vara en progressiv kraft för förändring och förnyelse istället för en trist och grå bromskloss, ty det finns så mycket kunskap om samhället i LO, och de flesta i dess ledning vet vad som måste göras, men de vågar inte. Vem är de rädda för ? Vem har fjättrat jätten ? Ju längre denna politiska följsamhet fortsätter desto mer kommer LO att tappa i betydelse och till slut kommer ingen att bry sig.
Jag har läst den rapport som heter Alla Behövs och som har Jan Edling som författare. Det är en alldeles utomordentlig rapport, fylld av statistik, av klargörande diagram och tabeller med kommentarer; allt skrivet på ett klart och redigt språk så att alla förstår. Rapporten viker inte för det svåra utan sätter in strålkastarljuset där. Det är tragiskt att det stora LO darrar i knävecken inför denna rapport, att dess författare skall behöva avgå - om LO istället med entusiasm publicerat rapporten, gett ut den i bokform, ty det förtjänar den, skulle LO framstått som en konstruktiv och fräsch organisation, nu framstår LO som bakåtsträvaren. På Öland finns ett uttryck som lyder så här : Nej, så kan vi inte göra. För det första är det omöjligt och för det andra går det inte. Detta är trista LO - det gaur inte.
KORT SAMMANFATTNING AV RAPPORTEN :
Invandrare från länder utanför Europa har en förvärvsfrekvens på på 52 procent, resten måste försörjas på annat sätt. i huvudsak är detta är storstadsfenomen.
Mest jobb har skapats i den region som har den lägsta utbildningsfrekvensen, Jönköpings län. Detta är ett sensationellt forskningsresultat eftersom det strider mot all gängse politisk uppfattning, att den allra minsta lilla byhögskola leder till fantastiska framsteg i regionerna.
Antalet förtidspensionerade har stigit till historiska nivåer. Antalet uppgick år 2004 till över 540 000 personer, nära tio procent av den arbetsföra befolkningen. Jag upprepar : antalet förtidspensionärer uppgår till 10 procent av den arbetsföra befolkningen. Låt denna siffra nu sjunka in så går vi vidare i den fascinerande rapporten.
Arbetslöshetens regionala variation är mycket stor. Bland männen i Övertorneå är arbetslösheten hela 27 procent. Detta är kommuner med mer än tio procents arbetslöshet : Gävle, Eskilstuna, Luleå. I närheten av tio procent : Malmö och Norrköping.
En stor del av dem som förtidspensioneras har tidigare varit sjukskrivna/arbetslösa. De har nu alltså förts över till nya tabeller. Ökningen av förtidspensionerade har varit störst i gruppen med åldern 20-24 år. I denna grupp har ökningen varit 125 procent, vilket innebär ett mycket långt försörjningsåtagande för staten. I gruppen 35-44 år har förtidspensioneringarna ökat med 80 procent.
Här är den mest dramatiska siffran i Edlings rapport och den som jag tror medförde att ledande socialdemokrater och LO-ledningen fick stora skälvan. Läs nu noga : Sammanlagt har drygt en miljon människor eller 19.7 procent av befolkningen i åldern 20-64 år någon form av ersättning vid arbetslöshet eller ohälsa. I Haparanda har 40.9 procent av befolkningen sådana bidrag. Igen : 40.9 procent.
En femtedel av den arbetsföra befolkningen måste ha bidrag för sin försörjning och i en del kommuner närmar sig denna försörjningsbörda 50 procent. Här följer nu dessa bidragsorter med procentandelen inom parentes : Söderhamn (34), Skellefteå (31), Motala (25), Östersund (24), Karlskoga (24), Norrköping (24) och Landskrona (24).
Gnosjö har flest arbetande i näringslivet. Åhh, detta underbara Gnosjö.
Allt det som hittills framkommit ställer oss nu inför ett politiskt val, skriver Jan Edling, antingen fortsätter vi som hittills eller också ser vi till att människorna flyttar dit jobben finns.
Den samhälleliga kostnaden för arbetslöshet och ohälsa är enorm : 121 miljarder kronor per år. Det är fem procent av BNP eller 18 procent av statsbudgeten.
Varje invånare i Sverige, ung som gammal, belastas med en kostnad för ohälsa och arbetslöshet som uppgår till 13.416 kronor - det måste bli minst det dubbla för personer i arbetsför ålder, vi räknar alltså bort barn och gamla. Låt oss säga en skattebelastning med 26 000 kr på varje arbetande i detta land, kanske mer. Och så undrar vi alla : Vart tar skattepengarna vägen ?
När man hör det eländiga omtugget vård-skola-omsorg tror vi väl alla att det är dit som de offentliga resurserna, skattemedlen, destineras till största delen. Edling avlivar den myten. Människor i åldrarna 20-64 år tar i anspråk 45.6 procent av alla offentliga utgifter.
Jönköpings län är det län som tas som modell för det framtida Sverige. Om alla Jönköpings siffror kunde överföras till Sverige som helhet skulle det innebära en besapring för statskassan på 71 miljarder kr om året.
Jan Edlings rapport utmynnar i två förslag : inrättande av åtta storregioner i landet, var och en med en befolkning på ungefär en miljon; allt det gamla, de byråkatiska strukturerna måste brytas sönder. Det viktigaste andra budskapet är att vi måste förbereda regioner och människor på förändringar
Detta är den edlingska rapporten, som gett både LO och det socialdemokratiska partiet byxångest; det är samma beteende som de gamla apparatjikpamparna i DDR uppvisade när de tittade ut ur sina kanslifönster och såg hela befolkningen stående på Berlinmuren med hackor i händerna - de kunde inte fatta vad som skedde - detta land som var skapat att det skulle vara för evigt - och så sker det här.
--- NÄR JAG SKRIVER DET HÄR lyssnar jag samtidigt till Naturmorgon i P1. Är det någon mer än jag som tycker att det är ett program med och för naturknäppgökar, framförallt är det den etnocentriska vinkeln som stör mig : djur ges mänskliga egenskaper; det är ett väldigt gullande med minsta kryp i kärr och syra. Denna morgon var det två programledare som blev alldeles hänförda när de mötte Nalle i skogen. Det enda jag tänker på när jag hör om björnar i skogen är den jägare som förra månaden slets i stycken av en rasande björn. Vi övernattade för något år sedan i norra Värmland i vår bil (Volvo 245, sov därbak). Det var i vargtrakter, vi hörde vargyl, tyckte gula ögon glimmade i mörkret, lyssnade till smygande steg : Vargen. Jag sade till min fru : Vi skiter i det här, vi åker ner till Scandic Motorhotell i Karlstad. Jag gick aldrig ur bilen utan kravlade mig över sätena fram till ratten och iväg vi for.
Jag har läst den rapport som heter Alla Behövs och som har Jan Edling som författare. Det är en alldeles utomordentlig rapport, fylld av statistik, av klargörande diagram och tabeller med kommentarer; allt skrivet på ett klart och redigt språk så att alla förstår. Rapporten viker inte för det svåra utan sätter in strålkastarljuset där. Det är tragiskt att det stora LO darrar i knävecken inför denna rapport, att dess författare skall behöva avgå - om LO istället med entusiasm publicerat rapporten, gett ut den i bokform, ty det förtjänar den, skulle LO framstått som en konstruktiv och fräsch organisation, nu framstår LO som bakåtsträvaren. På Öland finns ett uttryck som lyder så här : Nej, så kan vi inte göra. För det första är det omöjligt och för det andra går det inte. Detta är trista LO - det gaur inte.
KORT SAMMANFATTNING AV RAPPORTEN :
Invandrare från länder utanför Europa har en förvärvsfrekvens på på 52 procent, resten måste försörjas på annat sätt. i huvudsak är detta är storstadsfenomen.
Mest jobb har skapats i den region som har den lägsta utbildningsfrekvensen, Jönköpings län. Detta är ett sensationellt forskningsresultat eftersom det strider mot all gängse politisk uppfattning, att den allra minsta lilla byhögskola leder till fantastiska framsteg i regionerna.
Antalet förtidspensionerade har stigit till historiska nivåer. Antalet uppgick år 2004 till över 540 000 personer, nära tio procent av den arbetsföra befolkningen. Jag upprepar : antalet förtidspensionärer uppgår till 10 procent av den arbetsföra befolkningen. Låt denna siffra nu sjunka in så går vi vidare i den fascinerande rapporten.
Arbetslöshetens regionala variation är mycket stor. Bland männen i Övertorneå är arbetslösheten hela 27 procent. Detta är kommuner med mer än tio procents arbetslöshet : Gävle, Eskilstuna, Luleå. I närheten av tio procent : Malmö och Norrköping.
En stor del av dem som förtidspensioneras har tidigare varit sjukskrivna/arbetslösa. De har nu alltså förts över till nya tabeller. Ökningen av förtidspensionerade har varit störst i gruppen med åldern 20-24 år. I denna grupp har ökningen varit 125 procent, vilket innebär ett mycket långt försörjningsåtagande för staten. I gruppen 35-44 år har förtidspensioneringarna ökat med 80 procent.
Här är den mest dramatiska siffran i Edlings rapport och den som jag tror medförde att ledande socialdemokrater och LO-ledningen fick stora skälvan. Läs nu noga : Sammanlagt har drygt en miljon människor eller 19.7 procent av befolkningen i åldern 20-64 år någon form av ersättning vid arbetslöshet eller ohälsa. I Haparanda har 40.9 procent av befolkningen sådana bidrag. Igen : 40.9 procent.
En femtedel av den arbetsföra befolkningen måste ha bidrag för sin försörjning och i en del kommuner närmar sig denna försörjningsbörda 50 procent. Här följer nu dessa bidragsorter med procentandelen inom parentes : Söderhamn (34), Skellefteå (31), Motala (25), Östersund (24), Karlskoga (24), Norrköping (24) och Landskrona (24).
Gnosjö har flest arbetande i näringslivet. Åhh, detta underbara Gnosjö.
Allt det som hittills framkommit ställer oss nu inför ett politiskt val, skriver Jan Edling, antingen fortsätter vi som hittills eller också ser vi till att människorna flyttar dit jobben finns.
Den samhälleliga kostnaden för arbetslöshet och ohälsa är enorm : 121 miljarder kronor per år. Det är fem procent av BNP eller 18 procent av statsbudgeten.
Varje invånare i Sverige, ung som gammal, belastas med en kostnad för ohälsa och arbetslöshet som uppgår till 13.416 kronor - det måste bli minst det dubbla för personer i arbetsför ålder, vi räknar alltså bort barn och gamla. Låt oss säga en skattebelastning med 26 000 kr på varje arbetande i detta land, kanske mer. Och så undrar vi alla : Vart tar skattepengarna vägen ?
När man hör det eländiga omtugget vård-skola-omsorg tror vi väl alla att det är dit som de offentliga resurserna, skattemedlen, destineras till största delen. Edling avlivar den myten. Människor i åldrarna 20-64 år tar i anspråk 45.6 procent av alla offentliga utgifter.
Jönköpings län är det län som tas som modell för det framtida Sverige. Om alla Jönköpings siffror kunde överföras till Sverige som helhet skulle det innebära en besapring för statskassan på 71 miljarder kr om året.
Jan Edlings rapport utmynnar i två förslag : inrättande av åtta storregioner i landet, var och en med en befolkning på ungefär en miljon; allt det gamla, de byråkatiska strukturerna måste brytas sönder. Det viktigaste andra budskapet är att vi måste förbereda regioner och människor på förändringar
Detta är den edlingska rapporten, som gett både LO och det socialdemokratiska partiet byxångest; det är samma beteende som de gamla apparatjikpamparna i DDR uppvisade när de tittade ut ur sina kanslifönster och såg hela befolkningen stående på Berlinmuren med hackor i händerna - de kunde inte fatta vad som skedde - detta land som var skapat att det skulle vara för evigt - och så sker det här.
--- NÄR JAG SKRIVER DET HÄR lyssnar jag samtidigt till Naturmorgon i P1. Är det någon mer än jag som tycker att det är ett program med och för naturknäppgökar, framförallt är det den etnocentriska vinkeln som stör mig : djur ges mänskliga egenskaper; det är ett väldigt gullande med minsta kryp i kärr och syra. Denna morgon var det två programledare som blev alldeles hänförda när de mötte Nalle i skogen. Det enda jag tänker på när jag hör om björnar i skogen är den jägare som förra månaden slets i stycken av en rasande björn. Vi övernattade för något år sedan i norra Värmland i vår bil (Volvo 245, sov därbak). Det var i vargtrakter, vi hörde vargyl, tyckte gula ögon glimmade i mörkret, lyssnade till smygande steg : Vargen. Jag sade till min fru : Vi skiter i det här, vi åker ner till Scandic Motorhotell i Karlstad. Jag gick aldrig ur bilen utan kravlade mig över sätena fram till ratten och iväg vi for.
Har justitierådet rätt att leva bland oss ?
Om två vuxna människor där ingen är straffriförklarad har sex med varandra förstår jag inte vad vad staten har med det att göra; det kan vara sex som båda betalar för, eller kanske bara den ene betalar, eller kan det vara så att ingen lägger ut ett öre på saken - det kan ske hemma, på ett hotellrum, på en skogsäng, i bilen eller var tusan som helst som inte stör våra medvandrare här på jorden, men staten skall hålla sig borta. Det kan vara sex mellan män, mellan kvinnor eller mellan kvinnor och män, vilket jag råkar föredra, men till staten säger jag : keep out of my bedroom.
Jag köpte min kärlek för pengar, för mig fanns ej annan att få... Jag förstår inte den moralpanik som nu råder runt justitierådet i Högsta Domstolen och framförallt är det rent avskyvärt att han hängs ut med bild i kvällstidningarna - inte ens grova mördare brukar bli så brutalt mediaavrättade. Varför namnges inte i samma anda den 20-åring som lockade justitierådet till sexaffärerna på RFSL:s hemsida ? Vad är det för en sida egentligen, får man i detta moralpanikens land uppmuntra och koppla samman människor till sex; straffa, straffa och fördöm.
Jag antar att livet i betydelsen karriär och arbete är över för justitierådet, att han aldrig kan komma tillbaka, att han för resten av livet är dömd till skam och nesa. Rent mänskligt kan man ställa frågan : Överlever han gatloppet eller tar han livet av sig ? Vilken är då vår skuld ?
Jag har i mina historiska forskningar studerat brott och straff i gångna tider, framförallt under 1600-talet och en del av det intressanta jag träffat på har jag publicerat. Jag vågar hävda att 1600-talet, som anses vara ett århundrade präglat av hårda straff och moralpanik, inte hade så hemska straff som dem vi tillämpar i dag med ett ställande mediaoffentligt vid skampålen, ansiktet på sexförbrytaren publicerat över åtta spalter, spritt över hela landet. Vilka narcissistiska, freudianska behov fyller dessa skamstraff och vilka frustrationer döljs inombords hos dem som lagstiftat om brotten med sådan frenesi, hos Margareta Winberg och hennes genuskompisar. I dessa undermedvetna skikt skulle det behövas lysas in med en skarp strålkastare. Vad skulle vi få se därinne... Oh, hemska ting...
Jag köpte min kärlek för pengar, för mig fanns ej annan att få... Jag förstår inte den moralpanik som nu råder runt justitierådet i Högsta Domstolen och framförallt är det rent avskyvärt att han hängs ut med bild i kvällstidningarna - inte ens grova mördare brukar bli så brutalt mediaavrättade. Varför namnges inte i samma anda den 20-åring som lockade justitierådet till sexaffärerna på RFSL:s hemsida ? Vad är det för en sida egentligen, får man i detta moralpanikens land uppmuntra och koppla samman människor till sex; straffa, straffa och fördöm.
Jag antar att livet i betydelsen karriär och arbete är över för justitierådet, att han aldrig kan komma tillbaka, att han för resten av livet är dömd till skam och nesa. Rent mänskligt kan man ställa frågan : Överlever han gatloppet eller tar han livet av sig ? Vilken är då vår skuld ?
Jag har i mina historiska forskningar studerat brott och straff i gångna tider, framförallt under 1600-talet och en del av det intressanta jag träffat på har jag publicerat. Jag vågar hävda att 1600-talet, som anses vara ett århundrade präglat av hårda straff och moralpanik, inte hade så hemska straff som dem vi tillämpar i dag med ett ställande mediaoffentligt vid skampålen, ansiktet på sexförbrytaren publicerat över åtta spalter, spritt över hela landet. Vilka narcissistiska, freudianska behov fyller dessa skamstraff och vilka frustrationer döljs inombords hos dem som lagstiftat om brotten med sådan frenesi, hos Margareta Winberg och hennes genuskompisar. I dessa undermedvetna skikt skulle det behövas lysas in med en skarp strålkastare. Vad skulle vi få se därinne... Oh, hemska ting...
För första gången : Hela listan på statens författare
Jag är ingen större författare, jag medger det; det mesta jag skriver har lokalt intresse, men biblioteken landet över har ändå köpt mina böcker, en del så många som 100 ex eller fler Jag borde alltså få någon biblioteksersättning även om den är liten. För många år sedan kom det omkring 1 000 kr i biblioteksersättning, men inget därefter och det har nu gått ett tiotal år.
Det visar sig nämligen att jag och många andra småförfattare med mig är bestulna på vår upphovsrätt och på vår biblioteksersättning. Genom statliga beslut dras alla de pengar som jag och andra författare rätteligen skulle ha haft in till författarfonden där de godtycckligt delas ut till över 200 statsavlönade författare, lika godtyckligt utsedda Gud vet av vem och på vilka grunder. Lånegränsen för att få bibliotekseersättning är satt till 2 000 lån. Av vem ? Ersättningen för varje utlånad bok är 64 öre; även om jag bara skall ha 500 kr eller 1 000 kr så vill jag ha mina pengar.
I want my money back. Det som pågår kan inte jag beteckna annat än som stöld och intrång i min upphovsrätt.
De summor som delas ut är inte små : 158 000 kr om året, vilket innebär, med allt annat lika, att den som i 30 år haft en statlig författarlön fått motta pengar som motsvarar ett Nobelpris i litteratur.
På den lista som här för första gången publiceras offentligt så att alla kan ta del av dem förekommer till exempel Björn Ranelid. Han brukars skryta om att hans böcker var och en omsätter tolv miljoner kr. Varför skall han ha del av min ynka biblioteksskärv, och varför Per Kågesson.
På listan förekommer även flera miljonärer och rejäla höginkomsttagare.
Under de sista åren av livet, mellan 65 och 70 år, kan statligt avlönade författare njuta dubbelt, både av författarlönen och den ordinarie pensionen.
Jag ser den statliga författarlönen som en del av den socialdemokratiska hegemonin : håll medvetandegörarna på gott humör, och det är de också, inget omvälvande här, inget omstörtande där - ett flöde av böcker. Kommer god litteratur ur sådan övergödd mylla ?
Vad som frapperar mig mest är den totala avsaknaden av debatt runt detta perversa belöningssystem, som i grunden bygger på stöld av och in trånga i andra författares upphovsrätt; en motion i riksdagen har jag sett som kräver ett avskaffande, men i media är det förstås en bedövande tystnad eftersom alla de inblandade och deras förväntningsfulla kollegor aldrig skulle säga ett knyst om en ekonomisk källa som så rikligen kan flöda i en framtid.
Ingen diskussion alltså om det principiellt vidriga i att en majoritet av landets författare avlönas av staten.
Jag har en känsla av att Sverige efter kollapsen för DDR och de andra östeuropeiska staterna är det sista landet kvar med statliga författare. Nordkorea och Kuba kanske har det kvar för de följsamma.
Det finns ytterligare en omständighet, frånsett aspekten om kamraderei, som jag skulle vilja ha klarlagd om författarfonden : vad är den för en skvader ? Är den en statlig myndighet vars beslut kan överklagas och där det råder offentlighetsprincip ? Är det någonting annat, en stiftelse eller vad är denna fond ? Jag har aldrig sett en enda artikel i detta ämne. Själv har jag fått ett stipendium på 20 000 kr från fonden och med detta skulle jag låta mig nöja och inte bråka om biblioteksersättningen, kunde jag förstå vid kontakten. Du har fått 20 000, varför stimmar du då så ? Beslut om tillstyrkan eller avslag motiveras aldrig och kan inte överklagas, ingen överklagandeinstans följer med i papperen. Med tanke på att fonden hanterar ett par hundra miljoner kr om året är detta förstås närmast en skandal - ingen offentlig insyn, inte ens jag har det fast det är mina pengar som används.
Anledningen till att små författare inte får biblioteksersättning är att det skulle vara svårt att administrera. Javisst, så var det förr när utlåningen skedde på kort. Nu ligger allt i datorer och det är bara att köra fram antal lån på var och en, så den invändningen är numer helt irrelevant.
Jag vill således ha mina pengar.
Här följer mejl mellan mig och författarfonden samt för första gången på nätet : LISTAN över svenska statens avlönade författare.
> Hej > > Jag undrar om ni kunde sända mig en förteckning över > vilka författare som uppbär statlig > författarpenning. > Det lär visst vara 200 stycken.
> Min andra fråga är hur stor författarpenningen är > per > månad.
> Jag hoppas ni kan sända uppgifterna på denna > mejladress.
> Vänlig hälsning
> Kurt Lundgren
> Hej > Du tänker med all säkerhet på den garanterade författarpenningen (det > finns ju också något som kallas statlig > inkomstgaranti för konstnärer, > som fungerar annorlunda). Här kommer en förteckning. > Antalet har minskat > något. I år kommer vi att dela ut högst sju nya > garantier, vilka då > kommer att läggas till listan.
> Den garanterade författarpenningen var vid senaste utbetalningen (nov > 2004) 158 000 kr; i år höjt till 159 000 kr. > Observera att i beloppet > ingår innehavarens statistiskt beräknade penning. Så > "nettoutfallet" > varierar från innehavare till innehavare. Från > beloppet skall också - > precis som med den vanliga författarpenningen - dras > både skatt och > sociala avgifter. br> > Med vänliga hälsningar
> Jesper Söderström
> Sveriges författarfond
LISTAN : Listan består av såväl författare som översättare, tecknare och fotografer. Vänligen /Jesper/
Innehavare av garanterad författarpenning 2005-01-04
ADOLFSSON, EVA 1942-;Fr. o. m. 2003
AGGESTAM, ROLF 1941-;Fr. o. m. 1983
AGRELL, WILHELM 1950-;Fr. o. m. 1990
ALFVÉN, INGER 1940-;Fr. o. m. 1981
ALMQVIST, SUZANNE 1939-;Fr. o. m. 2000
ALSBERG, REBECCA 1949-;Fr. o. m. 2000
ALVERFORS, ANN-CHARLOTTE 1947-;Fr. o. m. 1986
ANDERSSON, KARIN 1946-;Fr. o. m. 1990
ANDERSSON, LARS 1954-;Fr. o. m. 1983
ARENANDER, BRITT 1941-;Fr. o. m. 1982
AUGUSTSSON, LARS ÅKE 1949-;Fr. o. m. 1985
AXELSSON, SUN 1935-;Fr. o. m. 1979
BAUM, YNGVE 1945-;Fr. o. m. 1983
BERG, BENGT 1946-;Fr. o. m. 1991
BERG, LASSE 1943-;Fr. o. m. 1984
BERG, MICKE 1949-;Fr. o. m. 1995
BERG ORTMAN, LISA 1943-;Fr. o. m. 1980
BERGENGREN, GÖRAN 1945-;Fr. o. m. 1996
BERGGREN, MATS 1957-;Fr. o. m. 2002
BERGMAN, THOMAS 1947-;Fr. o. m. 1987
BERGOM-LARSSON, MARIA 1942-;Fr. o. m. 1989
BERGSTRÖM, BERIT 1942-;Fr. o. m. 1980
BJÖRK, CHRISTINA 1938-;Fr. o. m. 1997
BLOM, K ARNE 1946-;Fr. o. m. 1999
BLOMQVIST, LARS ERIK 1942-;Fr. o. m. 1976
BODEGÅRD, ANDERS 1944-;Fr. o. m. 1993
BRUNCRONA, ULLA 1943-
BRUNNER, ERNST 1950-;Fr. o. m. 1988
BÖRGE, INGRID 1939-;Fr. o. m. 1994
CASTA, STEFAN 1949-;Fr. o. m. 2001
COLLARP, BJÖRN 1947-;Fr. o. m. 2000
COMBÜCHEN, SIGRID 1942-;Fr. o. m. 1989
CURMAN, PETER 1941-;Fr. o. m. 1978;Fr. o. m. 1988
DAHLSTRÖM, INGVAR 1942-;Fr. o. m. 2000
DAHLSTRÖM, MAGNUS 1963-;Fr. o. m. 1998
DAWIDSSON, BJÖRN 1949-;Fr. o. m. 1989
EDELFELDT, INGER 1956-;Fr. o. m. 1992
EGGEHORN, YLVA 1950-;Fr. o. m. 1988
EKARV, MARGARETA 1936-;Fr. o. m. 1994
EKENBORN, LARS 1942-;Fr. o. m. 1984
EKMAN, MARIA 1944-;Fr. o. m. 1983
ERICSON, NINA 1954-;Fr. o. m. 1999
ERIKSSON, CHRISTER 1943-;Fr. o. m. 1987
ERIKSSON, ULF 1958-;Fr. o. m. 1992
ERIXON, PETER LUCAS 1962-;Fr. o. m. 2002
ERKELIUS, PER AGNE 1935-;Fr. o. m. 1977
EURELIUS, ANNA-KARIN 1942-;Fr. o. m. 1981
FAGERBERG, MAJ 1947-;Fr. o. m. 1999
FALKENLAND, CHRISTINE 1967-;Fr. o. m. 2001
FORSLIND, ANN 1953-;Fr. o. m. 2004
FRICK, LENNART 1939-;Fr. o. m. 1976
FROSTENSON, KATARINA 1953-;Fr. o. m. 1991
FYLKESON, ERIC 1950-;Fr. o. m. 1984
GRIPE, CAMILLA 1947-;Fr. o. m. 1999
GRUNDSTEN, CLAES 1949-;Fr. o. m. 2003
GUSTAFSSON, KERSTIN 1944-;Fr. o. m. 1985
GUSTAFSSON, LARS 1936-;Fr. o. m. 1972
GÄLLMO, GUNNAR 1946-;Fr. o. m. 1999
HAGERFORS, LENNART 1946-;Fr. o. m. 1990
HALLBERG, ULF PETER 1953-;Fr. o. m. 2002
HANDBERG, PETER 1956-;Fr. o. m. 2000
HANSSON, CAROLA 1942-;Fr. o. m. 1996
HANSSON, GUNNAR D 1945-;Fr. o. m. 1991
HARDING, GUNNAR 1940-;Fr. o. m. 1977
HEDLUND, MAGNUS 1942-;Fr. o. m. 1985
HEDLUND, TOM 1945-;Fr. o. m. 1986
HELGE, PER 1945-;Fr. o. m. 1993
HELMS, ELISABETH 1946-;Fr. o. m. 1995
HERMANSON, MARIE 1956-;Fr. o. m. 1998
HOLM, ANNIKA 1937-;Fr. o. m. 1989
HOLMER, PER 1951-;Fr. o. m. 1984
HYLINGER, CLAES 1943-;Fr. o. m. 1983
HÅKANSON, BJÖRN 1937-;Fr. o. m. 1979
HÄGG, GÖRAN 1947-;Fr. o. m. 1983
HÖGLUND, ANNA 1958-;Fr. o. m. 1996
INGEMARK, INGRID 1941-;Fr. o. m. 1998
JENSEN, JENS S. 1946-;Fr. o. m. 1985
JOHANSSON, ANDERS 1947-;Fr. o. m. 1988
JOHANSSON, INGER 1947-;Fr. o. m. 1992
JOHANSSON, KJELL 1941-;Fr. o. m. 1985
JOHANSSON, ROLF 1953-;Fr. o. m. 1992
JOHNSSON, ARNE 1950-;Fr. o. m. 1997
JÖNSSON, REIDAR 1944-;Fr. o. m. 1977
KALLENBERG, LENA 1950-;Fr. o. m. 1996
KALLIFATIDES, THEODOR 1938-;Fr. o. m. 1978
KANGAS, ROBERT 1951-;Fr. o. m. 2003
KIHLGÅRD, PETER 1954-;Fr. o. m. 1997
KLINTBERG, BENGT AF 1938-;Fr. o. m. 1994
KNUTSSON, INGE 1948-;Fr. o. m. 1983
KRONBERGS, JURIS 1946-;Fr. o. m. 2001
KÅGESON, PER 1947-;Fr. o. m. 1981
KÖSSLER, MANNI 1949-;Fr. o. m. 2003
LAGERBERG, HANS 1943-;Fr. o. m. 1986
LAGERCRANTZ, ROSE 1947-;Fr. o. m. 1986
LANDIN, PER 1956-;Fr. o. m. 2004
LANDSTRÖM, OLOF 1943-;Fr. o. m. 1993
LARSMO, OLA 1957-;Fr. o. m. 2001
LARSSON, MATS 1945-;Fr. o. m. 1992
LEIJONHUFVUD, ÅKE 1945-;Fr. o. m. 1985
LERIN, LARS 1954-;Fr. o. m. 1998
LIND, MECKA 1942-;Fr. o. m. 2000
LINDENBAUM, PIJA 1955-;Fr. o. m. 1998
LINDGREN, TORGNY 1938-;Fr. o. m. 1980
LINDSTRÖM, BÖRJE 1952-;Fr. o. m. 1990
LORENTZEN, SVEN-OLOF 1949-;Fr. o. m. 1993
LUGN, KRISTINA 1948-;Fr. o. m. 1984
LUNDGREN, GUNILLA 1942-;Fr. o. m. 1988
LUNDKVIST, GUNNAR 1958-;Fr. o. m. 1995
LUNDSTRÖM, JANNE 1941-;Fr. o. m. 1990
LUNDWALL, SAM J 1941-;Fr. o. m. 2002
LÄRN, VIVECA 1944-;Fr. o. m. 1988
LÖFGREN, MATS 1951-;Fr. o. m. 1997
LÖFSTRÖM, TOMAS 1948-;Fr. o. m. 1984
MATTSSON, EVA 1940-;Fr. o. m. 1988
MOSSBERG, BO 1935-;Fr. o. m. 1982
MOSSDAL, KARIN 1941-;Fr. o. m. 1989
MOSSKIN, PETER 1945-;Fr. o. m. 1988
MÅRTENSON, JAN 1944-;Fr. o. m. 1982
NIELSEN, ROSE-MARIE 1940-;Fr. o. m. 1992
NILSSON, BO SIGVARD 1942-;Fr. o. m. 1998
NILSSON, HANS-JACOB 1949-;Fr. o. m. 1991
NILSSON, ULF 1948-;Fr. o. m. 1984
NORDENHÖK, JENS 1944-;Fr. o. m. 1988
NYMAN, ELISABETH 1946-;Fr. o. m. 1997
OHRLANDER, GUNNAR 1939-;Fr. o. m. 1989
OLOFSSON, TOMMY 1950-;Fr. o. m. 1987
ORTMAN, MARIA 1939-;Fr. o. m. 1979
ORTMAN, PETER 1939-;Fr. o. m. 1982
OTTOSSON, META 1946-;Fr. o. m. 1993
PAPAKONGOS, KOSTIS 1936-;Fr. o. m. 1988
PERSSON, CHRISTER 1943-;Fr. o. m. 1980
PETERSEN, ANDERS 1944-;Fr. o. m. 1982
PIRINEN, JOAKIM 1961-;Fr. o. m. 2004
PLEIJEL, AGNETA 1940-;Fr. o. m. 1988;Fr. o. m. 1993;Fr. o. m. 1998
POHJANEN, BENGT 1944-;Fr. o. m. 1989
POHL, PETER 1940-;Fr. o. m. 1998
PREIS, ANNIKA 1943-;Fr. o. m. 1988
PREIS, THOMAS 1938-;Fr. o. m. 1984
QUIRIN, BERTIL 1951-;Fr. o. m. 2002
RAGNERSTAM, BUNNY 1944-;Fr. o. m. 1982
RAMEL, CHARLOTTE 1959-;Fr. o. m. 2003
RAMNEFALK, MARIE LOUISE 1941-;Fr. o. m. 1983
RANELID, BJÖRN 1949-;Fr. o. m. 1993
RISING, ANDERS 1949-;Fr. o. m. 2001
ROSEEN, ULLA 1946-;Fr. o. m. 1991
RUNEBORG, BJÖRN 1937-;Fr. o. m. 1977
RUNEFELT, EVA 1953-;Fr. o. m. 1986
RUNNERSTRÖM, BENGT ARNE 1944-;Fr. o. m. 1991
RYDÉN, INGER 1944-;Fr. o. m. 2001
RYNELL, ELISABETH 1954-;Fr. o. m. 1992
RÅDSTRÖM, NIKLAS 1953-;Fr. o. m. 1985
SANDELL, HÅKAN 1962-;Fr. o. m. 1999
SCHULTZ, MONICA 1942-;Fr. o. m. 1990
SEEBERG, ANN-MARI 1938-;Fr. o. m. 1988
SEM-SANDBERG, STEVE 1958-;Fr. o. m. 1999
SHACHAR, NATHAN 1951-;Fr. o. m. 2004
SJÖSTRAND, EVA 1944-;Fr. o. m. 2002
SKOTT, STAFFAN 1943-;Fr. o. m. 1977
SMEDBERG, ÅKE 1948-;Fr. o. m. 1994
SNITT, INGALILL 1951-;Fr. o. m. 2004
STOCKLASSA, JEFFERIK 1948-;Fr. o. m. 1997
STOLPE, JAN 1940-;Fr. o. m. 1984
STRANDBERG, INGELA 1944-;Fr. o. m. 1995
STRÖM, EVA 1947-;Fr. o. m. 1990
STRÖMBERG, RAGNAR 1950-;Fr. o. m. 1989
SUNDSTRÖM, GUN-BRITT 1945-;Fr. o. m. 1981
SWAHN, JAN HENRIK 1959-;Fr. o. m. 2002
SÄFVE, TORBJÖRN 1941-;Fr. o. m. 1988
SÖDERBLOM, STAFFAN 1947-;Fr. o. m. 1988
TIDHOLM, ANNA-CLARA 1946-;Fr. o. m. 1987
TIDHOLM, THOMAS 1943-;Fr. o. m. 1988
TORUDD, CECILIA 1942-;Fr. o. m. 1985
TROSELL, AINO 1949-;Fr. o. m. 1991
TUULOSKORPI, HORST 1946-;Fr. o. m. 1986
WAHL, MATS 1945-;Fr. o. m. 1994
VALLGREN, CARL-JOHAN 1964-;Fr. o. m. 2000
VAZQUEZ DIAZ, RENÉ 1952-;Fr. o. m. 2004
WEBB, JOHN S 1950-;Fr. o. m. 2003
WERUP, JACQUES 1945-;Fr. o. m. 1980
WESTBERG, ANNA 1946-;Fr. o. m. 1987
ZAK, MONICA 1939-;Fr. o. m. 1991
ZETTERSTRÖM, GUN 1944-;Fr. o. m. 2003
ÅKERLUND, ERIC 1943-;Fr. o. m. 1983
ÅKERMAN, NORDAL 1941-;Fr. o. m. 1976
ÖSTERGREN, KLAS 1955-;Fr. o. m. 1989
ÖZLÜ, DEMIR 1935-;Fr. o. m. 1989
Det visar sig nämligen att jag och många andra småförfattare med mig är bestulna på vår upphovsrätt och på vår biblioteksersättning. Genom statliga beslut dras alla de pengar som jag och andra författare rätteligen skulle ha haft in till författarfonden där de godtycckligt delas ut till över 200 statsavlönade författare, lika godtyckligt utsedda Gud vet av vem och på vilka grunder. Lånegränsen för att få bibliotekseersättning är satt till 2 000 lån. Av vem ? Ersättningen för varje utlånad bok är 64 öre; även om jag bara skall ha 500 kr eller 1 000 kr så vill jag ha mina pengar.
I want my money back. Det som pågår kan inte jag beteckna annat än som stöld och intrång i min upphovsrätt.
De summor som delas ut är inte små : 158 000 kr om året, vilket innebär, med allt annat lika, att den som i 30 år haft en statlig författarlön fått motta pengar som motsvarar ett Nobelpris i litteratur.
På den lista som här för första gången publiceras offentligt så att alla kan ta del av dem förekommer till exempel Björn Ranelid. Han brukars skryta om att hans böcker var och en omsätter tolv miljoner kr. Varför skall han ha del av min ynka biblioteksskärv, och varför Per Kågesson.
På listan förekommer även flera miljonärer och rejäla höginkomsttagare.
Under de sista åren av livet, mellan 65 och 70 år, kan statligt avlönade författare njuta dubbelt, både av författarlönen och den ordinarie pensionen.
Jag ser den statliga författarlönen som en del av den socialdemokratiska hegemonin : håll medvetandegörarna på gott humör, och det är de också, inget omvälvande här, inget omstörtande där - ett flöde av böcker. Kommer god litteratur ur sådan övergödd mylla ?
Vad som frapperar mig mest är den totala avsaknaden av debatt runt detta perversa belöningssystem, som i grunden bygger på stöld av och in trånga i andra författares upphovsrätt; en motion i riksdagen har jag sett som kräver ett avskaffande, men i media är det förstås en bedövande tystnad eftersom alla de inblandade och deras förväntningsfulla kollegor aldrig skulle säga ett knyst om en ekonomisk källa som så rikligen kan flöda i en framtid.
Ingen diskussion alltså om det principiellt vidriga i att en majoritet av landets författare avlönas av staten.
Jag har en känsla av att Sverige efter kollapsen för DDR och de andra östeuropeiska staterna är det sista landet kvar med statliga författare. Nordkorea och Kuba kanske har det kvar för de följsamma.
Det finns ytterligare en omständighet, frånsett aspekten om kamraderei, som jag skulle vilja ha klarlagd om författarfonden : vad är den för en skvader ? Är den en statlig myndighet vars beslut kan överklagas och där det råder offentlighetsprincip ? Är det någonting annat, en stiftelse eller vad är denna fond ? Jag har aldrig sett en enda artikel i detta ämne. Själv har jag fått ett stipendium på 20 000 kr från fonden och med detta skulle jag låta mig nöja och inte bråka om biblioteksersättningen, kunde jag förstå vid kontakten. Du har fått 20 000, varför stimmar du då så ? Beslut om tillstyrkan eller avslag motiveras aldrig och kan inte överklagas, ingen överklagandeinstans följer med i papperen. Med tanke på att fonden hanterar ett par hundra miljoner kr om året är detta förstås närmast en skandal - ingen offentlig insyn, inte ens jag har det fast det är mina pengar som används.
Anledningen till att små författare inte får biblioteksersättning är att det skulle vara svårt att administrera. Javisst, så var det förr när utlåningen skedde på kort. Nu ligger allt i datorer och det är bara att köra fram antal lån på var och en, så den invändningen är numer helt irrelevant.
Jag vill således ha mina pengar.
Här följer mejl mellan mig och författarfonden samt för första gången på nätet : LISTAN över svenska statens avlönade författare.
> Hej > > Jag undrar om ni kunde sända mig en förteckning över > vilka författare som uppbär statlig > författarpenning. > Det lär visst vara 200 stycken.
> Min andra fråga är hur stor författarpenningen är > per > månad.
> Jag hoppas ni kan sända uppgifterna på denna > mejladress.
> Vänlig hälsning
> Kurt Lundgren
> Hej > Du tänker med all säkerhet på den garanterade författarpenningen (det > finns ju också något som kallas statlig > inkomstgaranti för konstnärer, > som fungerar annorlunda). Här kommer en förteckning. > Antalet har minskat > något. I år kommer vi att dela ut högst sju nya > garantier, vilka då > kommer att läggas till listan.
> Den garanterade författarpenningen var vid senaste utbetalningen (nov > 2004) 158 000 kr; i år höjt till 159 000 kr. > Observera att i beloppet > ingår innehavarens statistiskt beräknade penning. Så > "nettoutfallet" > varierar från innehavare till innehavare. Från > beloppet skall också - > precis som med den vanliga författarpenningen - dras > både skatt och > sociala avgifter. br> > Med vänliga hälsningar
> Jesper Söderström
> Sveriges författarfond
LISTAN : Listan består av såväl författare som översättare, tecknare och fotografer. Vänligen /Jesper/
Innehavare av garanterad författarpenning 2005-01-04
ADOLFSSON, EVA 1942-;Fr. o. m. 2003
AGGESTAM, ROLF 1941-;Fr. o. m. 1983
AGRELL, WILHELM 1950-;Fr. o. m. 1990
ALFVÉN, INGER 1940-;Fr. o. m. 1981
ALMQVIST, SUZANNE 1939-;Fr. o. m. 2000
ALSBERG, REBECCA 1949-;Fr. o. m. 2000
ALVERFORS, ANN-CHARLOTTE 1947-;Fr. o. m. 1986
ANDERSSON, KARIN 1946-;Fr. o. m. 1990
ANDERSSON, LARS 1954-;Fr. o. m. 1983
ARENANDER, BRITT 1941-;Fr. o. m. 1982
AUGUSTSSON, LARS ÅKE 1949-;Fr. o. m. 1985
AXELSSON, SUN 1935-;Fr. o. m. 1979
BAUM, YNGVE 1945-;Fr. o. m. 1983
BERG, BENGT 1946-;Fr. o. m. 1991
BERG, LASSE 1943-;Fr. o. m. 1984
BERG, MICKE 1949-;Fr. o. m. 1995
BERG ORTMAN, LISA 1943-;Fr. o. m. 1980
BERGENGREN, GÖRAN 1945-;Fr. o. m. 1996
BERGGREN, MATS 1957-;Fr. o. m. 2002
BERGMAN, THOMAS 1947-;Fr. o. m. 1987
BERGOM-LARSSON, MARIA 1942-;Fr. o. m. 1989
BERGSTRÖM, BERIT 1942-;Fr. o. m. 1980
BJÖRK, CHRISTINA 1938-;Fr. o. m. 1997
BLOM, K ARNE 1946-;Fr. o. m. 1999
BLOMQVIST, LARS ERIK 1942-;Fr. o. m. 1976
BODEGÅRD, ANDERS 1944-;Fr. o. m. 1993
BRUNCRONA, ULLA 1943-
BRUNNER, ERNST 1950-;Fr. o. m. 1988
BÖRGE, INGRID 1939-;Fr. o. m. 1994
CASTA, STEFAN 1949-;Fr. o. m. 2001
COLLARP, BJÖRN 1947-;Fr. o. m. 2000
COMBÜCHEN, SIGRID 1942-;Fr. o. m. 1989
CURMAN, PETER 1941-;Fr. o. m. 1978;Fr. o. m. 1988
DAHLSTRÖM, INGVAR 1942-;Fr. o. m. 2000
DAHLSTRÖM, MAGNUS 1963-;Fr. o. m. 1998
DAWIDSSON, BJÖRN 1949-;Fr. o. m. 1989
EDELFELDT, INGER 1956-;Fr. o. m. 1992
EGGEHORN, YLVA 1950-;Fr. o. m. 1988
EKARV, MARGARETA 1936-;Fr. o. m. 1994
EKENBORN, LARS 1942-;Fr. o. m. 1984
EKMAN, MARIA 1944-;Fr. o. m. 1983
ERICSON, NINA 1954-;Fr. o. m. 1999
ERIKSSON, CHRISTER 1943-;Fr. o. m. 1987
ERIKSSON, ULF 1958-;Fr. o. m. 1992
ERIXON, PETER LUCAS 1962-;Fr. o. m. 2002
ERKELIUS, PER AGNE 1935-;Fr. o. m. 1977
EURELIUS, ANNA-KARIN 1942-;Fr. o. m. 1981
FAGERBERG, MAJ 1947-;Fr. o. m. 1999
FALKENLAND, CHRISTINE 1967-;Fr. o. m. 2001
FORSLIND, ANN 1953-;Fr. o. m. 2004
FRICK, LENNART 1939-;Fr. o. m. 1976
FROSTENSON, KATARINA 1953-;Fr. o. m. 1991
FYLKESON, ERIC 1950-;Fr. o. m. 1984
GRIPE, CAMILLA 1947-;Fr. o. m. 1999
GRUNDSTEN, CLAES 1949-;Fr. o. m. 2003
GUSTAFSSON, KERSTIN 1944-;Fr. o. m. 1985
GUSTAFSSON, LARS 1936-;Fr. o. m. 1972
GÄLLMO, GUNNAR 1946-;Fr. o. m. 1999
HAGERFORS, LENNART 1946-;Fr. o. m. 1990
HALLBERG, ULF PETER 1953-;Fr. o. m. 2002
HANDBERG, PETER 1956-;Fr. o. m. 2000
HANSSON, CAROLA 1942-;Fr. o. m. 1996
HANSSON, GUNNAR D 1945-;Fr. o. m. 1991
HARDING, GUNNAR 1940-;Fr. o. m. 1977
HEDLUND, MAGNUS 1942-;Fr. o. m. 1985
HEDLUND, TOM 1945-;Fr. o. m. 1986
HELGE, PER 1945-;Fr. o. m. 1993
HELMS, ELISABETH 1946-;Fr. o. m. 1995
HERMANSON, MARIE 1956-;Fr. o. m. 1998
HOLM, ANNIKA 1937-;Fr. o. m. 1989
HOLMER, PER 1951-;Fr. o. m. 1984
HYLINGER, CLAES 1943-;Fr. o. m. 1983
HÅKANSON, BJÖRN 1937-;Fr. o. m. 1979
HÄGG, GÖRAN 1947-;Fr. o. m. 1983
HÖGLUND, ANNA 1958-;Fr. o. m. 1996
INGEMARK, INGRID 1941-;Fr. o. m. 1998
JENSEN, JENS S. 1946-;Fr. o. m. 1985
JOHANSSON, ANDERS 1947-;Fr. o. m. 1988
JOHANSSON, INGER 1947-;Fr. o. m. 1992
JOHANSSON, KJELL 1941-;Fr. o. m. 1985
JOHANSSON, ROLF 1953-;Fr. o. m. 1992
JOHNSSON, ARNE 1950-;Fr. o. m. 1997
JÖNSSON, REIDAR 1944-;Fr. o. m. 1977
KALLENBERG, LENA 1950-;Fr. o. m. 1996
KALLIFATIDES, THEODOR 1938-;Fr. o. m. 1978
KANGAS, ROBERT 1951-;Fr. o. m. 2003
KIHLGÅRD, PETER 1954-;Fr. o. m. 1997
KLINTBERG, BENGT AF 1938-;Fr. o. m. 1994
KNUTSSON, INGE 1948-;Fr. o. m. 1983
KRONBERGS, JURIS 1946-;Fr. o. m. 2001
KÅGESON, PER 1947-;Fr. o. m. 1981
KÖSSLER, MANNI 1949-;Fr. o. m. 2003
LAGERBERG, HANS 1943-;Fr. o. m. 1986
LAGERCRANTZ, ROSE 1947-;Fr. o. m. 1986
LANDIN, PER 1956-;Fr. o. m. 2004
LANDSTRÖM, OLOF 1943-;Fr. o. m. 1993
LARSMO, OLA 1957-;Fr. o. m. 2001
LARSSON, MATS 1945-;Fr. o. m. 1992
LEIJONHUFVUD, ÅKE 1945-;Fr. o. m. 1985
LERIN, LARS 1954-;Fr. o. m. 1998
LIND, MECKA 1942-;Fr. o. m. 2000
LINDENBAUM, PIJA 1955-;Fr. o. m. 1998
LINDGREN, TORGNY 1938-;Fr. o. m. 1980
LINDSTRÖM, BÖRJE 1952-;Fr. o. m. 1990
LORENTZEN, SVEN-OLOF 1949-;Fr. o. m. 1993
LUGN, KRISTINA 1948-;Fr. o. m. 1984
LUNDGREN, GUNILLA 1942-;Fr. o. m. 1988
LUNDKVIST, GUNNAR 1958-;Fr. o. m. 1995
LUNDSTRÖM, JANNE 1941-;Fr. o. m. 1990
LUNDWALL, SAM J 1941-;Fr. o. m. 2002
LÄRN, VIVECA 1944-;Fr. o. m. 1988
LÖFGREN, MATS 1951-;Fr. o. m. 1997
LÖFSTRÖM, TOMAS 1948-;Fr. o. m. 1984
MATTSSON, EVA 1940-;Fr. o. m. 1988
MOSSBERG, BO 1935-;Fr. o. m. 1982
MOSSDAL, KARIN 1941-;Fr. o. m. 1989
MOSSKIN, PETER 1945-;Fr. o. m. 1988
MÅRTENSON, JAN 1944-;Fr. o. m. 1982
NIELSEN, ROSE-MARIE 1940-;Fr. o. m. 1992
NILSSON, BO SIGVARD 1942-;Fr. o. m. 1998
NILSSON, HANS-JACOB 1949-;Fr. o. m. 1991
NILSSON, ULF 1948-;Fr. o. m. 1984
NORDENHÖK, JENS 1944-;Fr. o. m. 1988
NYMAN, ELISABETH 1946-;Fr. o. m. 1997
OHRLANDER, GUNNAR 1939-;Fr. o. m. 1989
OLOFSSON, TOMMY 1950-;Fr. o. m. 1987
ORTMAN, MARIA 1939-;Fr. o. m. 1979
ORTMAN, PETER 1939-;Fr. o. m. 1982
OTTOSSON, META 1946-;Fr. o. m. 1993
PAPAKONGOS, KOSTIS 1936-;Fr. o. m. 1988
PERSSON, CHRISTER 1943-;Fr. o. m. 1980
PETERSEN, ANDERS 1944-;Fr. o. m. 1982
PIRINEN, JOAKIM 1961-;Fr. o. m. 2004
PLEIJEL, AGNETA 1940-;Fr. o. m. 1988;Fr. o. m. 1993;Fr. o. m. 1998
POHJANEN, BENGT 1944-;Fr. o. m. 1989
POHL, PETER 1940-;Fr. o. m. 1998
PREIS, ANNIKA 1943-;Fr. o. m. 1988
PREIS, THOMAS 1938-;Fr. o. m. 1984
QUIRIN, BERTIL 1951-;Fr. o. m. 2002
RAGNERSTAM, BUNNY 1944-;Fr. o. m. 1982
RAMEL, CHARLOTTE 1959-;Fr. o. m. 2003
RAMNEFALK, MARIE LOUISE 1941-;Fr. o. m. 1983
RANELID, BJÖRN 1949-;Fr. o. m. 1993
RISING, ANDERS 1949-;Fr. o. m. 2001
ROSEEN, ULLA 1946-;Fr. o. m. 1991
RUNEBORG, BJÖRN 1937-;Fr. o. m. 1977
RUNEFELT, EVA 1953-;Fr. o. m. 1986
RUNNERSTRÖM, BENGT ARNE 1944-;Fr. o. m. 1991
RYDÉN, INGER 1944-;Fr. o. m. 2001
RYNELL, ELISABETH 1954-;Fr. o. m. 1992
RÅDSTRÖM, NIKLAS 1953-;Fr. o. m. 1985
SANDELL, HÅKAN 1962-;Fr. o. m. 1999
SCHULTZ, MONICA 1942-;Fr. o. m. 1990
SEEBERG, ANN-MARI 1938-;Fr. o. m. 1988
SEM-SANDBERG, STEVE 1958-;Fr. o. m. 1999
SHACHAR, NATHAN 1951-;Fr. o. m. 2004
SJÖSTRAND, EVA 1944-;Fr. o. m. 2002
SKOTT, STAFFAN 1943-;Fr. o. m. 1977
SMEDBERG, ÅKE 1948-;Fr. o. m. 1994
SNITT, INGALILL 1951-;Fr. o. m. 2004
STOCKLASSA, JEFFERIK 1948-;Fr. o. m. 1997
STOLPE, JAN 1940-;Fr. o. m. 1984
STRANDBERG, INGELA 1944-;Fr. o. m. 1995
STRÖM, EVA 1947-;Fr. o. m. 1990
STRÖMBERG, RAGNAR 1950-;Fr. o. m. 1989
SUNDSTRÖM, GUN-BRITT 1945-;Fr. o. m. 1981
SWAHN, JAN HENRIK 1959-;Fr. o. m. 2002
SÄFVE, TORBJÖRN 1941-;Fr. o. m. 1988
SÖDERBLOM, STAFFAN 1947-;Fr. o. m. 1988
TIDHOLM, ANNA-CLARA 1946-;Fr. o. m. 1987
TIDHOLM, THOMAS 1943-;Fr. o. m. 1988
TORUDD, CECILIA 1942-;Fr. o. m. 1985
TROSELL, AINO 1949-;Fr. o. m. 1991
TUULOSKORPI, HORST 1946-;Fr. o. m. 1986
WAHL, MATS 1945-;Fr. o. m. 1994
VALLGREN, CARL-JOHAN 1964-;Fr. o. m. 2000
VAZQUEZ DIAZ, RENÉ 1952-;Fr. o. m. 2004
WEBB, JOHN S 1950-;Fr. o. m. 2003
WERUP, JACQUES 1945-;Fr. o. m. 1980
WESTBERG, ANNA 1946-;Fr. o. m. 1987
ZAK, MONICA 1939-;Fr. o. m. 1991
ZETTERSTRÖM, GUN 1944-;Fr. o. m. 2003
ÅKERLUND, ERIC 1943-;Fr. o. m. 1983
ÅKERMAN, NORDAL 1941-;Fr. o. m. 1976
ÖSTERGREN, KLAS 1955-;Fr. o. m. 1989
ÖZLÜ, DEMIR 1935-;Fr. o. m. 1989
Per Nuder har en gök i huvudet
Man borde inte blogga när våren faller på, för att travestera en visa. Nu är det som vackrast här i trakterna av Kalmar/Öland. De flerhundraåriga lindarna har slagit ut, körsbärsträdet blommar men vresalmen, detta unika träd, kommer sig inte i vår ty almsjukan har förtärt dess inre; dock, jag söker bota det genom nedskärning, bevattning och gödsling. Det har varit för kallt för att det frösådda skall ta sig och för torrt. Men frostnätterna hars vi sluppit de senaste dygnen.
Gott majregn giv, låt dugga tätt ner,
Låt varm dagg örterna fukta.
Oss torkan bortdriv, låt frostet ej mer
De späda blomstren tukta.
Var nådig, var nådig för dem jag ber
Som Herran tjäna och frukta.
Lars Wivallius från den goda staden Örebro och det nutida problemområdet Vivalla har författat dessa vackra rader i den berömda Klagovisan. Själv var han, som alla goda poeter, ett stort problembarn, 1600-talets Lasse-Maja, en skurk och bedragare, en fruntimmerskarl och fängelsekund - det politiskt korrekta Sverige i dag hade aldrig publicerat en rad av honom; aldrig hade han fått statlig författarlön, ett ämne jag skall återkomma till med den kompletta författarlistan.
DET ÄR NÅGOT som inte stämmer med den nuvarande politiken som den förs, den hänger inte ihop på något konstigt sätt. När Pär Nuder i egenskap av finansminister nu öppnar för ny arbetsmarknadsimmigration för att klara av ekonomin framöver har han ungefär samtidigt i budgeten godkänt miljardbelopp på friår. Samtidigt som folk betalas för att dra benen efter sig ett helt år skall landet alltså ta in arbetskraft för att klara framtida försörjning. Någon som förstår vad som sker och vad som pågår - göken har verkligen kommit i vår, den har byggt bo inuti huvudet på Nuder : Koko, koko, sa Nuder.
Det förekom tidigare uppgifter om att tio procent av personalen på AMS sysselsattes med att pussla ihop friårsönskemålen. I det mejl jag fått från AMS bekräftas sakförhållandet, och tonas ner, förstås. Här är mejlet : Fråga om Friår
Du har ställt två frågor till Arbetsmarknadsstyrelsen angående friår.
Uppgifterna i massmedia om att 10 procent av de anställda arbetar med friår så stämmer inte denna uppgift. Möjligtvis var det så att tillfälligt under de första veckorna, månaden i år så var 10 procent sysselsatta med att leta vikarier till friårsplatserna. På helårsbasis rör det sig inte om 10 procent.
Från försöksverksamheten 2002-2004 finns en beräkning på att det i snitt behövdes en handläggare per 125 friårsplatser.
Vad gäller de totala kostnaderna för friår kan AMS inte lämna någon konkret siffra. Aktivitetsstödet för 12 000 friårsplatser beräknas av regeringen kosta 1,5-1,6 miljarder kronor per år. Friåret innebär också en besparing för staten, då arbetslösa som idag uppbär arbetslöshetsersättning får de vikariat som friåret skapar.
Lil Ljunggren Lönnberg
Direktör AMS
Jag tackar för svaret och ger det härmed en vidare spridning ty jag tror det intresserar. Samhällsdebattören Gunnar Wetterberg har betecknat friåret som ett av detta lands värsta stolleprov, och det är exakt vad det är.
Gott majregn giv, låt dugga tätt ner,
Låt varm dagg örterna fukta.
Oss torkan bortdriv, låt frostet ej mer
De späda blomstren tukta.
Var nådig, var nådig för dem jag ber
Som Herran tjäna och frukta.
Lars Wivallius från den goda staden Örebro och det nutida problemområdet Vivalla har författat dessa vackra rader i den berömda Klagovisan. Själv var han, som alla goda poeter, ett stort problembarn, 1600-talets Lasse-Maja, en skurk och bedragare, en fruntimmerskarl och fängelsekund - det politiskt korrekta Sverige i dag hade aldrig publicerat en rad av honom; aldrig hade han fått statlig författarlön, ett ämne jag skall återkomma till med den kompletta författarlistan.
DET ÄR NÅGOT som inte stämmer med den nuvarande politiken som den förs, den hänger inte ihop på något konstigt sätt. När Pär Nuder i egenskap av finansminister nu öppnar för ny arbetsmarknadsimmigration för att klara av ekonomin framöver har han ungefär samtidigt i budgeten godkänt miljardbelopp på friår. Samtidigt som folk betalas för att dra benen efter sig ett helt år skall landet alltså ta in arbetskraft för att klara framtida försörjning. Någon som förstår vad som sker och vad som pågår - göken har verkligen kommit i vår, den har byggt bo inuti huvudet på Nuder : Koko, koko, sa Nuder.
Det förekom tidigare uppgifter om att tio procent av personalen på AMS sysselsattes med att pussla ihop friårsönskemålen. I det mejl jag fått från AMS bekräftas sakförhållandet, och tonas ner, förstås. Här är mejlet : Fråga om Friår
Du har ställt två frågor till Arbetsmarknadsstyrelsen angående friår.
Uppgifterna i massmedia om att 10 procent av de anställda arbetar med friår så stämmer inte denna uppgift. Möjligtvis var det så att tillfälligt under de första veckorna, månaden i år så var 10 procent sysselsatta med att leta vikarier till friårsplatserna. På helårsbasis rör det sig inte om 10 procent.
Från försöksverksamheten 2002-2004 finns en beräkning på att det i snitt behövdes en handläggare per 125 friårsplatser.
Vad gäller de totala kostnaderna för friår kan AMS inte lämna någon konkret siffra. Aktivitetsstödet för 12 000 friårsplatser beräknas av regeringen kosta 1,5-1,6 miljarder kronor per år. Friåret innebär också en besparing för staten, då arbetslösa som idag uppbär arbetslöshetsersättning får de vikariat som friåret skapar.
Lil Ljunggren Lönnberg
Direktör AMS
Jag tackar för svaret och ger det härmed en vidare spridning ty jag tror det intresserar. Samhällsdebattören Gunnar Wetterberg har betecknat friåret som ett av detta lands värsta stolleprov, och det är exakt vad det är.
Sverige - en pokerdemokrati
Jag tror inte längre det är möjligt att åstadkomma rättvisa val i Sverige. Hur skulle det till exempel vara genomförtbart för oppositionen att gå till val på sparsamhet med statens medel när den offentliga sektorn slukar 50 procent av de gemensamma resurserna, när majoriteten av de anställda finns i offentlig sektor och när den socialdemokratiska regeringen, som eftersträvad detta tillstånd av valstrategiska skäl, hela tiden spelar på faran för en minskning av de offentliga utgifterna : alltså måste även oppositionspartierna spela med i denna ostämda hyllningsorkester till allt offentligt.
Ingen vågar exempelvis säga att kommunalt anställda i förhållande till sin effektivitet och utbildning har för hög lön jämfört med anställda inom privat sektor - 35 000 kr i månaden är en hög lön för en mellanchef i privatföretag, i en kommun eller i ett landsting är det småpotatis för en helt outbildad enhetschef.
På denna blogg och i andra sammanhang har jag ända sedan mitten av 90-talet skrivit att den påstådda arbetslösheten på mellan 4 och 6 procent, det har varierat lite, är en ren fiktion och illusion; den verkliga arbetslösheten ligger runt 20 procent, vilket allt detta bekräftas i Edlings omstridda rapport från LO, och de korta sammanfattningar som nått ut visar att det är ännu värre med bortåt 40 procent av de arbetsföra som inte går till ett jobb i vissa Norrlandskommuner. Den totala sysselsättningen är heller inte 77 procent utan den har fallit ner mot 60 procent, vilket kan avläsas i SCB:s tabell över antalet arbetade timmar, vilka sjunkit oavbrutet sedan början av 1970-talet trots att invånarantalet ökat med mer än en miljon människor. Detta är statistiska fakta, men den sittande regeringen verkar inte bry sig, den tar lätt på den svåra saken.
Varför bryr sig inte regeringen om att antalet sjuka, förtidspensionerade och arbetslösa ökar och varför gör den ingenting för att minska de hemska talen ? Svaret är enkelt. Regeringen vill ha det så här. Ju fler som är beroende av bidrag, desto bättre eftersom denna grupp tillsammans med de offentliganställa garanterar ett evigt maktinnehav.
I debatten mellan arbetslivsminister Hans Karlsson och moderatledaren Fredrik Reinfeldt i TV härförleden (tidigare ombloggad) upprepade Karlsson minst tio gånger att en borgerlig regering kommer att sänka ersättningsnivåerna till 65 procent. I detta tilltal vände han sig till två miljoner potentiella väljare och han köpte helt oförblommerat deras röster; detta är värre än den politiska situationen under hattar och mössor på 1700-talet då riksdagsplatserna köptes och såldes, det skedde åtminstone helt öppet på den tiden.
Från och med nu och fram till valet 2006 kommer varje socialdemokratiskt statsråd att upprepa följande mening minst fem gånger vid varje framträdande : en borgerlig regering kommer att sänka dina bidrag, tänk dig för var du lägger rösten.
Med det övertag det innebär att inneha regeringsmakten och de ogenerade hotelserna från socialdemokraterna om minskade bidrag vid allra minsta politiska förändring anser jag att det väsentliga i demokratin satts ur spel. Det är inte längre en kamp om idéernas inflytande över samhällsutvecklingen. Det är numera omöjligt att överta regeringsmakten genom en övertygande ideologisk argumentation - det är nu en skamlig köpslagan om röster som utgår från bidragsnivåer. Är det någon som funderat på varifrån politikerföraktet hämtar sin näring.
Resultatet av det sagda blir att socialdemokraterna sitter kvar efter valet 2006; sköter partiet arbetslösheten och sjukskrivingarna rätt, så att grupperna växer och frodas menar jag, är maktinnehavet garanterat, men demokrati är det inte. Demokrati har vi inte längre på det gamla, tänkta sättet. Vi har fått en pokerdemokrati : den som bjuder över bäst tar hem potten.
Ingen vågar exempelvis säga att kommunalt anställda i förhållande till sin effektivitet och utbildning har för hög lön jämfört med anställda inom privat sektor - 35 000 kr i månaden är en hög lön för en mellanchef i privatföretag, i en kommun eller i ett landsting är det småpotatis för en helt outbildad enhetschef.
På denna blogg och i andra sammanhang har jag ända sedan mitten av 90-talet skrivit att den påstådda arbetslösheten på mellan 4 och 6 procent, det har varierat lite, är en ren fiktion och illusion; den verkliga arbetslösheten ligger runt 20 procent, vilket allt detta bekräftas i Edlings omstridda rapport från LO, och de korta sammanfattningar som nått ut visar att det är ännu värre med bortåt 40 procent av de arbetsföra som inte går till ett jobb i vissa Norrlandskommuner. Den totala sysselsättningen är heller inte 77 procent utan den har fallit ner mot 60 procent, vilket kan avläsas i SCB:s tabell över antalet arbetade timmar, vilka sjunkit oavbrutet sedan början av 1970-talet trots att invånarantalet ökat med mer än en miljon människor. Detta är statistiska fakta, men den sittande regeringen verkar inte bry sig, den tar lätt på den svåra saken.
Varför bryr sig inte regeringen om att antalet sjuka, förtidspensionerade och arbetslösa ökar och varför gör den ingenting för att minska de hemska talen ? Svaret är enkelt. Regeringen vill ha det så här. Ju fler som är beroende av bidrag, desto bättre eftersom denna grupp tillsammans med de offentliganställa garanterar ett evigt maktinnehav.
I debatten mellan arbetslivsminister Hans Karlsson och moderatledaren Fredrik Reinfeldt i TV härförleden (tidigare ombloggad) upprepade Karlsson minst tio gånger att en borgerlig regering kommer att sänka ersättningsnivåerna till 65 procent. I detta tilltal vände han sig till två miljoner potentiella väljare och han köpte helt oförblommerat deras röster; detta är värre än den politiska situationen under hattar och mössor på 1700-talet då riksdagsplatserna köptes och såldes, det skedde åtminstone helt öppet på den tiden.
Från och med nu och fram till valet 2006 kommer varje socialdemokratiskt statsråd att upprepa följande mening minst fem gånger vid varje framträdande : en borgerlig regering kommer att sänka dina bidrag, tänk dig för var du lägger rösten.
Med det övertag det innebär att inneha regeringsmakten och de ogenerade hotelserna från socialdemokraterna om minskade bidrag vid allra minsta politiska förändring anser jag att det väsentliga i demokratin satts ur spel. Det är inte längre en kamp om idéernas inflytande över samhällsutvecklingen. Det är numera omöjligt att överta regeringsmakten genom en övertygande ideologisk argumentation - det är nu en skamlig köpslagan om röster som utgår från bidragsnivåer. Är det någon som funderat på varifrån politikerföraktet hämtar sin näring.
Resultatet av det sagda blir att socialdemokraterna sitter kvar efter valet 2006; sköter partiet arbetslösheten och sjukskrivingarna rätt, så att grupperna växer och frodas menar jag, är maktinnehavet garanterat, men demokrati är det inte. Demokrati har vi inte längre på det gamla, tänkta sättet. Vi har fått en pokerdemokrati : den som bjuder över bäst tar hem potten.
Freivalds fina frihetskämpar
Jag hörde själv radiointervjun där utrikesminister Laila Freivalds betecknade Irak-terroristerna, Zarquawi et al, för frihetskämpar. Yttrandet föreföll mig så märkligt att jag skrev till utrikesministern, ett vänligt brev, och utbad mig om en förklaring. Det kom aldrig något svar
Är Laila Freivalds den sämste utrikesminister Sverige någonsin haft ? Mig synes det vara så. Ta och jämför med dessa profiler : Torsten Nilsson, Sten Andersson, Östen Undén, för att nu ta några s-exempel. Man behöver inte gilla dem och deras idéer för att kunna erkänna dem. Tänk er Laila Freivalds i ledningen för utrikespolitiken vid en nationell kris med hot om krig; skulle ni sova gott om natten då, med nationens öde lagt i hennes händer ? Väck mig ur denna mardröm.
Orden är viktiga, ord avslöjar, ord dödar och ord väcker till liv. I går och häromdagen liksom alla andra dagar påträffades döda, lemlästade människor i Irak, en del med avhuggna huvuden, andra med händerna avsågade. Radioreportern sade att militanta motståndsmän låg bakom dåden. Smaka på det : Militanta Motståndsmän. Är bin Laden en militant motståndsman, hans broder Zarquawi är det uppenbarligen, i Sveriges Radio. Det är något grundläggande fel med denna statliga institution, med journalisterna, med organisationen, med allt.
Dessa dramatiska dagar för socialdemokratin (kris, katastrof och skandaler mest var timme) pågår sannolikt det hemliga filmande och intervjuande av statsministern, som Sveriges Television genom statstvreportern Erik Fichtelius har ett hemligt avtal om. Vad säger Göran Persson i dessa intervjuer ? Det får vi aldrig veta, det är hemligt och detta inom ett mediamonopol ägt av staten och vars styrelseordförande tillsätts just genom Göran Persson.
Överför denna situation till England. Tidningarna skulle fyllas dagligen med nya uppgifter om BBC-skandalen. I parlamentet skulle oppositionen oavbrutet ställa frågor, och, det är jag övertygad om, den intensiva debatten skulle leda till att BBC:s styrelseordförande finge avgå tillsammans med de BBC-chefer som tillåtit intervjuarrangemangen med Tony Blair; även denne skulle sitta löst.
I Sverige händer ingenting. Vi anser att denna ständigt pågående media-tv-journalist-politik-skandal är normal.
Alla dessa DN-profiler som hänger på stora bilder över hela Stockholm; de är så modiga, de skriver så bra, de är så kloka, de har sådan integritet, men varför skriver de ingenting ? Svenska Dagbladet har ingenting att säga i sina allt längre, allt mer intetsägande ledare. Några kolumnister, Skytte, får det att hetta till ibland, i övrigt en tunn morgonvälling.
Vi är ett så litet land, journalisterna så beroende, och så inskolade i den socialdemokratiska välfärdsstaten att de i sina hjärnor har ett raster genom vilket de betraktar verkligheten : alla tittar ut och genom detta raster och det de ser är samma sak - ur deras munnar kommer samma ord. Det behövs inga fler socialdemokratiska tidningar eftersom alla redan ingår i familjen : var finns det strindbergskt samhällsomstörtande ? Smädandet av makten ? Vem vågar säga till exempel att socialministerna är vad han ser ut som; ni vet vad jag menar.
Kvinnojourerna förefaller vara i händerna på en samling genuskufar som tror på trolldom, satanism och hemska riter, alltihop anfört av förvirrade fruntimmer på Sahlins och Orbacks könsministerier.
Är Laila Freivalds den sämste utrikesminister Sverige någonsin haft ? Mig synes det vara så. Ta och jämför med dessa profiler : Torsten Nilsson, Sten Andersson, Östen Undén, för att nu ta några s-exempel. Man behöver inte gilla dem och deras idéer för att kunna erkänna dem. Tänk er Laila Freivalds i ledningen för utrikespolitiken vid en nationell kris med hot om krig; skulle ni sova gott om natten då, med nationens öde lagt i hennes händer ? Väck mig ur denna mardröm.
Orden är viktiga, ord avslöjar, ord dödar och ord väcker till liv. I går och häromdagen liksom alla andra dagar påträffades döda, lemlästade människor i Irak, en del med avhuggna huvuden, andra med händerna avsågade. Radioreportern sade att militanta motståndsmän låg bakom dåden. Smaka på det : Militanta Motståndsmän. Är bin Laden en militant motståndsman, hans broder Zarquawi är det uppenbarligen, i Sveriges Radio. Det är något grundläggande fel med denna statliga institution, med journalisterna, med organisationen, med allt.
Dessa dramatiska dagar för socialdemokratin (kris, katastrof och skandaler mest var timme) pågår sannolikt det hemliga filmande och intervjuande av statsministern, som Sveriges Television genom statstvreportern Erik Fichtelius har ett hemligt avtal om. Vad säger Göran Persson i dessa intervjuer ? Det får vi aldrig veta, det är hemligt och detta inom ett mediamonopol ägt av staten och vars styrelseordförande tillsätts just genom Göran Persson.
Överför denna situation till England. Tidningarna skulle fyllas dagligen med nya uppgifter om BBC-skandalen. I parlamentet skulle oppositionen oavbrutet ställa frågor, och, det är jag övertygad om, den intensiva debatten skulle leda till att BBC:s styrelseordförande finge avgå tillsammans med de BBC-chefer som tillåtit intervjuarrangemangen med Tony Blair; även denne skulle sitta löst.
I Sverige händer ingenting. Vi anser att denna ständigt pågående media-tv-journalist-politik-skandal är normal.
Alla dessa DN-profiler som hänger på stora bilder över hela Stockholm; de är så modiga, de skriver så bra, de är så kloka, de har sådan integritet, men varför skriver de ingenting ? Svenska Dagbladet har ingenting att säga i sina allt längre, allt mer intetsägande ledare. Några kolumnister, Skytte, får det att hetta till ibland, i övrigt en tunn morgonvälling.
Vi är ett så litet land, journalisterna så beroende, och så inskolade i den socialdemokratiska välfärdsstaten att de i sina hjärnor har ett raster genom vilket de betraktar verkligheten : alla tittar ut och genom detta raster och det de ser är samma sak - ur deras munnar kommer samma ord. Det behövs inga fler socialdemokratiska tidningar eftersom alla redan ingår i familjen : var finns det strindbergskt samhällsomstörtande ? Smädandet av makten ? Vem vågar säga till exempel att socialministerna är vad han ser ut som; ni vet vad jag menar.
Kvinnojourerna förefaller vara i händerna på en samling genuskufar som tror på trolldom, satanism och hemska riter, alltihop anfört av förvirrade fruntimmer på Sahlins och Orbacks könsministerier.
När jag sköt på näktergalen med dubbelbössa
Den stora nyheten för dagen här på ostkusten är näktergalen, som är kommen i Lund; i går hörde jag den för första gången i år. Den kluckade intensivt från ett buskage, som gått över i grönska. Man blir alltid så glad och upplivad över näkergalens första sång, men efter ett tag är den tröttande, den är enformig och den pågår dygnet runt och man tänker : att det kan finnas så mycket oljud i en så liten och oansenlig fågelkropp. Ibland sjunger näktergalen så intensivt att det blir omöjligt att sova om nätterna - en gång lånade jag grannens dubbelbössa och mitt i natten avlossade jag den mot oljudet i buskaget; inga blyhagel men ett par rejäla smällar. Det blev tyst. Man kan bli så trött på en näkergal.
Här följer i konsekvens med detta min trött-på-tio-i-topp-lista :
1. Colin Nutley-filmer med Helena Bergström i huvudrollen.
2. Intervjuer med Ingmar Bergman där han för 718:e gången berättar om sina fruntimmershistorier. Vem kan bry sig längre.
3. Jonas Gardell utan kommentarer.
4. Göran Greider. Jag borde ha satt honom som nummer 1 men jag kom på honom först nu. Här föreligger dubbelbösseläge för min del.
5. Dokusåpalöpsedlar : Olinda får männen att stöna under hypnos. SEX-CHOCKEN du inte får se i TV i kväll.
6. Makthavarutspel på DN-debatt samt artiklar av högfärdiga Hedvall.
7. Brottsförebyggandet rådets statististiska förvrängningar.
8. Ursnygga feminister som hatar karlar. De kan ju få vem de vill. Obegripligt är vad det är.
9. Eurovisionsschlagerfestivalen. Är det någon som vet när den tar slut ? Pågår den oavbrutet året runt numera ?
10. Artiklar om Rolling Stones och Mick Jagger, 63, på sin 116:e världsturné samt hyllningsartiklar till the Boss, Bruce Springsten, en medioker sångare och kompositör i lättviktsklassen.
11. Och så artiklar om Beatles och Paul McCartney samt fenomenet ABBA. Hur lång tid skulle det ha tagit för Mozart att komponera och i noter skriva ner alla de slagdängor som Beatles och ABBA totat ihop ? Svar : sex minuter. There we have it.
12. Norrlänningar som hävdar att all den oerhörda rikedom som produceras däruppe sugs ut av oss här nere. För min del skulle jag tror att Norrland är ett ekonomiskt betungande bihang och att vi borde dela upp landet som Tjecko-Slovakien. Sydsverige här nere, Norrsverige däruppe - jäms med Östersund ungefär så kan de förvalta sin arbetslöshet, sina fjäll, renar och knott på egen hand.
Här följer i konsekvens med detta min trött-på-tio-i-topp-lista :
1. Colin Nutley-filmer med Helena Bergström i huvudrollen.
2. Intervjuer med Ingmar Bergman där han för 718:e gången berättar om sina fruntimmershistorier. Vem kan bry sig längre.
3. Jonas Gardell utan kommentarer.
4. Göran Greider. Jag borde ha satt honom som nummer 1 men jag kom på honom först nu. Här föreligger dubbelbösseläge för min del.
5. Dokusåpalöpsedlar : Olinda får männen att stöna under hypnos. SEX-CHOCKEN du inte får se i TV i kväll.
6. Makthavarutspel på DN-debatt samt artiklar av högfärdiga Hedvall.
7. Brottsförebyggandet rådets statististiska förvrängningar.
8. Ursnygga feminister som hatar karlar. De kan ju få vem de vill. Obegripligt är vad det är.
9. Eurovisionsschlagerfestivalen. Är det någon som vet när den tar slut ? Pågår den oavbrutet året runt numera ?
10. Artiklar om Rolling Stones och Mick Jagger, 63, på sin 116:e världsturné samt hyllningsartiklar till the Boss, Bruce Springsten, en medioker sångare och kompositör i lättviktsklassen.
11. Och så artiklar om Beatles och Paul McCartney samt fenomenet ABBA. Hur lång tid skulle det ha tagit för Mozart att komponera och i noter skriva ner alla de slagdängor som Beatles och ABBA totat ihop ? Svar : sex minuter. There we have it.
12. Norrlänningar som hävdar att all den oerhörda rikedom som produceras däruppe sugs ut av oss här nere. För min del skulle jag tror att Norrland är ett ekonomiskt betungande bihang och att vi borde dela upp landet som Tjecko-Slovakien. Sydsverige här nere, Norrsverige däruppe - jäms med Östersund ungefär så kan de förvalta sin arbetslöshet, sina fjäll, renar och knott på egen hand.
Imperiers geopolitik
Läsare av denna blogg förväntar sig måhända några insiktsfulla, balanserade och kunskapsberikande kommentarer om Uzbekistan och de pågående oroligheterna, men tyvärr, jag vet platt inte om detta land; jag vet heller just intet om något annat land i denna region; det jag har av kunskaper ryms på en lillfingernagel. Något av länderna har, det vet jag, nått en samhällelig mognad som den i Sverige ty detta land kan ställa upp ett hyfsat landslag i bandy : var det Kirgisistan ? I något annat lands öken brukade de sovjetiska sputnikarna komma neddansande från skyn och i ett tredje testade kommunisterna sina kärnvapen. Uzbekistan är ungefär lika stort som Sverige och har 2.4 miljoner invånare, ungefär som en stadsdel i London alltså. I övrigt är allt tabula rasa.
Vad som förvånar mig så starkt är att varhelst det flammar upp en konflikt på detta klot finns det alltid en svensk expert till hands : professor den och den vid centret för NN-studier och är denne inte tillgänglig finns det alltid någon på Röda Korset som varit med och flugit in en hjälpsändning och som därför vet att uttala sig. Det är imponerande.
Alla dessa randstater föll bort som de hårda kanterna på en sockerkaka när Sovjetimperiet imploderade. Jag såg en karta i en utländsk tidning som visade det ryska imperiet under Ivan den förskräcklige på 1500-talet. Ovanpå denna karta hade man lagt den ryska nationens gränser i dag - de båda enheterna var lika stora. 600 år av ambitioner, krig, expansion och trängtan mot Östersjön, allt förgäves, tillbaka till medeltiden på ruta ett. Hur lång tid tar det innan Ryssland är åter på stormaktsbanan med nya ambitioner, vilka sammanfaller med de gamla ? 10 år, kanske 20 år, inte mer. Geopolitik, sade Rudolf Kjellén. Det våras för geopolitikerna, tro mig.
Vi lever i en konstig föreställning att nationella gränser inte betyder något, att nationernas centrala självintressen som statsbildningar på något sätt har upphört och ersatts av modernt tänkande; ändå har det väl aldrig förts så många rkig just runt gränser som nu (Falklandsöarna, Jugoslavien ). Jag tror heller inte att imperier drar sig för sådana krig i gränsområdena för sitt inflytande. För USA är kriget i Irak närmast att jämföra med en polisinsats. Skärmytslingarna i Irak och Afghanistan vässar den amerikanske armén och ger den en oerhört värdefull stridserfarenhet av modern krigföring i städer och ökenområden; materielen utvecklas enormt och lägger den europeiska vapenutvecklingen decennier bakom. De stora kostnaderna för USA:s polisinsats betalas av oss i form av en undervärderad dollar.
Imperiers krig i randområden, från den romerska arméns strider vid limes mot germanerna till Rysslands i Tjetjenien och USA:s i Irak är inga för imperierna ovälkomna och betungande insatser : det är motsatsen. I ett av sina bordssamtal sade Hitler att han skulle aldrig sluta fred med Ryssland, inte ens om landet var besegrat. Han skulle se till att hålla den tyska armén lagom sysselsatt med små strider år efter år borta vid Ural. På så sätt skulle krigsmakten vara upptagen, den hade en intressant uppgift, generalerna skulle inte ha tid hitta på några dumheter och vapnen skulle hela tiden vidareutvecklas genom krigets erfarenhet. Randområdeskrig som laboratorium och experiment.
Det kallas geopolitik, stupid. En svensk uppfinning.
Ett citat från riksrevisionsverket kan lämpligen avsluta denna blogg : Det svenska försvaret präglas av uppgivenhet eftersom det saknar en verksamhetsidé.
Vad som förvånar mig så starkt är att varhelst det flammar upp en konflikt på detta klot finns det alltid en svensk expert till hands : professor den och den vid centret för NN-studier och är denne inte tillgänglig finns det alltid någon på Röda Korset som varit med och flugit in en hjälpsändning och som därför vet att uttala sig. Det är imponerande.
Alla dessa randstater föll bort som de hårda kanterna på en sockerkaka när Sovjetimperiet imploderade. Jag såg en karta i en utländsk tidning som visade det ryska imperiet under Ivan den förskräcklige på 1500-talet. Ovanpå denna karta hade man lagt den ryska nationens gränser i dag - de båda enheterna var lika stora. 600 år av ambitioner, krig, expansion och trängtan mot Östersjön, allt förgäves, tillbaka till medeltiden på ruta ett. Hur lång tid tar det innan Ryssland är åter på stormaktsbanan med nya ambitioner, vilka sammanfaller med de gamla ? 10 år, kanske 20 år, inte mer. Geopolitik, sade Rudolf Kjellén. Det våras för geopolitikerna, tro mig.
Vi lever i en konstig föreställning att nationella gränser inte betyder något, att nationernas centrala självintressen som statsbildningar på något sätt har upphört och ersatts av modernt tänkande; ändå har det väl aldrig förts så många rkig just runt gränser som nu (Falklandsöarna, Jugoslavien ). Jag tror heller inte att imperier drar sig för sådana krig i gränsområdena för sitt inflytande. För USA är kriget i Irak närmast att jämföra med en polisinsats. Skärmytslingarna i Irak och Afghanistan vässar den amerikanske armén och ger den en oerhört värdefull stridserfarenhet av modern krigföring i städer och ökenområden; materielen utvecklas enormt och lägger den europeiska vapenutvecklingen decennier bakom. De stora kostnaderna för USA:s polisinsats betalas av oss i form av en undervärderad dollar.
Imperiers krig i randområden, från den romerska arméns strider vid limes mot germanerna till Rysslands i Tjetjenien och USA:s i Irak är inga för imperierna ovälkomna och betungande insatser : det är motsatsen. I ett av sina bordssamtal sade Hitler att han skulle aldrig sluta fred med Ryssland, inte ens om landet var besegrat. Han skulle se till att hålla den tyska armén lagom sysselsatt med små strider år efter år borta vid Ural. På så sätt skulle krigsmakten vara upptagen, den hade en intressant uppgift, generalerna skulle inte ha tid hitta på några dumheter och vapnen skulle hela tiden vidareutvecklas genom krigets erfarenhet. Randområdeskrig som laboratorium och experiment.
Det kallas geopolitik, stupid. En svensk uppfinning.
Ett citat från riksrevisionsverket kan lämpligen avsluta denna blogg : Det svenska försvaret präglas av uppgivenhet eftersom det saknar en verksamhetsidé.
KD-ledaren kräver statliga vänner vid skilsmässa !
Inspirerad av moderaternas Fredrik Reinfeldt, som befinner sig på inställsam, något fjäskig men uppenbarligen mycket lönsam ideologisk reträtt, kliver KD:s Göran Hägglund in i det idelogiska bakåtracet och se, nu tar han täten... Full fart mot framtiden bakåt... I en helsidesartikel i dagens SvD ber han närmast om ursäkt för den familjepolitik med inriktning på kärnfamiljen, som partiet hittills fört. Nu är det de ensamstående det skall krypas för. Detta hovrerande för en stor väljargrupp kan man väl till nöds stå ut med; det är ju den politiska makten det gäller. Men mot slutet av Hägglunds artikel kommer något verkligt enastående, som om det förverkligas kommer att bli kronan och juvelen i the nanny state, omhändertagandestaten.
Göran Hägglund föreslår på fullt allvar att staten skall ta ansvar för det nätverk som brister och försvinner i samband med en skilsmässa. För den som inte har släktingar eller något annat nätverk bör samhället erbjuda nätverksstöd i form av en stödperson eller stödfamilj. Jourhavande dagmamma/pappa eller barnvakt kan vara en lösning, skriver Hägglund.
Jaså, ni har genomgått en skilsmässa, då kan den statliga nätverksmyndigheten erbjuda er en statlig mormor eller kanske statsfarmor, vi har också mostrar, fastrar och lite annat på lager, dock inga svågrar. Vad behagas ?
Vem skall få detta stöd ? Skall stöd utgå till den som vill skiljas eller bara till den som inte ville det, till den som syndat i äkenskapet eller enbart till den som som är syndfri ?Den glada mamman som sitter ensam i lägenheten med barnet och tackar Gud för att den trista mannen försvunnit, pappan som inte stod ut med den tjatiga tanten, vem skall staten nätverka åt, skall det behovsprövas, vem beviljar stödet och vem betalar det ?
Mycket är tillåtet i jakten på makten, men det får finnas gränser.
Denna politiskt allomfattande vänlighet, detta fjäsk och denna inställsamhet som avspeglas i hägglundianska krian är mig vämjelig.
En stat som bryr som om allt, bryr sig inte om något.
Att leva är livsfarligt, det är det som gör det så spännande; att ta sig igenom en skilsmässa kan vara ett helvete, men det kan också ge en stor styrka när allt är genomlidet.
Den regering är bäst som regerar minst. Stater utvecklas bäst under de perioder då regeringschefen är sjuk eller när det är regeringskris under en längre tid så att inget blir gjort i den centrala byråkratin. Ni minns väl det välförtjänta lugn som lade sig över landet den månad Göran Persson opererade sin onda höft. Sjukskrivningarna gick ner, utbrändheten avtog och tillväxtkurvan tog ett litet skutt, vädret var bra... Såvitt jag minns.
Göran Hägglund föreslår på fullt allvar att staten skall ta ansvar för det nätverk som brister och försvinner i samband med en skilsmässa. För den som inte har släktingar eller något annat nätverk bör samhället erbjuda nätverksstöd i form av en stödperson eller stödfamilj. Jourhavande dagmamma/pappa eller barnvakt kan vara en lösning, skriver Hägglund.
Jaså, ni har genomgått en skilsmässa, då kan den statliga nätverksmyndigheten erbjuda er en statlig mormor eller kanske statsfarmor, vi har också mostrar, fastrar och lite annat på lager, dock inga svågrar. Vad behagas ?
Vem skall få detta stöd ? Skall stöd utgå till den som vill skiljas eller bara till den som inte ville det, till den som syndat i äkenskapet eller enbart till den som som är syndfri ?Den glada mamman som sitter ensam i lägenheten med barnet och tackar Gud för att den trista mannen försvunnit, pappan som inte stod ut med den tjatiga tanten, vem skall staten nätverka åt, skall det behovsprövas, vem beviljar stödet och vem betalar det ?
Mycket är tillåtet i jakten på makten, men det får finnas gränser.
Denna politiskt allomfattande vänlighet, detta fjäsk och denna inställsamhet som avspeglas i hägglundianska krian är mig vämjelig.
En stat som bryr som om allt, bryr sig inte om något.
Att leva är livsfarligt, det är det som gör det så spännande; att ta sig igenom en skilsmässa kan vara ett helvete, men det kan också ge en stor styrka när allt är genomlidet.
Den regering är bäst som regerar minst. Stater utvecklas bäst under de perioder då regeringschefen är sjuk eller när det är regeringskris under en längre tid så att inget blir gjort i den centrala byråkratin. Ni minns väl det välförtjänta lugn som lade sig över landet den månad Göran Persson opererade sin onda höft. Sjukskrivningarna gick ner, utbrändheten avtog och tillväxtkurvan tog ett litet skutt, vädret var bra... Såvitt jag minns.
EU-Margot hatar Valborg
Margot Wallström har återupptagit sitt bloggande
(http://weblog.jrc.cec.eu.int/page/wallstrom) och kommenterar sitt famösa tal och de formuleringar som hon aldrig använde sig av, men som ändå fanns på nätet och som till yttermera visso distribuerades till journalisterna. När hon nu tar avstånd från vad hon sade /EU-skepticism (den gamla vägen) kan leda till en ny förintelse/ återupprepar hon påståendet och skärper det samtidigt som hon åberopar stöd från judiska församlingar, som gillar det hon aldrig sade. Det är något som inte stämmer här...
Endast den med en mycket ytlig historisk kunskap kan sätta likhetstecken mellan nationell suveränitet och förintelsen; hade inte nazismen en del med saken att göra ? För övrigt synes vi nu ha fått en supranationell EU-stat med alla de gamla vägarna kvar i det politiska landskapet, och de är alls inte igenvuxna stigar. I vilket land fick en högerextremistisk presidenkandidat, som betecknat förintelsen som en bagatell i historien, 20 procent av rösterna ? Rätt svar : Franrike. Detta är det gamla Europa inuti den nya superstaten. Det gamla eländet har adderats till det nya och vad kommer ur en sådan hemsk brygd ?
Jag reagerade emellertid på något annat i Wallströmbloggandet, nämligen de inledande raderna det ganska föraktfullt står så här : Swedes must be the only people in the world who consider it a pleasure to dress up in warm clothes and gloves on the cold last night on April, bring sausages and dronks in i back pack, stand by the fire, grill the sausages, drink as much as they are capable of and call it a celebration of spring.
Detta enkla folkliga och kommissionärsföraktade nöje ägnade jag mig åt för 14 dagar sedan; först for vi förbi Gärdslösa på Öland där skolbarnen marscherade med facklor till den stora brasan som bestod av ris från en välbehövlig skogsrensing. Den vackra majelden brann alldeles bredvid Stagnelii Silverbäck i Gärdslösa : Kvällens guldmoln fästet kransa, älvorna på ängen dansa, ja ni vet. Historia och nutid i ett, runt denna eld.
Därpå for vi vidare på vår folkliga resa att uppsöka nya majeldar. Den vid Borgholms slott tänds alltid vid 21-tiden efter taletinne på borggården. Ölandsungdomarna kommer marscherande med facklor, på givet kommando slängs alla facklorna in i den stora rishögen, som efter tio minuter sänder upp flera meter höga flammor. Solen har just gått ner, den mäktiga slottsruinen belyses av de kastande flammorna, över alvar och ruin lägrar sig ett mystiskt sken, män och kvinnor håller om varandra, värmer varandra, barnen tjoar och vill ha mer korv och dricka, som för en billig penning säljs av Lions i gula overaller; därefter går många in på restaurang Höjden och tager sig en starkpilsner och en räkmacka. Jag ser inte en enda berusad person, men många är glada, liksom lite våryra.
Margot behöver uppleva ett öländskt vårfirande; jag tar mig härmed friheten att bjuda in henne till Öland nästa Valborg. Jag ska nog kunna skramla ihop till både rum och en vårmiddag hos Karin och Ove på Nya Hotell Borgholm.
Något om majeldar : den som vill behålla det ursprungligt europeiska skall värna om majelden, ty den är en keltisk/germansk rit på våren i samband med att korna släpptes ut på första vårbetet; korna drevs mellan två eldar, så blev de rena från illasinnade anslag, tjut och skrik och buller skulle skrämma de onda krafterna bort från djuren, de skulle därmed fetma och ge föda till nästa år. Människorna fröjdade sig när elden brunnit ner och falnat; de tumlade runt i sänghalmen, ganska dragna.
Om det är något som bör avskaffas är det det obsoleta marscherandet dagen efter våreldarna; den nya aristokratin på marsch under röda fanor mot de orättvisor den själv bär ansvar för och åstadkommit.
Den som lämnar kommentarer till denna blogg riskerar att få med med sin mejladress. Jag vet inte hur man skall bära sig till för inte få det, så räkna med adresspublicering.Min egen erfarenhet är att det visserligen kommer lite spam, men så farligt är det inte, en del är faktiskt ganska underhållande. Jag får till exempel oavbrutet erbjudanden om att köpa viagra och valium över nätet, men tar inte dessa droger ut varandra : viagra sätter fräs på organismen, valium förslöar den, eller finns det en kombinationseffekt : man stellt sich fragende. Dessa intressanta köptillfällen, inklusive klockerbjudanden, får man om man finns på nätet med sin adress. Chansa och var med...
Endast den med en mycket ytlig historisk kunskap kan sätta likhetstecken mellan nationell suveränitet och förintelsen; hade inte nazismen en del med saken att göra ? För övrigt synes vi nu ha fått en supranationell EU-stat med alla de gamla vägarna kvar i det politiska landskapet, och de är alls inte igenvuxna stigar. I vilket land fick en högerextremistisk presidenkandidat, som betecknat förintelsen som en bagatell i historien, 20 procent av rösterna ? Rätt svar : Franrike. Detta är det gamla Europa inuti den nya superstaten. Det gamla eländet har adderats till det nya och vad kommer ur en sådan hemsk brygd ?
Jag reagerade emellertid på något annat i Wallströmbloggandet, nämligen de inledande raderna det ganska föraktfullt står så här : Swedes must be the only people in the world who consider it a pleasure to dress up in warm clothes and gloves on the cold last night on April, bring sausages and dronks in i back pack, stand by the fire, grill the sausages, drink as much as they are capable of and call it a celebration of spring.
Detta enkla folkliga och kommissionärsföraktade nöje ägnade jag mig åt för 14 dagar sedan; först for vi förbi Gärdslösa på Öland där skolbarnen marscherade med facklor till den stora brasan som bestod av ris från en välbehövlig skogsrensing. Den vackra majelden brann alldeles bredvid Stagnelii Silverbäck i Gärdslösa : Kvällens guldmoln fästet kransa, älvorna på ängen dansa, ja ni vet. Historia och nutid i ett, runt denna eld.
Därpå for vi vidare på vår folkliga resa att uppsöka nya majeldar. Den vid Borgholms slott tänds alltid vid 21-tiden efter taletinne på borggården. Ölandsungdomarna kommer marscherande med facklor, på givet kommando slängs alla facklorna in i den stora rishögen, som efter tio minuter sänder upp flera meter höga flammor. Solen har just gått ner, den mäktiga slottsruinen belyses av de kastande flammorna, över alvar och ruin lägrar sig ett mystiskt sken, män och kvinnor håller om varandra, värmer varandra, barnen tjoar och vill ha mer korv och dricka, som för en billig penning säljs av Lions i gula overaller; därefter går många in på restaurang Höjden och tager sig en starkpilsner och en räkmacka. Jag ser inte en enda berusad person, men många är glada, liksom lite våryra.
Margot behöver uppleva ett öländskt vårfirande; jag tar mig härmed friheten att bjuda in henne till Öland nästa Valborg. Jag ska nog kunna skramla ihop till både rum och en vårmiddag hos Karin och Ove på Nya Hotell Borgholm.
Något om majeldar : den som vill behålla det ursprungligt europeiska skall värna om majelden, ty den är en keltisk/germansk rit på våren i samband med att korna släpptes ut på första vårbetet; korna drevs mellan två eldar, så blev de rena från illasinnade anslag, tjut och skrik och buller skulle skrämma de onda krafterna bort från djuren, de skulle därmed fetma och ge föda till nästa år. Människorna fröjdade sig när elden brunnit ner och falnat; de tumlade runt i sänghalmen, ganska dragna.
Om det är något som bör avskaffas är det det obsoleta marscherandet dagen efter våreldarna; den nya aristokratin på marsch under röda fanor mot de orättvisor den själv bär ansvar för och åstadkommit.
Den som lämnar kommentarer till denna blogg riskerar att få med med sin mejladress. Jag vet inte hur man skall bära sig till för inte få det, så räkna med adresspublicering.Min egen erfarenhet är att det visserligen kommer lite spam, men så farligt är det inte, en del är faktiskt ganska underhållande. Jag får till exempel oavbrutet erbjudanden om att köpa viagra och valium över nätet, men tar inte dessa droger ut varandra : viagra sätter fräs på organismen, valium förslöar den, eller finns det en kombinationseffekt : man stellt sich fragende. Dessa intressanta köptillfällen, inklusive klockerbjudanden, får man om man finns på nätet med sin adress. Chansa och var med...
Svenska kyrkans intifada mot Israel
En kväll efter ett fruktansvärt bombdåd, denna gången i mellersta Israel, ringde jag oroligt min israeliske vän J Cohen för att höra efter om det var OK med familjen. Samtalet kom att gå ungefär så här : Varför hatar alla oss ? Alla hatar er inte, jag gör inte det, inte heller mina vänner, det vet du väl... Att det aldrig tar slut, vet du att terroristerna går och sätter sig i bussarna, längst bak bland skolbarnen och sedan bränner de av bomberna, som innehåller plåtbitar och spikar. Jo, dom hatar oss, alla. Hade inte USA funnits hade vi alla varit körda i havet vid det här laget.
Och så kom vi att tala om de många antisemtiska utbrotten i Europa, inte minst i Sverige, och så slutligen svenska kyrkans inställning till Israel och jag hade nu svårt att att hävda min ståndpunkt, att Israel har särskilt många vänner kvar.
Kommer ni och hälsar på när det lugnat ner sig i landet ? Jag svarade ja med dåligt samvete eftersom jag kände att det är nu jag borde åka om jag vore en verklig vän. Men jag är feg, lika feg som miljöpartisten Gustaf Fridolin som åkte till Israel och omgiven av en skyddande styrka Israelsoldater fördömde muren; hade han varit modig hade Fridolin naturligtvis satt sig på en buss i Jerusalem och placerat sig bak bland skolbarnen.
Göran Rask heter en man som påstår att han är Svenska kyrkans Mellanösternexpert, han är i varje fall kyrkans handläggare i saken. Han höll för en tid sedan ett långt tal där han framställer Arafat som en hjälte och en frihetssymbol, men Arafat var ingen god administratör. Det är allt Rask har att säga om denne blodsbesudlade mutkolv, som efterlämnade ungefär 43 stulna miljarder på hemliga nummerkonton. Rasks tal är utskrivet ungefär sju A4-sidor långt; det krävs en utomordentlig historieförvanskare att kunna skriva så långt utan att med ett enda ord nämna terrorbomerna, som urskillningslöst riktar sig mot alla israeliska medborgare. Rask fördömer förstås muren, men när han inte nämner murens orsak, självmordsterroristerna, blir murens tillkomst helt obegriplig och mer ett utslag av judisk ondska.
Eftersom all mark är Herrens har palestinier och judar lika rätt till landet, skriver Rask och nämner inte med ett ord den oerhörda historiska händelse som konstituerade Israel : förintelsen.
Israel har aldrig startat ett krig utan ända sedan 1948 oavbrutet anfallits av arabstaterna. Rask vet det, nämner det inte. Vad Israel och dess medborgare känner inför utsikten att landets värsta fiender, mullorna i Iran, förfogar över kärnvapen och långdistansmissiler kanske den gode Rasken skulle fundera lite över innan han fortsätter sin teologiska intifada mot det judiska folket.
När svenska kyrkan deltar i kampanjen för att bojkotta Israel befinner den sig i gott sällskap med allt vad som finns av ytterlighetsrörelser i Sverige, mestadels kommunister och vilseförda SSU-klubbar, med eller utan medlemmar, vem vet. Symbolen för denna kampanj, den första sedan Hitlerkampanjerna på 30-talet - Kauf nicht bei juden - är en apelsin som droppar blod. Svenska kyrkans lilla innegäng i dess ledning tycker säkert detta känns politiskt chict, men vad säger medlemmarna i denna kyrka : de röstar med fötterna och lämnar den ty den har varken tro eller hopp att lämna längre, blott anpasslighet, men det värsta är att med en sådan som Rask kommer jag inte tillrätta : det är något som är grundläggande fel med honom och hans gelikar, det finns något outtalat i det de skriver, ett sorts bubblande hat under ytan, allt insvept i en prästerlig svada.
Svenska kyrkan, ecrazé l´infame.
Och så kom vi att tala om de många antisemtiska utbrotten i Europa, inte minst i Sverige, och så slutligen svenska kyrkans inställning till Israel och jag hade nu svårt att att hävda min ståndpunkt, att Israel har särskilt många vänner kvar.
Kommer ni och hälsar på när det lugnat ner sig i landet ? Jag svarade ja med dåligt samvete eftersom jag kände att det är nu jag borde åka om jag vore en verklig vän. Men jag är feg, lika feg som miljöpartisten Gustaf Fridolin som åkte till Israel och omgiven av en skyddande styrka Israelsoldater fördömde muren; hade han varit modig hade Fridolin naturligtvis satt sig på en buss i Jerusalem och placerat sig bak bland skolbarnen.
Göran Rask heter en man som påstår att han är Svenska kyrkans Mellanösternexpert, han är i varje fall kyrkans handläggare i saken. Han höll för en tid sedan ett långt tal där han framställer Arafat som en hjälte och en frihetssymbol, men Arafat var ingen god administratör. Det är allt Rask har att säga om denne blodsbesudlade mutkolv, som efterlämnade ungefär 43 stulna miljarder på hemliga nummerkonton. Rasks tal är utskrivet ungefär sju A4-sidor långt; det krävs en utomordentlig historieförvanskare att kunna skriva så långt utan att med ett enda ord nämna terrorbomerna, som urskillningslöst riktar sig mot alla israeliska medborgare. Rask fördömer förstås muren, men när han inte nämner murens orsak, självmordsterroristerna, blir murens tillkomst helt obegriplig och mer ett utslag av judisk ondska.
Eftersom all mark är Herrens har palestinier och judar lika rätt till landet, skriver Rask och nämner inte med ett ord den oerhörda historiska händelse som konstituerade Israel : förintelsen.
Israel har aldrig startat ett krig utan ända sedan 1948 oavbrutet anfallits av arabstaterna. Rask vet det, nämner det inte. Vad Israel och dess medborgare känner inför utsikten att landets värsta fiender, mullorna i Iran, förfogar över kärnvapen och långdistansmissiler kanske den gode Rasken skulle fundera lite över innan han fortsätter sin teologiska intifada mot det judiska folket.
När svenska kyrkan deltar i kampanjen för att bojkotta Israel befinner den sig i gott sällskap med allt vad som finns av ytterlighetsrörelser i Sverige, mestadels kommunister och vilseförda SSU-klubbar, med eller utan medlemmar, vem vet. Symbolen för denna kampanj, den första sedan Hitlerkampanjerna på 30-talet - Kauf nicht bei juden - är en apelsin som droppar blod. Svenska kyrkans lilla innegäng i dess ledning tycker säkert detta känns politiskt chict, men vad säger medlemmarna i denna kyrka : de röstar med fötterna och lämnar den ty den har varken tro eller hopp att lämna längre, blott anpasslighet, men det värsta är att med en sådan som Rask kommer jag inte tillrätta : det är något som är grundläggande fel med honom och hans gelikar, det finns något outtalat i det de skriver, ett sorts bubblande hat under ytan, allt insvept i en prästerlig svada.
Svenska kyrkan, ecrazé l´infame.
Operation Dagsverke jobbar för diktatur
Vi kan alla enas om följande beskrivning av Pakistan : det är en militärdiktatur där den nuvarande diktatorn tog makten genom en militärkupp, landet har kärnvapen och har i ett 20-tal år hotat det demokratiska Indien i Kashmirfrågan; till Kashmir har Pakistan sänt in terroriststyrkor som spränger och mördar. Det är troligt att det pakistanska kärnvapenprogrammet också innebar spridning av kunnande, teknologi och material till Nordkorea och Iran. Pakistan låg bakom det fruktansvärda Talibanstyret i Afghanistan och den ledande militären och säkerhetspolisen misstänks nu för att gömma Usama bin Laden och hans terrorister.
Kan någon förklara för mig varför svenska skolbarn skall samla in pengar i Operation Dagsverke till denna monsterstat. Jag frågade ett par elever på stan i Kalmar som samlade in pengar, varför till Pakistan, vet ni inget om detta land ? Nä, men barnen har det svårt, det sa magistern.
Javisst, barnen har det svårt, men det har de i andra länder också. Man måste prioritera både i sitt känsloliv och när det gäller pengar och framförallt inte föra barnen bakom ljuset i en tvivelaktig insamling.
Pengar till diktaturer är meningslöst. Pengar till demokratier, även små summor, kan åstadkomma underverk.
Kan någon förklara för mig varför svenska skolbarn skall samla in pengar i Operation Dagsverke till denna monsterstat. Jag frågade ett par elever på stan i Kalmar som samlade in pengar, varför till Pakistan, vet ni inget om detta land ? Nä, men barnen har det svårt, det sa magistern.
Javisst, barnen har det svårt, men det har de i andra länder också. Man måste prioritera både i sitt känsloliv och när det gäller pengar och framförallt inte föra barnen bakom ljuset i en tvivelaktig insamling.
Pengar till diktaturer är meningslöst. Pengar till demokratier, även små summor, kan åstadkomma underverk.
Europas balkanisering
Framförallt i England finns en debatt om Europaprojektet där farorna med en framtvingad integration lyfts fram : istället för ett enat Europa är vi på väg att få ett balkaniserat Europa med alla de risker en sådan nationell fragmentarisering för med sig.
Författaren och filosofen Lars Gustafsson, som alltid får mycket sagt på litet utrymme, har varit och lyssnat på författningsjuristen Helge Rossen-Stadtfelder i Berlin. Det finns inget europeiskt folk. I författningsteoretisk mening har ett folk kontroll över sitt eget territorium, men när denna suveränitet överlämnas har vi icke existerande folk som skall avgöra sina öden. Iden om en homogen europeisk väljarkår är en illusion. Vi får demokratier bestående av helt disparata intressegrupper som hålls samman av etnicitet, gemensamma ekonomiska krav eller helt enkelt fixa idéer, det senare mitt eget tillägg. Den moderna människan är kanske i första hand militant vegan, men aldrig medborgare i en nation.
EU med alla sina domstolar och kontrollsystem är heller inte ett demokratiskt rättssystem utan dömer på grundval av tribal stamjustis.
Därefter avlivar Lars Gustafsson med några eleganta formuleringar den svenska politiska klassen och dess ledare : obetydliga politiska personligheter som lyfts fram av en medioker kändisjournalistik.
EU-kommissionären Margot Wallström har varit inne och suddat i sitt tal. Hon tog bort det avsnitt och de formuleringar där hon anklagade EU-skeptikerna för att skapa nationalism, nazism och därefter judeutrotning. Detta infantila yttrande blev ju en cause celèbre internationellt sett och fanns på EU:s hemsida i två dygn innan suddet; på Margot Wallströms blogg finns ingenting ty den har inte uppdaterats sedan den 25 april - så vad bloggar hon för ?
Genom suddandet gör Margot Wallström saken värre; hon känner kanske inte till krönmarks-teoremet (efter högermannen och försvarsministern Eric Krönmark). Det går så här : När du trampat i klaveret ska du stå kvar ty det låter lika djävligt när du drar ut foten som när du trampade ner den.
Det närmaste det går att komma en evighetsmaskin är de utredningar och det politiska ältande som förekommer runt den barnledighet som mamma och pappa har rätt till efter barnafödande; när helst man slår på radion, öppnar en tidning så finns något nytt i saken. Nu senast skulle föräldraledigheten delas upp i tre delar : mor och far skulle få varsin tredjedel, men vem som ska få den sista tredjedelen fattade jag aldrig. Skall den gå till barnet, eller kanske till mormor och farmor ? Vem in i alla glödheta ska ha den sista tredjedelen av ledigheten ? Kan man samla ihop alla tredjedelar till ett friår ?
Jag är helt oförstående till detta rent patologiska politiska intresse för en bagatell under den långa livsresan. Hur många politiker sysselsätter frågan om föräldrars barnaledighet ? 1 000 på heltid, kanske mer än 10 000. I varje fall verkar det som om flera departement och verk snurrar dagarna i ända runt denna meningslösa och betydelselösa sak.
Författaren och filosofen Lars Gustafsson, som alltid får mycket sagt på litet utrymme, har varit och lyssnat på författningsjuristen Helge Rossen-Stadtfelder i Berlin. Det finns inget europeiskt folk. I författningsteoretisk mening har ett folk kontroll över sitt eget territorium, men när denna suveränitet överlämnas har vi icke existerande folk som skall avgöra sina öden. Iden om en homogen europeisk väljarkår är en illusion. Vi får demokratier bestående av helt disparata intressegrupper som hålls samman av etnicitet, gemensamma ekonomiska krav eller helt enkelt fixa idéer, det senare mitt eget tillägg. Den moderna människan är kanske i första hand militant vegan, men aldrig medborgare i en nation.
EU med alla sina domstolar och kontrollsystem är heller inte ett demokratiskt rättssystem utan dömer på grundval av tribal stamjustis.
Därefter avlivar Lars Gustafsson med några eleganta formuleringar den svenska politiska klassen och dess ledare : obetydliga politiska personligheter som lyfts fram av en medioker kändisjournalistik.
EU-kommissionären Margot Wallström har varit inne och suddat i sitt tal. Hon tog bort det avsnitt och de formuleringar där hon anklagade EU-skeptikerna för att skapa nationalism, nazism och därefter judeutrotning. Detta infantila yttrande blev ju en cause celèbre internationellt sett och fanns på EU:s hemsida i två dygn innan suddet; på Margot Wallströms blogg finns ingenting ty den har inte uppdaterats sedan den 25 april - så vad bloggar hon för ?
Genom suddandet gör Margot Wallström saken värre; hon känner kanske inte till krönmarks-teoremet (efter högermannen och försvarsministern Eric Krönmark). Det går så här : När du trampat i klaveret ska du stå kvar ty det låter lika djävligt när du drar ut foten som när du trampade ner den.
Det närmaste det går att komma en evighetsmaskin är de utredningar och det politiska ältande som förekommer runt den barnledighet som mamma och pappa har rätt till efter barnafödande; när helst man slår på radion, öppnar en tidning så finns något nytt i saken. Nu senast skulle föräldraledigheten delas upp i tre delar : mor och far skulle få varsin tredjedel, men vem som ska få den sista tredjedelen fattade jag aldrig. Skall den gå till barnet, eller kanske till mormor och farmor ? Vem in i alla glödheta ska ha den sista tredjedelen av ledigheten ? Kan man samla ihop alla tredjedelar till ett friår ?
Jag är helt oförstående till detta rent patologiska politiska intresse för en bagatell under den långa livsresan. Hur många politiker sysselsätter frågan om föräldrars barnaledighet ? 1 000 på heltid, kanske mer än 10 000. I varje fall verkar det som om flera departement och verk snurrar dagarna i ända runt denna meningslösa och betydelselösa sak.
Genusforskning - två korkade exempel
Tidigare på denna blogg har jag skrivit om genusforskningen och citerat rubrikerna på några aktuella C-uppsatser för att ange inriktingen av forskningen; man finner det vetenskapliga paradigmet lätt fångat i själva rubriken på avhandlingarna; de ger i varje fall en antydan om vartåt det bär och vad som anses vara av forskningsintresse. Jag vill nu skruva åt denna mutter ytterligare ett par varv genom att gå in i forskningen : jag har läst ett par C-uppsatser från Centrum för genusstudier vid Stockholms universitet. Uppsatserna finns tillgängliga som pdf-filer.
TUTTAR OCH TERRORISTER av Anna Åkerman. Utgångspunkten/forskningsområdet är kravallerna i Göteborg där många kvinnor deltog med ansiktshuva, men det var männen som uppmärksammades i media, vilket på något sätt måste anses som orättvist ur genussynpunkt, därav denna uppsats.
Den teoretiska utgångspunkten startar i några nyckelbegrepp, ett är diskursen. Jag citerar ordagrant : En diskurs är en fixering av betydelse inom en bestämd domän. Diskursen fastställer varje teckens betydelse genom relationerna till andra tecken. Ett tecken är relationen mellan det betecknande och det betecknade. Förhållandet mellan språk och verklighet är enligt Saussure arbiträrt, det vill säga godtyckligt. Företeelsere tilldelas betydelser i enlighet med sociala konventioner, och inte på grund av någon form av essens.
Detta är vetenskapligt mumbo-jumbo, fullständigt obegripligt, men jag tror jag förstår vad som menas, nämligen den enkla iakttagalsen att när en händelse beskrivs i media sker det utifrån vissa journalistiska konventioner/schabloner, som man skulle kunna kalla diskursen eller det rådande samhällsklimatet, Gramsci kallade det hegemonin.
Kvinnan var svår att hitta i de maskerade horderna. Detta förklaras så här : Även om jag tillhör de som anser att kvinna är den som beter sig som en, måste jag i den här uppsatsen använda kvinna i betydelsen att inneha en kvinnas kropp. Hur skall jag annars tala om de kravallande kvinnorna som försvinner, som blir män, just för att de deltar i kravaller ? Begreppet kvinna kommer således att användas för den som har den kropp som vanligtvis förknippas med det feminina genus.
Voila. En kvinna är en kvinna även då hon är iförd ansiktsmask och huva och håller på med kravaller. Vart leder nu detta ?
Kvinnorna syns inte, de får inta rollen som vettskrämda oskyldiga åskådare, trots att de var med. Bara en enda aggressiv kvinna får komma till tals och det är hon som skriker att nu kommer de jävla grisarna vid polisens ankomst. Annars försvinner kvinnorna bland männen, till uppsatsförfattarens stora sorg. Bakom balaklavan och gatstenen finns det kvinnor och ändå är det män som i media tar åt sig äran.
Att det i Göteborg förekom starka kvinnliga kravallpoliser stökar till det i feministteorierna så den saken utvecklas inte ytterligare i uppsatsen.
OUEER FEMINITET, icke heterosexuella, feministiska tjejer kommer till tals, av Sofie Wahlström. Uppsatsen har syftet att utforska queer feminitet och det sätt som icke heterosexuella feministiska tjejer förhåller sig till normativ och queer feminitet.
En forskare måste alltid göra ett urval av intervjupersoner. Urvalsmetoden är i alla sammanhang den viktigaste för att nå ett korrekt vetenskapligt resultat, brister det i urvalet, faller allt samman som ett korthus. För denna uppsats var det svårt att finna intervjupersoner som passade in på kriterierna och därför sonderade jag mitt personliga nätverk, skriver uppsatsförfattaren. Med andra ord hon kollade om några väninnor ville ställa upp och snacka lite. Författaren medger att hon kunde satt upp lappar på kårtavlan eller på kafeer för att få intervjupersoner, men tidsramen var för snäv. Det fick duga med kompisarna.
Uppsatsen spinner på över ett 30-tal sidor med snack om än det ena, än det andra. Så här kan det låta när snacket går : Den flata som Alex beskriver är lite tuffare, skate-ig och popig, med en bekväm frisyr som är lätt att ta hand om. Hon har gärna tatueringar eller piercing och massor av attityd. (?) Höga klackar har hon bara när hon ska på bröllop. Alex menar att det finns olika processer och att det är ett bra statement som flata att klippa sig kort och ha sportiga kläder om hon vill visa var hon här hemma... Flator ser tuffare ut än heterotjejer... Men hon tänker på hela det här klassiska med kort hår och snus...
För min del ifrågasätter jag starkt om detta överhuvudtaget kan kallas forskning. Den förra uppsatsens utgångspunkt och problemformulering är trivial och leder ingen vart även om språket upphöjs till obegriplighet och enkla konstateranden vävs in i dimmiga verbalmassor. Den andra uppsatsen består till stor del av fruntimmersbabbel, som kunde spelas in på band när fem tjejer träffas runt några goda ostar och ett par vinflaskor.
Genusforskning är en återvändsgränd, dead end, vetenskapens cul de sac, den är en bluff, mumbo-jumbo, och det är tragiskt att begåvade tjejer lockas in på dessa institutioner och drar på sig höga studielån till ingen nytta alls. Till vilket yrke och vilken framtid är genusforskningen tänkt att leda ? Tänk om alla dessa genusforskningspengar som regeringen i all sin inställsamhet mot en modetrend öser ut istället kunde gå till att uppmuntra begåvade tjejer att ta sig in på de naturvetenskapliga fakulteterna.
Genusforskningen leder också in i och cementerar den kvinnliga offerrollen - den bygger på fördomen att kvinnan är svag och utsatt och att hon därför måste utforskas, kvoteras och pysslas med, inte minst av beskäftiga politiker.
TUTTAR OCH TERRORISTER av Anna Åkerman. Utgångspunkten/forskningsområdet är kravallerna i Göteborg där många kvinnor deltog med ansiktshuva, men det var männen som uppmärksammades i media, vilket på något sätt måste anses som orättvist ur genussynpunkt, därav denna uppsats.
Den teoretiska utgångspunkten startar i några nyckelbegrepp, ett är diskursen. Jag citerar ordagrant : En diskurs är en fixering av betydelse inom en bestämd domän. Diskursen fastställer varje teckens betydelse genom relationerna till andra tecken. Ett tecken är relationen mellan det betecknande och det betecknade. Förhållandet mellan språk och verklighet är enligt Saussure arbiträrt, det vill säga godtyckligt. Företeelsere tilldelas betydelser i enlighet med sociala konventioner, och inte på grund av någon form av essens.
Detta är vetenskapligt mumbo-jumbo, fullständigt obegripligt, men jag tror jag förstår vad som menas, nämligen den enkla iakttagalsen att när en händelse beskrivs i media sker det utifrån vissa journalistiska konventioner/schabloner, som man skulle kunna kalla diskursen eller det rådande samhällsklimatet, Gramsci kallade det hegemonin.
Kvinnan var svår att hitta i de maskerade horderna. Detta förklaras så här : Även om jag tillhör de som anser att kvinna är den som beter sig som en, måste jag i den här uppsatsen använda kvinna i betydelsen att inneha en kvinnas kropp. Hur skall jag annars tala om de kravallande kvinnorna som försvinner, som blir män, just för att de deltar i kravaller ? Begreppet kvinna kommer således att användas för den som har den kropp som vanligtvis förknippas med det feminina genus.
Voila. En kvinna är en kvinna även då hon är iförd ansiktsmask och huva och håller på med kravaller. Vart leder nu detta ?
Kvinnorna syns inte, de får inta rollen som vettskrämda oskyldiga åskådare, trots att de var med. Bara en enda aggressiv kvinna får komma till tals och det är hon som skriker att nu kommer de jävla grisarna vid polisens ankomst. Annars försvinner kvinnorna bland männen, till uppsatsförfattarens stora sorg. Bakom balaklavan och gatstenen finns det kvinnor och ändå är det män som i media tar åt sig äran.
Att det i Göteborg förekom starka kvinnliga kravallpoliser stökar till det i feministteorierna så den saken utvecklas inte ytterligare i uppsatsen.
OUEER FEMINITET, icke heterosexuella, feministiska tjejer kommer till tals, av Sofie Wahlström. Uppsatsen har syftet att utforska queer feminitet och det sätt som icke heterosexuella feministiska tjejer förhåller sig till normativ och queer feminitet.
En forskare måste alltid göra ett urval av intervjupersoner. Urvalsmetoden är i alla sammanhang den viktigaste för att nå ett korrekt vetenskapligt resultat, brister det i urvalet, faller allt samman som ett korthus. För denna uppsats var det svårt att finna intervjupersoner som passade in på kriterierna och därför sonderade jag mitt personliga nätverk, skriver uppsatsförfattaren. Med andra ord hon kollade om några väninnor ville ställa upp och snacka lite. Författaren medger att hon kunde satt upp lappar på kårtavlan eller på kafeer för att få intervjupersoner, men tidsramen var för snäv. Det fick duga med kompisarna.
Uppsatsen spinner på över ett 30-tal sidor med snack om än det ena, än det andra. Så här kan det låta när snacket går : Den flata som Alex beskriver är lite tuffare, skate-ig och popig, med en bekväm frisyr som är lätt att ta hand om. Hon har gärna tatueringar eller piercing och massor av attityd. (?) Höga klackar har hon bara när hon ska på bröllop. Alex menar att det finns olika processer och att det är ett bra statement som flata att klippa sig kort och ha sportiga kläder om hon vill visa var hon här hemma... Flator ser tuffare ut än heterotjejer... Men hon tänker på hela det här klassiska med kort hår och snus...
För min del ifrågasätter jag starkt om detta överhuvudtaget kan kallas forskning. Den förra uppsatsens utgångspunkt och problemformulering är trivial och leder ingen vart även om språket upphöjs till obegriplighet och enkla konstateranden vävs in i dimmiga verbalmassor. Den andra uppsatsen består till stor del av fruntimmersbabbel, som kunde spelas in på band när fem tjejer träffas runt några goda ostar och ett par vinflaskor.
Genusforskning är en återvändsgränd, dead end, vetenskapens cul de sac, den är en bluff, mumbo-jumbo, och det är tragiskt att begåvade tjejer lockas in på dessa institutioner och drar på sig höga studielån till ingen nytta alls. Till vilket yrke och vilken framtid är genusforskningen tänkt att leda ? Tänk om alla dessa genusforskningspengar som regeringen i all sin inställsamhet mot en modetrend öser ut istället kunde gå till att uppmuntra begåvade tjejer att ta sig in på de naturvetenskapliga fakulteterna.
Genusforskningen leder också in i och cementerar den kvinnliga offerrollen - den bygger på fördomen att kvinnan är svag och utsatt och att hon därför måste utforskas, kvoteras och pysslas med, inte minst av beskäftiga politiker.
Wallström : EU-skepsis kan skapa nazim
Den svenske EU-kommissionären Margot Wallström har väckt pinsam internationell uppmärksamhet för sitt märkliga tal i Theresienstadt på 60-årsdagen av krigsslutet. Mot alla EU-skeptiker hötte hon med pekfingret och sade att ett nytt Holocaust kan ske om vi håller fast vid den nationella stoltheten; att vara EU-skeptiskt skulle alltså i förlängningen leda fram mot en ny förintelse. För det första är ett sådant påstående rent historiskt fullkomligt lögnaktigt eftersom det var en våldsam diktatur vars idelogiska bas var antisemtismen som drev fram förintelsen - mot dessa diktaturer (Tyskland, Japan, Italien) stod stolta nationer som England, det fria Frankrike, USA och efter 1941 Sovjet vars slaviska befolkning skulle utrotas och fördrivas av Nazityskland. För det andra är Wallströms yttrande ett gement skamgrepp mot den EU-kritik som till sitt innersta väsen är mer demokratisk än den hyperbyråkrati som växer fram i Bryssel, och som hotar demokratin på alla dess områden : folklig suveränitet, makt över det egna livet, yttrandefrihet och medborgerliga rättigheter. Wallström har i ett annat sammanhang påstått att EU givit europeerna en rad rättigheter, vilket EU aldrig gjort. De medborgerliga rättigheter vi har i exempelvis Sverige är erövrade inom nationen av det egna folket, ofta under hård kamp, men kanske med utländska förebilder. Att påstå att engelsmännen med sin Magna Charta och sin parlamentariska tradition skulle ha fått en enda mänsklig rättighet från Bryssel utmanar löjet och väcker såvitt man kan förstå stor häpnad bland engelsmännen.
Margot Wallström saknar det intellektuella djup och den bredd och beläsenhet som krävs för att inneha Europas nästa högsta ämbete. Men tyvärr och dessvärre kan man frukta att de triviala iakttagelser man kan ta del av på hennes EU-blogg är ett utflöde av det intellektuella klimat som råder inom hela kommissionen.
Så här reagerade EU-skeptiska DAILY TELEGRAPH på Margot Wallströms förintelsetal (min översättning):
En av de mer inflytelserika EU-kommissionärerna markerade 60-årsdagen av andra världskriget slut när hon anklagade EU-skeptikerna för att genom nationalistisk stolthet riskera att ett nytt Holocaust. Margott Wallström, en svensk kommissionär som har till uppgift att sälja EU-konstitutionen till väljarna, sade att politiker som främjar nationell suveränitet riskerar att skapa ett nya nazistiska hemskheter som under 30- och 40-talet.
Margot Wallström, vice ordförande i kommissionen, talade i det judiska gettot Theresienstadt i Tjeckien. Hon ansåg att orsakerna till andra världskriget stod att finna i nationell stolthet och girighet, internationell rivalitet om makt och välstånd. EU hade tagit bort sådan rivalitet genom en historisk överenskommelse om att dela suveräniteten. Hennes kollegor inom kommissionen sade i en gemensam deklaration att EU:s medborgare borde hedra de döda under andra världskriget genom att rösta ja till konstitutionen.
EU:s kommissionärer sade också att tack vare EU hade det kalla kriget kommit till ett slut och nämnde aldrig USA roll eller Natos betydelse i denna process.
Richard Shepherd, Tory-ledamot i parlamentet för Aldrigde-Brownhills, sade att det var ytterligt häpnadsväckande att koppla samman nazismen med försvaret av den nationella suveräniteten.
Detta är en rent monstruös omskrivning av historien för att befrämja ett djupt odemokratiskt projekt.
Margot Wallström saknar det intellektuella djup och den bredd och beläsenhet som krävs för att inneha Europas nästa högsta ämbete. Men tyvärr och dessvärre kan man frukta att de triviala iakttagelser man kan ta del av på hennes EU-blogg är ett utflöde av det intellektuella klimat som råder inom hela kommissionen.
Så här reagerade EU-skeptiska DAILY TELEGRAPH på Margot Wallströms förintelsetal (min översättning):
En av de mer inflytelserika EU-kommissionärerna markerade 60-årsdagen av andra världskriget slut när hon anklagade EU-skeptikerna för att genom nationalistisk stolthet riskera att ett nytt Holocaust. Margott Wallström, en svensk kommissionär som har till uppgift att sälja EU-konstitutionen till väljarna, sade att politiker som främjar nationell suveränitet riskerar att skapa ett nya nazistiska hemskheter som under 30- och 40-talet.
Margot Wallström, vice ordförande i kommissionen, talade i det judiska gettot Theresienstadt i Tjeckien. Hon ansåg att orsakerna till andra världskriget stod att finna i nationell stolthet och girighet, internationell rivalitet om makt och välstånd. EU hade tagit bort sådan rivalitet genom en historisk överenskommelse om att dela suveräniteten. Hennes kollegor inom kommissionen sade i en gemensam deklaration att EU:s medborgare borde hedra de döda under andra världskriget genom att rösta ja till konstitutionen.
EU:s kommissionärer sade också att tack vare EU hade det kalla kriget kommit till ett slut och nämnde aldrig USA roll eller Natos betydelse i denna process.
Richard Shepherd, Tory-ledamot i parlamentet för Aldrigde-Brownhills, sade att det var ytterligt häpnadsväckande att koppla samman nazismen med försvaret av den nationella suveräniteten.
Detta är en rent monstruös omskrivning av historien för att befrämja ett djupt odemokratiskt projekt.
Varför firar ni inte EU ?
Varför kommer ni inte när jag ringer i klockera ? frågade Hasse Alfredsson i en klassisk sketch om pastor Jansson.
Bläddrar i lokaltidningarna efter nyheter om EU:s nationaldag, den som enligt fördraget skall firas den 9 maj - den dagen inföll i går. Jag såg inte en enda EU-flagga, i tidningarna finns inte minsta lilla notis om något EU-firande någonstans. Dagen gick obemärkt förbi. Och varför skulle den firas i ett land som inte ens firar sin egen nationaldag med någon särskild kläm och fart : lite flaggutdelning, tut och blås, ett intetsägande tal inför ett 20-tal personer, sedan är det slut. Det blir inte bättre därför att dagen blivit röd och att annandag pingst stulits från folket - vi pingstnostalgiker önskar denna dag tillbaka och kommer att fira den i tysthet på måndag. Härmed startar jag KKFÅAAP - kampgruppen för ett återinförande av annandag pingst.
I en cirkulärartikel skriver miljöpartisten Ywonne Ruwaida (Taxi-Ruwaida, ni minns) att succén fortsätter för friåret och att människor verkligen är värda denna livskvalitetsreform. Tio procent av personalen på AMS är enligt uppgift sysselsatt med att administrera friår för 8 000 personer, vilket innebär att detta måste vara en av de dyraste reformerna någonsin. Jag vill veta vad hela detta stolleprojekt kostar och lovar återkomma i saken.
Med tilltagande ålder har mitt intresse för trädgård allt mer tilltagit. Vad jag planterat, nyfikna ? Här kommer det : tomatfrö som jag petat ur levande tomater, paprikafrö som jag också petat ur, en svindyr tuva med stäppgräs som kostade 100 spänn, en liten påse med svingelgräsfrö, som kostade 34 kr. När jag öppnade påsen fanns det bara 17 frö i påsen, de kostade alltså två kr styck. En pelargon, som frusit samt krukor med allehanda frö som jag glömt namnet på. Jag bryr mig inte så mycket om vad växterna heter, jag går efter om de ser vackra ut på påsen, och det gör de alltid.
Jag har en tam koltrast som hoppar mellan benen på mig och en halvtam ekorre som brukar sitta i en alm och titta på mig samt kvarterets alla katter som städse ligger på muren och storögt betraktar mig. Jag har en åkgräsklippare som ständigt får punktering, ett helt garage med trädgårdsverktyg som jag ärvt. Jag vill så mycket, jag är så lat. Det är precis som i det militära på I 11 i Växjö : soldaten inom mig var en stridis men den naturliga instinkt som dominerar min personliget kommenderade alltid lediga, vila.
För trädgårdsintresserade meddelas följande vårfakta : natten på Öland och i Kalmar innebar frost. Nu är klockan 8.15 och detär tolv grader varmt. Björkarnas löv är stora som musöron, körsbärsträdet blommar, det har kommit en del nya gröna skott på den vresalm som jag trodde var död, gräsmattan behöver slås för första gången.
Bläddrar i lokaltidningarna efter nyheter om EU:s nationaldag, den som enligt fördraget skall firas den 9 maj - den dagen inföll i går. Jag såg inte en enda EU-flagga, i tidningarna finns inte minsta lilla notis om något EU-firande någonstans. Dagen gick obemärkt förbi. Och varför skulle den firas i ett land som inte ens firar sin egen nationaldag med någon särskild kläm och fart : lite flaggutdelning, tut och blås, ett intetsägande tal inför ett 20-tal personer, sedan är det slut. Det blir inte bättre därför att dagen blivit röd och att annandag pingst stulits från folket - vi pingstnostalgiker önskar denna dag tillbaka och kommer att fira den i tysthet på måndag. Härmed startar jag KKFÅAAP - kampgruppen för ett återinförande av annandag pingst.
I en cirkulärartikel skriver miljöpartisten Ywonne Ruwaida (Taxi-Ruwaida, ni minns) att succén fortsätter för friåret och att människor verkligen är värda denna livskvalitetsreform. Tio procent av personalen på AMS är enligt uppgift sysselsatt med att administrera friår för 8 000 personer, vilket innebär att detta måste vara en av de dyraste reformerna någonsin. Jag vill veta vad hela detta stolleprojekt kostar och lovar återkomma i saken.
Med tilltagande ålder har mitt intresse för trädgård allt mer tilltagit. Vad jag planterat, nyfikna ? Här kommer det : tomatfrö som jag petat ur levande tomater, paprikafrö som jag också petat ur, en svindyr tuva med stäppgräs som kostade 100 spänn, en liten påse med svingelgräsfrö, som kostade 34 kr. När jag öppnade påsen fanns det bara 17 frö i påsen, de kostade alltså två kr styck. En pelargon, som frusit samt krukor med allehanda frö som jag glömt namnet på. Jag bryr mig inte så mycket om vad växterna heter, jag går efter om de ser vackra ut på påsen, och det gör de alltid.
Jag har en tam koltrast som hoppar mellan benen på mig och en halvtam ekorre som brukar sitta i en alm och titta på mig samt kvarterets alla katter som städse ligger på muren och storögt betraktar mig. Jag har en åkgräsklippare som ständigt får punktering, ett helt garage med trädgårdsverktyg som jag ärvt. Jag vill så mycket, jag är så lat. Det är precis som i det militära på I 11 i Växjö : soldaten inom mig var en stridis men den naturliga instinkt som dominerar min personliget kommenderade alltid lediga, vila.
För trädgårdsintresserade meddelas följande vårfakta : natten på Öland och i Kalmar innebar frost. Nu är klockan 8.15 och detär tolv grader varmt. Björkarnas löv är stora som musöron, körsbärsträdet blommar, det har kommit en del nya gröna skott på den vresalm som jag trodde var död, gräsmattan behöver slås för första gången.
Gåtan Adolf Hitler - myterna
Det lär ha skrivits 100 000 böcker om Napoleon; kanske har det skrivits lika många om Hitler; för några år sedan vet jag i varje fall att 50 000 Hitlerböcker nått marknaden, oräknat alla andra böcker om andra världskriget. Hitler är en gåta, mycket större än Stalingåtan ty Stalin var utflöde av en ideologi - Hitler var sin idelogi. Jag har läst åtskilliga Hitlerbiografier, men funnit att följande fyra böcker ger bilden av den komplicerade Hitler, kanske inte hela bilden, men böckerna riktar strålkastarljus, flashar, in i mörka hörn av dunkla rum där man kan se skuggiga och suddiga bilder av de processer som konstituerade personen Adolf Hitler :
Traudl Junge : I Hitlers tjänst, skildrar de sista dagarna i bunkern, ligger till grund för den aktuella filmen. (Historiska Media)
Konrad Heiden : The Führer (Castle Books)
Ernst Hanfstaengl : The unknown Hitler (Gibson Square)
Hitlers Table Talks; utgivna av Hugh Trevor-Roper (Phoenix Press).
För att rätt förstå ett historiskt fenomen krävs frigörelse från dagens attityder, vi behöver en mental process som startar från noll. Nu är det 1919 i Bayern.
Vi måste frigöra oss från den historiska bråte som påstår att :
Hitler var en hysteriker. Det var han inte utan slug och beräknande.
Hitler var obildad och läste bara broschyrer. Så var det inte. Han hade visserligen läst dagspolitikens broschyrer, men därtill en oändlig mängd litteratur, politisk litteratur och skönlitteratur. Han var bildad och hade absolut musikaliskt gehör. Han kunde vissla Wagner, gör ett försök.
Hitler var en usel arkitekt och konstnär. Det var han inte, framförallt på arkitekturens fält hade han nyskapande ideer.
Hitler vrålade och skrek. Det gjorde han inte alltid. Han kunde tala lugnt och stillsamt, med en ironi så att publiken vred sig av skratt; han spelade på den stora publiken som mästaren på sin stradivarius. Han var framstående på att härmas och kopiera kända politiker. Han kunde vara mycket kvick, rolig, underhållande.
Hitler var tråkig att lyssna till i privatlivet. Det var han inte. Han var utomordentligt fascinerande att prata med, att lyssna till. Folk omkring honom ville gärna höra vad han hade att säga. Hans Table Talk är intressant läsning.
Han var asocial. Det var han inte utan en sällskapsmänniska med stor social talang. Kvinnorna älskade hans gentlemannamanér. Han var mycket omtänksam och kom ihåg namnsdagar och födelsedagar. Har ni ny frisyr i dag, fräulein Junge, den klär er verkligen.
Han tog makten i Tyskland 1933, som en blixt från en klar himmel kom alltihop. Så var det inte. Maktövertagande 1933 var resultatet av en långsiktig politisk plan, som lades fast redan 1920, finslipades efter hand och fastställdes 1924.
Antisemitismen var bara en del av Hitlers stora program, en punkt på dagordningen. Så var det inte, antisemitismen var själva dagordningen.
Hitlers självbiografi Mein Kampf är helt oläslig. Så är det inte, den är stundtals fascinerande och mycket läsvärd.
Var Hitler inte rakt igenom en ond människa ? Nej, det var han inte, på det viset, och det är det som gör honom så skrämmande.
Hitlers ogärningar kan väl ändå aldrig upprepas ? Jag tror det, att det kan ske igen, och förr än vi anar. Europa är ingen skyddad zon, allt det onda kan komma över oss från andra hållet denna gången.
Om du själv hade varit ung på 20-talet, och tysk, vad hade du då gjort, var hade vi hittat dig ? I hans SA-kolonner ?
Nu är det 1919, nu är det Bayern... Umwertung alla werten.
Jag har i många år samlat material till en biografisk skildring av Hitler och till och med intervjuat en del svenska nazister för att komma ner till den nollpunkt där jag kunde säga, att nu förstår jag alltihop, men jag vet att dit går aldrig att komma i en faktabetonad bok, kanske i en roman, men det kräver sin Dostojevskij och det är inte jag.
Traudl Junge : I Hitlers tjänst, skildrar de sista dagarna i bunkern, ligger till grund för den aktuella filmen. (Historiska Media)
Konrad Heiden : The Führer (Castle Books)
Ernst Hanfstaengl : The unknown Hitler (Gibson Square)
Hitlers Table Talks; utgivna av Hugh Trevor-Roper (Phoenix Press).
För att rätt förstå ett historiskt fenomen krävs frigörelse från dagens attityder, vi behöver en mental process som startar från noll. Nu är det 1919 i Bayern.
Vi måste frigöra oss från den historiska bråte som påstår att :
Hitler var en hysteriker. Det var han inte utan slug och beräknande.
Hitler var obildad och läste bara broschyrer. Så var det inte. Han hade visserligen läst dagspolitikens broschyrer, men därtill en oändlig mängd litteratur, politisk litteratur och skönlitteratur. Han var bildad och hade absolut musikaliskt gehör. Han kunde vissla Wagner, gör ett försök.
Hitler var en usel arkitekt och konstnär. Det var han inte, framförallt på arkitekturens fält hade han nyskapande ideer.
Hitler vrålade och skrek. Det gjorde han inte alltid. Han kunde tala lugnt och stillsamt, med en ironi så att publiken vred sig av skratt; han spelade på den stora publiken som mästaren på sin stradivarius. Han var framstående på att härmas och kopiera kända politiker. Han kunde vara mycket kvick, rolig, underhållande.
Hitler var tråkig att lyssna till i privatlivet. Det var han inte. Han var utomordentligt fascinerande att prata med, att lyssna till. Folk omkring honom ville gärna höra vad han hade att säga. Hans Table Talk är intressant läsning.
Han var asocial. Det var han inte utan en sällskapsmänniska med stor social talang. Kvinnorna älskade hans gentlemannamanér. Han var mycket omtänksam och kom ihåg namnsdagar och födelsedagar. Har ni ny frisyr i dag, fräulein Junge, den klär er verkligen.
Han tog makten i Tyskland 1933, som en blixt från en klar himmel kom alltihop. Så var det inte. Maktövertagande 1933 var resultatet av en långsiktig politisk plan, som lades fast redan 1920, finslipades efter hand och fastställdes 1924.
Antisemitismen var bara en del av Hitlers stora program, en punkt på dagordningen. Så var det inte, antisemitismen var själva dagordningen.
Hitlers självbiografi Mein Kampf är helt oläslig. Så är det inte, den är stundtals fascinerande och mycket läsvärd.
Var Hitler inte rakt igenom en ond människa ? Nej, det var han inte, på det viset, och det är det som gör honom så skrämmande.
Hitlers ogärningar kan väl ändå aldrig upprepas ? Jag tror det, att det kan ske igen, och förr än vi anar. Europa är ingen skyddad zon, allt det onda kan komma över oss från andra hållet denna gången.
Om du själv hade varit ung på 20-talet, och tysk, vad hade du då gjort, var hade vi hittat dig ? I hans SA-kolonner ?
Nu är det 1919, nu är det Bayern... Umwertung alla werten.
Jag har i många år samlat material till en biografisk skildring av Hitler och till och med intervjuat en del svenska nazister för att komma ner till den nollpunkt där jag kunde säga, att nu förstår jag alltihop, men jag vet att dit går aldrig att komma i en faktabetonad bok, kanske i en roman, men det kräver sin Dostojevskij och det är inte jag.
Göran Perssons tal i Moskva
Statsminister Göran Persson befinner sig i Moskva för att delta i firandet av segern mot nazismen. Av en slump har denna webblogg kommit över statsministerns tal vid middagen :
Mr Putin, Mr Bush och alla andra ärade gäster som deltar i denna ceremoni. Låt mig inleda med några ord om Sveriges utrikespolitik. Den ligger fast sedan 1814 och fram till nu. Under första världskriget höll vi först med Tyskland men när vi såg vartåt det barkade gick vi mer in för ententen. I alla tal fördömde vi kriget, inte minst Hjalmar Branting pekade med det moraliska pekfingret oavbrutet, österut och västerut. Vi stödde bildandet av NF. Vi trodde NF skulle medföra fred så vi rustade ned allt militärt, ett tecken på detta lands fredsvilja. Östen Undéns Europaanalys var glasklar : Från Nova Sembljas fjäll till Ceylons brända dalar, varthelst en usling bor, han är vår vän, vår bror.
Under hela 30-talet fortsattes nedrustningen så att när 1939 kom hade vi ingenting kvar, blott några kanoner och mausergevär från 1893. Vi trodde på Hitlers tal om fred och kunde väl aldrig tro att det skulle bli krig, det låg inte i korten, faktiskt. Tyskarna hade ju hittills bara tagit vad som tillhörde dem. För att underlätta flyktingmottagningen och för att kunna sortera rätt införde vi ett J i en del pass. Tyskarna var mycket nöjda med det.
Fram till 1944 såg vi den tyska krigsmaskinen som oövervinnlig och vi exporterade därför miljontals ton järnmalm; tyskarna ville ha vår järnmalm ty den var extremt svavelfattig, vilket medförde betydligt lägre framställningskostnader; vad skall ett litet land ta sig till annat än anpassa sig. MAlm eller annat, man tager vad man haver. Vi led visserligen med krigsoffren i Europa, men också de tyska soldaterna hade det svårt så de fick resa genom vårt land i skyddade tågtransporter hem på permis, ett par miljoner man. Tyskarna var mycket tacksamma.
När kungen av Norge ville fly in till Sverige i april 1940 hade vi inte resurser nog för en sådan enorm flyktingmottagning så vi hänvisade honom till England, dit han for med båt. Tyskarna hade väl heller inte gillat det, en svensk mottagning för en kung på flykt.
När kriget var över i april-maj 1945 sände vi ett stort antal vita bussar till Tyskland, You know the white buses, don´t You, extremly swedish humanitarian effort, the whole world appreciate that. You have not heard of the buses ? That is odd, tycker du inte det Per... Nuuuuder, var är du.. The buses.
Under den tyska ockupationen av Ungern fanns den svenske diplomaten Raoul Wallenberg i Budapest. Han räddade tusentals judar men blev sedan borta i krigets kaos. Ingbet visste vart han tog vägen. Vår utsände i Moskva frågade Stalin vad som hänt. Har generalissimus hört något om vår diplomat Wallenberg, han kanske är död ? Jo, det är han nog, svarade Stalin. Därmed ansåg vi saken bekräftad. Så är det väl fortfarande ? (Putin nickar instämmande)
Vi ställde oss utanför Nato men anpassade alla våra flygfält och radarsystem till denna organisation. Vi höll detta mycket hemligt för folket. Ryssarna sköt för den skull ner några spaningsplan, men inte ens då upptäcktes hemligheten. Man måste offra på neutralitetetns altare. En och annan helig ko.
Nu har det fredsälskande Sverige nedrustat igen, ty krig är numera omöjligt; vi tror att nästa attack kommer över internet, vad ska vi då med kulor och krut till. Vi har 36 haubitsar kvar, resten har vi skickat till de baltiska staterna. Den politiska ledningen i landet hade tänkt att vi skulle gå med i den europeiska armén, men tsss, säg inget så folket hör...
För att summera : Sverige tar alltid moralisk ställning för andra och visar sina moraliska framfötter. Eftersom vi inte krigat på 200 år vet vi hur hemskt det kan vara och vi känner oss, faktiskt, förpliktade att i solidaritetens namn gå till rätta med orättvisorna, könsmaktsfördelningen och de patriarkala strukturerna. Globaliseringen ger oss nya utmaningar, men vi sviktar inte, Sverige sviker aldrig sitt ansvar ty att överge sina vänner när de bäst behöver en har vi aldrig gjort annat än i undantagsfall. (Mumlande bifall; Sierra Leones representant applåderar hysteriskt)
Mr Putin, Mr Bush och alla andra ärade gäster som deltar i denna ceremoni. Låt mig inleda med några ord om Sveriges utrikespolitik. Den ligger fast sedan 1814 och fram till nu. Under första världskriget höll vi först med Tyskland men när vi såg vartåt det barkade gick vi mer in för ententen. I alla tal fördömde vi kriget, inte minst Hjalmar Branting pekade med det moraliska pekfingret oavbrutet, österut och västerut. Vi stödde bildandet av NF. Vi trodde NF skulle medföra fred så vi rustade ned allt militärt, ett tecken på detta lands fredsvilja. Östen Undéns Europaanalys var glasklar : Från Nova Sembljas fjäll till Ceylons brända dalar, varthelst en usling bor, han är vår vän, vår bror.
Under hela 30-talet fortsattes nedrustningen så att när 1939 kom hade vi ingenting kvar, blott några kanoner och mausergevär från 1893. Vi trodde på Hitlers tal om fred och kunde väl aldrig tro att det skulle bli krig, det låg inte i korten, faktiskt. Tyskarna hade ju hittills bara tagit vad som tillhörde dem. För att underlätta flyktingmottagningen och för att kunna sortera rätt införde vi ett J i en del pass. Tyskarna var mycket nöjda med det.
Fram till 1944 såg vi den tyska krigsmaskinen som oövervinnlig och vi exporterade därför miljontals ton järnmalm; tyskarna ville ha vår järnmalm ty den var extremt svavelfattig, vilket medförde betydligt lägre framställningskostnader; vad skall ett litet land ta sig till annat än anpassa sig. MAlm eller annat, man tager vad man haver. Vi led visserligen med krigsoffren i Europa, men också de tyska soldaterna hade det svårt så de fick resa genom vårt land i skyddade tågtransporter hem på permis, ett par miljoner man. Tyskarna var mycket tacksamma.
När kungen av Norge ville fly in till Sverige i april 1940 hade vi inte resurser nog för en sådan enorm flyktingmottagning så vi hänvisade honom till England, dit han for med båt. Tyskarna hade väl heller inte gillat det, en svensk mottagning för en kung på flykt.
När kriget var över i april-maj 1945 sände vi ett stort antal vita bussar till Tyskland, You know the white buses, don´t You, extremly swedish humanitarian effort, the whole world appreciate that. You have not heard of the buses ? That is odd, tycker du inte det Per... Nuuuuder, var är du.. The buses.
Under den tyska ockupationen av Ungern fanns den svenske diplomaten Raoul Wallenberg i Budapest. Han räddade tusentals judar men blev sedan borta i krigets kaos. Ingbet visste vart han tog vägen. Vår utsände i Moskva frågade Stalin vad som hänt. Har generalissimus hört något om vår diplomat Wallenberg, han kanske är död ? Jo, det är han nog, svarade Stalin. Därmed ansåg vi saken bekräftad. Så är det väl fortfarande ? (Putin nickar instämmande)
Vi ställde oss utanför Nato men anpassade alla våra flygfält och radarsystem till denna organisation. Vi höll detta mycket hemligt för folket. Ryssarna sköt för den skull ner några spaningsplan, men inte ens då upptäcktes hemligheten. Man måste offra på neutralitetetns altare. En och annan helig ko.
Nu har det fredsälskande Sverige nedrustat igen, ty krig är numera omöjligt; vi tror att nästa attack kommer över internet, vad ska vi då med kulor och krut till. Vi har 36 haubitsar kvar, resten har vi skickat till de baltiska staterna. Den politiska ledningen i landet hade tänkt att vi skulle gå med i den europeiska armén, men tsss, säg inget så folket hör...
För att summera : Sverige tar alltid moralisk ställning för andra och visar sina moraliska framfötter. Eftersom vi inte krigat på 200 år vet vi hur hemskt det kan vara och vi känner oss, faktiskt, förpliktade att i solidaritetens namn gå till rätta med orättvisorna, könsmaktsfördelningen och de patriarkala strukturerna. Globaliseringen ger oss nya utmaningar, men vi sviktar inte, Sverige sviker aldrig sitt ansvar ty att överge sina vänner när de bäst behöver en har vi aldrig gjort annat än i undantagsfall. (Mumlande bifall; Sierra Leones representant applåderar hysteriskt)
Billigare vara sjuk i USA än i Sverige
Du ser aldrig det du betalar och du vet därför inte om att du betalar det både en och två gånger, först som skatt sedan som avgift, med moms ovanpå. De flesta jag tillfrågat har inte haft en aning om vad de betalar i landstingsskatt, inte heller förstår de tanken att landstingsskatten kan betraktas som en avgift till en försäkring - den faller ut när du blir sjuk.
Landstingsskatten i Kalmar län har nyligen höjts med 50 öre ty pengarna räcker aldrig till. Det har varit ett konstant budgetunderskott de senaste tio åren. Budgetunderskottet kan inte angripas på grund av politiska låsningar - ett akutsjukhus, det i Oskarshamn, måste läggas ner, men det är omöjligt eftersom socialdemokraterna har sitt starkaste fäste där. Sålunda drivs landstinget mot ekonomisk ruin och det är ett ständigtg kiv.
Landstingsskatten utgår med 10 kr och 47 öre på varje intjänad hundralapp. En familj där den samlade årsinkomsten för man och hustru uppgår till 600 000 kr betalar således 62 800 kr i landstingsskatt, vilket blir 5 235 kr per månad.
Ovanpå denna försvarliga kostnad för den enskilde har landstinget lagt en patientavift; varje gång du besäker en läkare för minsta krämpa tvingas du betala 200 kr.
Jag låg själv inlagd på sjukhus för en tid sedan. Det fanns ingenting att anmärka på, allt var utom ordentligt trivsamt, omtänksamt och vårdeffektivt (tror jag). Sjuksköterskan och jag kom att tala lite om sjukvårdskostnader. Hon sade, men utan att vara elak : En behandling som den du genomgått kostar 100 000 kr. Jag fann mig för en gångs skull. Det var ju billigt, svarade jag. Då har jag 1.2 miljoner kr kvar på kontot. ???? Vad menar du ? Jo, jag har under mitt liv betalat in 1.3 miljoner i landstingsskatt, alltså har jag 1.2 miljoner kvar på mitt konto efter den här omgången. Ja, så kan man se det. Hur ska man annars se det ?
I USA betalar medborgarna 6- 7 000 kr per år för en heltäckande sjukförsäkring. Man kan säga att den kostnaden är hälften av vad en fyrabarnsfamilj med 600 000 kr i årsinkosmt betalar i Sverige, 4 x 7 000 kr, vilket ger 28 000 kr i årskostnad för familjens sjukförsäkring.Det måste alltså betyda att den amerikanska sjukvården är dubbelt så effektiv.
I USA står en stor del av befolkningen utan skydd, de saknar hälsovård. Det är sant att knappt tio procent av befolkningen har otillfredställande skydd i händelse av sjukdom. Men man kan vända på det och säga att 90 procent av alla amerikaner har en alldeles utomordentlig vårdförsäkring och full access till en världsledande sjukvårdsteknologi. Det är tyvärr så i alla samhällen, att en liten del av befolkningen, tio procent, aldrig kan sköta sig. Det är till exempel de så kallade spelberoende, som kan spela bort allt de har för att dagen efter gnälla och framställa sig som offer som vi alla andra, som aldrig spelar, skall försörja. Men hade den spelberoende delat med sig en enda krona om han vunnit ?
I Sverige har vi denna del av befolkningen i Kronofogdens register, som uppsökande på socialkontoren, som deltagande i olika samhälleliga åtgärder; inte ens om man satte en miljon kr i händerna på en sådan person och sade till honom : här har du pengar, ordna upp ditt liv, så skulle det hjälpa utan pengarna skulle drittlas bort på allehanda onyttigt trams. Att komma in i en del skuldsatta hem är som att träda in i en elektronikaffär. Under min journalistiska bana på olika redaktioner har jag stött på journalister av den sorten : ny bil, ny villa och en sådan oändlighet med apparater, bandinspelare, kameror av allehanda slag, pipmojänger, räknare och mobiltelefoner att journalistiskt arbete blev omöjligt eftersom någon av de många hjälpande apparaterna alltid var trasig och måste lagas, lika trasiga som ekonomin.
Ska vi då vara solidariska och inrätta all vår politik efter denna grupp, de som inte sköter sig, de som spelar, super och är småkriminella, de som vanvårdar sin hälsa, knarkar, slåss och slår runt, som sjukskriver sig vid minsta motgång, som häller i sig lugnande tabletter, köper pitbullhundar och terroriserar grannarna, som aldrig betalar sina skulder utan kräver skuldsanering, är det för dessa politiken är till, är det mot dem som vår medkänsla och broderliga kärlek skall riktas, mot dem vi ska vara solidariska och lojala, är det till dem som våra skatter skall gå och aldrig till de skötsamma, de som håller detta samhälle igång, killen i blåställ som går till verkstaden varje morgon, som älskar sin fru och håller sin nyinköpta vill i ordning. Aldrig han. Alltid de andra.
Landstingsskatten i Kalmar län har nyligen höjts med 50 öre ty pengarna räcker aldrig till. Det har varit ett konstant budgetunderskott de senaste tio åren. Budgetunderskottet kan inte angripas på grund av politiska låsningar - ett akutsjukhus, det i Oskarshamn, måste läggas ner, men det är omöjligt eftersom socialdemokraterna har sitt starkaste fäste där. Sålunda drivs landstinget mot ekonomisk ruin och det är ett ständigtg kiv.
Landstingsskatten utgår med 10 kr och 47 öre på varje intjänad hundralapp. En familj där den samlade årsinkomsten för man och hustru uppgår till 600 000 kr betalar således 62 800 kr i landstingsskatt, vilket blir 5 235 kr per månad.
Ovanpå denna försvarliga kostnad för den enskilde har landstinget lagt en patientavift; varje gång du besäker en läkare för minsta krämpa tvingas du betala 200 kr.
Jag låg själv inlagd på sjukhus för en tid sedan. Det fanns ingenting att anmärka på, allt var utom ordentligt trivsamt, omtänksamt och vårdeffektivt (tror jag). Sjuksköterskan och jag kom att tala lite om sjukvårdskostnader. Hon sade, men utan att vara elak : En behandling som den du genomgått kostar 100 000 kr. Jag fann mig för en gångs skull. Det var ju billigt, svarade jag. Då har jag 1.2 miljoner kr kvar på kontot. ???? Vad menar du ? Jo, jag har under mitt liv betalat in 1.3 miljoner i landstingsskatt, alltså har jag 1.2 miljoner kvar på mitt konto efter den här omgången. Ja, så kan man se det. Hur ska man annars se det ?
I USA betalar medborgarna 6- 7 000 kr per år för en heltäckande sjukförsäkring. Man kan säga att den kostnaden är hälften av vad en fyrabarnsfamilj med 600 000 kr i årsinkosmt betalar i Sverige, 4 x 7 000 kr, vilket ger 28 000 kr i årskostnad för familjens sjukförsäkring.Det måste alltså betyda att den amerikanska sjukvården är dubbelt så effektiv.
I USA står en stor del av befolkningen utan skydd, de saknar hälsovård. Det är sant att knappt tio procent av befolkningen har otillfredställande skydd i händelse av sjukdom. Men man kan vända på det och säga att 90 procent av alla amerikaner har en alldeles utomordentlig vårdförsäkring och full access till en världsledande sjukvårdsteknologi. Det är tyvärr så i alla samhällen, att en liten del av befolkningen, tio procent, aldrig kan sköta sig. Det är till exempel de så kallade spelberoende, som kan spela bort allt de har för att dagen efter gnälla och framställa sig som offer som vi alla andra, som aldrig spelar, skall försörja. Men hade den spelberoende delat med sig en enda krona om han vunnit ?
I Sverige har vi denna del av befolkningen i Kronofogdens register, som uppsökande på socialkontoren, som deltagande i olika samhälleliga åtgärder; inte ens om man satte en miljon kr i händerna på en sådan person och sade till honom : här har du pengar, ordna upp ditt liv, så skulle det hjälpa utan pengarna skulle drittlas bort på allehanda onyttigt trams. Att komma in i en del skuldsatta hem är som att träda in i en elektronikaffär. Under min journalistiska bana på olika redaktioner har jag stött på journalister av den sorten : ny bil, ny villa och en sådan oändlighet med apparater, bandinspelare, kameror av allehanda slag, pipmojänger, räknare och mobiltelefoner att journalistiskt arbete blev omöjligt eftersom någon av de många hjälpande apparaterna alltid var trasig och måste lagas, lika trasiga som ekonomin.
Ska vi då vara solidariska och inrätta all vår politik efter denna grupp, de som inte sköter sig, de som spelar, super och är småkriminella, de som vanvårdar sin hälsa, knarkar, slåss och slår runt, som sjukskriver sig vid minsta motgång, som häller i sig lugnande tabletter, köper pitbullhundar och terroriserar grannarna, som aldrig betalar sina skulder utan kräver skuldsanering, är det för dessa politiken är till, är det mot dem som vår medkänsla och broderliga kärlek skall riktas, mot dem vi ska vara solidariska och lojala, är det till dem som våra skatter skall gå och aldrig till de skötsamma, de som håller detta samhälle igång, killen i blåställ som går till verkstaden varje morgon, som älskar sin fru och håller sin nyinköpta vill i ordning. Aldrig han. Alltid de andra.
Jisses, vad jag är trött på homosex
Det är väl ändå ganska självklart att Kristen Demokratisk Ungdom, KDU, inte kan ha en homosexuell ordförande. Partiet företräder kristna värderingar, slår vakt om kärnfamiljen, partiet är vidare tveksamt till aborter och intar i de flesta frågor en konservativ hållning grundad på kristen tro - det blir ju något motsägande om en homosexuell person i ledande ställning skall plädera för livslånga parförhållanden mellan man och kvinna. Det går inte ihop. Erik Slottner kan säkert göra en insats för sitt parti, men näppeligen som ordförande eftersom allt han gör och säger i media kommer att handla om hans sexuella läggning, som han så fördomsfritt uttalat sig om allt sedan första dagen. Modigt. Det moderna samhället är fullständigt besatt och förhäxat av homosex. En präst som närmar sig de 50 och plötsligt upptäcker att han föredrar män istället för kvinnor sammankallar till en offentlig presskonferens som vore denna böjelse hos honom en allmän angelägenhet och inte något bara för de närmast sörjande. Och prästen vevar sin tröstlösa visa och tidningarna de skriver sida upp och sida ner, är han han inte lite förföljd ändå? Nej, men i morgon kanske ? Inte då heller, förbaskat också.
Det vore värt en doktorsavhandling att försöka utreda hur en liten marginell grupp kunnat ockupera en så stor del av det allmänna rummet och det offentliga samtalet. Jag tror inte att detta homosexältande skapar fördomsfrihet, snarare tvärtom.
Det finns något sadomasochistiskt i en del attityder vis à vis homosexualitet och ras. Jag var en gång på en föreläsning där föreläsaren inledningvis och a propos ingenting sade : Hej, jag heter NN och jag är bög och jude. Han ville verkligen chocka publiken genom denna parställning och han antydde ungefär detta : Bara hata mig, tyck illa om mig, slå mig, förtryck mig, ty hatar ni mig inte för att jag är bög, så gör ni det väl för att jag är jude. Men det var ingen som brydde sig, alla bara gäspade. Jag frågade honom efter föreläsningen vad det där med trosupfattningen hade med hans sexualitet att göra eller med föreläsningen överhuvudtaget. Jag fick inget svar. Hej, jag heter NN, jag är bög och protestant (katolik, missionsförbundare, kanske same, kristen värmlänning, muslimsk arab), nej, en sådan konstellation är omöjlig. Homosex är något att kokettera med, men hujamej, som di säger i Värmland, vad det är tröttsamt.
Och Erik Slottner han ska nu bli aktiemäklare, läser jag uti bladen - den samhällsklassen håller till runt Stureplan och den blir svår att chocka. Vanlig homosex duger inte där. Jag vet inte vad man skall tillgripa...
Det vore värt en doktorsavhandling att försöka utreda hur en liten marginell grupp kunnat ockupera en så stor del av det allmänna rummet och det offentliga samtalet. Jag tror inte att detta homosexältande skapar fördomsfrihet, snarare tvärtom.
Det finns något sadomasochistiskt i en del attityder vis à vis homosexualitet och ras. Jag var en gång på en föreläsning där föreläsaren inledningvis och a propos ingenting sade : Hej, jag heter NN och jag är bög och jude. Han ville verkligen chocka publiken genom denna parställning och han antydde ungefär detta : Bara hata mig, tyck illa om mig, slå mig, förtryck mig, ty hatar ni mig inte för att jag är bög, så gör ni det väl för att jag är jude. Men det var ingen som brydde sig, alla bara gäspade. Jag frågade honom efter föreläsningen vad det där med trosupfattningen hade med hans sexualitet att göra eller med föreläsningen överhuvudtaget. Jag fick inget svar. Hej, jag heter NN, jag är bög och protestant (katolik, missionsförbundare, kanske same, kristen värmlänning, muslimsk arab), nej, en sådan konstellation är omöjlig. Homosex är något att kokettera med, men hujamej, som di säger i Värmland, vad det är tröttsamt.
Och Erik Slottner han ska nu bli aktiemäklare, läser jag uti bladen - den samhällsklassen håller till runt Stureplan och den blir svår att chocka. Vanlig homosex duger inte där. Jag vet inte vad man skall tillgripa...
När lojaliteten brister samt göknytt
Årets bästa nyhet hittar jag i Ölandsbladet : Göken har kommit till Öland, den har hörts hoa i Persnäs och även rapporter från Algutsrum föreligger. På mellersta Öland, i den lilla idylliska byn Tävelsrum, hade jag en sommarstuga under många år; där fanns en gök som återkom år efter år, varje år den 8 maj, varken förr eller senare; åtminstone i 20 år kom denna glada gök. Hur kunde jag då veta att det var samma gök ? Jo, dess hoande var mycket märkligt. Den kom och satte sig på telefontråden, vippade med stjärtfjädrarna och klarade rösten med några harklingar varpå den hostade ett par gånger och så klämde den i med hoandet, ett alldeles förfärligt långt hoande, den kunde bli sittande en kvart och hoa glömsk om allting annat.
Denna gök var välkänd över hela Öland. Det kom folk långväga ifrån för att lyssna på den. Nu är den tyst sedan många år; den har flugit till sin gökhimmel där Vår Herre reserverat en telefontråd för den, och jag vet att i närheten av den tråden finns också en stuga för mig.
Lokaltidningen Östra Småland ställer i dag årets underligaste fråga till sina läsare : Glömde du att ta ut klämdagen i går ? Är det någon som tror att en medborgare i detta land, anställd privat eller offentligt, någonsin nu eller i framtiden, och i evighet amen, kommer att missa en sådan möjlighet som klämdagen. Men det kanske finns en och annan som missat ledigheten, i så fall behöver de stöd i en kommunal krisgrupp : Jag glömde klämdagen, Elsa, 32, sjuksköterska, berättar om sitt livs chock. Krisgruppen varnar för följderna av klämdagsglömska.
Det pågår en besynnerlig artikelserie i Expressen där ett stort antal kvinnor berättar om hur elaka myndigheter tvingat dem till förtidspension. Eftersom försäkringskassan omprövar förtidspensionen vartannat år är det bara att avstå från pengarna.
En bekant, låt oss kalla honom Kalle, hade som ett mål i livet föresatt sig att vid 45 års ålder kunna gå i förtidspension för att på heltid sysselsätta sig med en lönande hobby - konstsamlande. Kalle som var och är urstark brukade ofta ses på sin egen tomt där han med slägga skrotade bilar, sågade stora vedstockar, som han kastade lätt som en plätt upp på en vagn; därutöver samlade han alltså konst och han är en mästare på att sniffa upp dyrgripar. Han körde med ond rygg, var till doktorn och i Linköping ett 30-tal gånger på ett år och blev därefter förtidspensionerad, men det var ett heltidsjobb att nå dit, inget han påtvingades. Han fick verkligen slita ont och skådespela för sin pension. En förtidspension kräver verkligen sin man och kvinna. Jag minns hur glad han var när han visade mig första pensionsavin : I mål, free at last.
Nu tror ni förstås att denna sanna historia ur ett modernt liv gör mig moraliskt upprörd. Nej, inte ett dugg, jag fördömer inte Kalle utan ser honom som en modern medborgare framsprungen ur det innersta av vårt samhällssystem. Min medborgerliga solidaritet, min lojalitet med samhället, försvann en särskild dag, jag minns det som i går. Det var den dag i början av 1990-talet då Apotekets VD Åke Hallman gick i pension med en helt otrolig pension, den var i 80-miljonersklassen, plus en lyxvåning i centrala Stockholm. Hallman hade haft skyddad sysselsättning i ett statligt monopol omhuldat av den härskande politiska klassen och kunde ändå påräkna dessa sagolika förmåner. Han hade inte tagit en enda risk, inte utvecklat någonting. När jag läste om detta var det något inom mig som brast och jag sade till mig själv : Alles ist zum ende gekommen, alles ist vorbei... Ta mig härifrån, nu är jag inte med en centimeter till. Jag tror att vi alla har upplevt sådana ögonblick, stunder när vår lojalitet med samhället brast - vi hamnar på den andra sidan och hejar istället på Kalle.
Denna gök var välkänd över hela Öland. Det kom folk långväga ifrån för att lyssna på den. Nu är den tyst sedan många år; den har flugit till sin gökhimmel där Vår Herre reserverat en telefontråd för den, och jag vet att i närheten av den tråden finns också en stuga för mig.
Lokaltidningen Östra Småland ställer i dag årets underligaste fråga till sina läsare : Glömde du att ta ut klämdagen i går ? Är det någon som tror att en medborgare i detta land, anställd privat eller offentligt, någonsin nu eller i framtiden, och i evighet amen, kommer att missa en sådan möjlighet som klämdagen. Men det kanske finns en och annan som missat ledigheten, i så fall behöver de stöd i en kommunal krisgrupp : Jag glömde klämdagen, Elsa, 32, sjuksköterska, berättar om sitt livs chock. Krisgruppen varnar för följderna av klämdagsglömska.
Det pågår en besynnerlig artikelserie i Expressen där ett stort antal kvinnor berättar om hur elaka myndigheter tvingat dem till förtidspension. Eftersom försäkringskassan omprövar förtidspensionen vartannat år är det bara att avstå från pengarna.
En bekant, låt oss kalla honom Kalle, hade som ett mål i livet föresatt sig att vid 45 års ålder kunna gå i förtidspension för att på heltid sysselsätta sig med en lönande hobby - konstsamlande. Kalle som var och är urstark brukade ofta ses på sin egen tomt där han med slägga skrotade bilar, sågade stora vedstockar, som han kastade lätt som en plätt upp på en vagn; därutöver samlade han alltså konst och han är en mästare på att sniffa upp dyrgripar. Han körde med ond rygg, var till doktorn och i Linköping ett 30-tal gånger på ett år och blev därefter förtidspensionerad, men det var ett heltidsjobb att nå dit, inget han påtvingades. Han fick verkligen slita ont och skådespela för sin pension. En förtidspension kräver verkligen sin man och kvinna. Jag minns hur glad han var när han visade mig första pensionsavin : I mål, free at last.
Nu tror ni förstås att denna sanna historia ur ett modernt liv gör mig moraliskt upprörd. Nej, inte ett dugg, jag fördömer inte Kalle utan ser honom som en modern medborgare framsprungen ur det innersta av vårt samhällssystem. Min medborgerliga solidaritet, min lojalitet med samhället, försvann en särskild dag, jag minns det som i går. Det var den dag i början av 1990-talet då Apotekets VD Åke Hallman gick i pension med en helt otrolig pension, den var i 80-miljonersklassen, plus en lyxvåning i centrala Stockholm. Hallman hade haft skyddad sysselsättning i ett statligt monopol omhuldat av den härskande politiska klassen och kunde ändå påräkna dessa sagolika förmåner. Han hade inte tagit en enda risk, inte utvecklat någonting. När jag läste om detta var det något inom mig som brast och jag sade till mig själv : Alles ist zum ende gekommen, alles ist vorbei... Ta mig härifrån, nu är jag inte med en centimeter till. Jag tror att vi alla har upplevt sådana ögonblick, stunder när vår lojalitet med samhället brast - vi hamnar på den andra sidan och hejar istället på Kalle.
En författare uppfylld av sig själv
En av de mest överskattade författarna i Sverige är Per Olov Enquist, belönad, hyllad, stipendierad i all oändlighet; men böckerna är tröga, läs Legionärerna, en seg prosasmet om ett nationellt drama. Ingen levande spänning i den boken alls. Därmed påminner den lite grann om P-O Sundmans roman om Örnens färd mot Nordpolen, ingenjör Andrés luftfärd, en trist prosasmet den också baserad på de gripande dagböckerna. Varför gå över ån efter vatten ? Det finns mer levande drama i de tidningsartiklar som skrevs om baltutlämningen än i Legionärerna, frånsett allting annat som belastar den orörliga berättelsen. Andra böcker är imiterande, enkla parafraser på dramatiska personers levnad.
På Kristi Himmelfärdsdagen finns en artikel av P-O Enquist i Expressen med den mystiska rubriken Kvar på Jord. Den publiceras på kultursidan med ett porträtt av statsminister Göran Persson blickande mot molnen. Jag läser artikeln en gång och så en gång till eftersom det är något som inte står rätt till med texten. Det är inte den nordkoreanska serviliteten och underdånigheten mot den stora ledare som irriterar även om fjäsket känns påfrestande. Läs : Detta jag nu lyssnar till den 1 maj 2005 är en stor svensk politiker ett gott stycke ovanför och framför den svenska politiska debatten, och ändå med fötterna nedgrävda i sakfrågorna...
Men det är inte det nordkoreanska anslaget som irriterar mig, det är något annat i texten. Plötsligt ser jag det - det är användandet av ordet jag. Med en penna sätter jag mig och kryssar för alla jag vi, mig själv. Det är 38 stycken; ofta skriver Enquist vi i pronomina majestatis, men man vet aldrig om han menar sig själv, hela folket eller bara de socialdemokratiska partimedlemmarna, kanske är han en talesman för alla. Den som utgår från att en text avspeglar en persons inre själsliv finner här ett ego värt ett närmare studium.
På Kristi Himmelfärdsdagen finns en artikel av P-O Enquist i Expressen med den mystiska rubriken Kvar på Jord. Den publiceras på kultursidan med ett porträtt av statsminister Göran Persson blickande mot molnen. Jag läser artikeln en gång och så en gång till eftersom det är något som inte står rätt till med texten. Det är inte den nordkoreanska serviliteten och underdånigheten mot den stora ledare som irriterar även om fjäsket känns påfrestande. Läs : Detta jag nu lyssnar till den 1 maj 2005 är en stor svensk politiker ett gott stycke ovanför och framför den svenska politiska debatten, och ändå med fötterna nedgrävda i sakfrågorna...
Men det är inte det nordkoreanska anslaget som irriterar mig, det är något annat i texten. Plötsligt ser jag det - det är användandet av ordet jag. Med en penna sätter jag mig och kryssar för alla jag vi, mig själv. Det är 38 stycken; ofta skriver Enquist vi i pronomina majestatis, men man vet aldrig om han menar sig själv, hela folket eller bara de socialdemokratiska partimedlemmarna, kanske är han en talesman för alla. Den som utgår från att en text avspeglar en persons inre själsliv finner här ett ego värt ett närmare studium.
Tuttar, terrorister och brinnande kön
Jag har tidigare beskrivit genusforkningen som en modern bluff; med påståendet menar jag att genusforskning är en vetenskaplig återvändsgränd, att den är vetenskaplig mumo jumbo med ungefär samma bärighet som slagruteforskning eller astroligi. I förra sekelskiftets Wien låg de sysslolösa överklassdamerna på Freuds soffa; samma överklass vid detta sekelskifte slår ihjäl tiden med genusforskniing.
Inriktningen av en forskning, dess ambitioner, syften och inneboende styrka finner man i C-uppsatser och seminariepapper. Där sätter vetenskapsparadigmet sina skarpaste stämplar. Låt mig återge rubrikerna på några C-uppsatser samt några seminarieämnen i genus,-gender- och queerforskningen :
Flasback eller Backlash, en strukturanalys av genusordningen i J R R Tolkiens och Peter Jacksons Lord of the Rings.
Nerds on film. En studie av altern ativ maskulinitet i Revenge of the Nerds.
Machoideal och eller meningslös underhållning. Om fem mäns berättelser kring krigsfilmen Saving Private Ryan med fokmus på maskulinitet och publiken som meningsskapare.
Queer feminitet. Icke heterosexuella feministiska tjejer kommer till tals.
Tuttar och terrorister. Om mediarapportering om Göteborgskravallerna.
Könet brinner heter en forskarkurs. På ett seminarium kan man få höra om queer-arkitektur och dess förhållande till det performativa jaget samt lustfylld revolt, om det karnevaliska skrattet, etc.
Vilka vetenskapliga framsteg som kan göras på dessa redovisade frågeställningar förstår jag inte, inte heller om allt detta genusskådande kan leda fram mot ett yrke.
Inriktningen av en forskning, dess ambitioner, syften och inneboende styrka finner man i C-uppsatser och seminariepapper. Där sätter vetenskapsparadigmet sina skarpaste stämplar. Låt mig återge rubrikerna på några C-uppsatser samt några seminarieämnen i genus,-gender- och queerforskningen :
Flasback eller Backlash, en strukturanalys av genusordningen i J R R Tolkiens och Peter Jacksons Lord of the Rings.
Nerds on film. En studie av altern ativ maskulinitet i Revenge of the Nerds.
Machoideal och eller meningslös underhållning. Om fem mäns berättelser kring krigsfilmen Saving Private Ryan med fokmus på maskulinitet och publiken som meningsskapare.
Queer feminitet. Icke heterosexuella feministiska tjejer kommer till tals.
Tuttar och terrorister. Om mediarapportering om Göteborgskravallerna.
Könet brinner heter en forskarkurs. På ett seminarium kan man få höra om queer-arkitektur och dess förhållande till det performativa jaget samt lustfylld revolt, om det karnevaliska skrattet, etc.
Vilka vetenskapliga framsteg som kan göras på dessa redovisade frågeställningar förstår jag inte, inte heller om allt detta genusskådande kan leda fram mot ett yrke.
Socialfreakarna dagens mediahjältar
Kristi Himmelfärdsdag, exakt 10 grader varmt, grått, lite regn - över till Öland, i dag bör göken ha kommit. Den anländer alltid mellan den 5 och 8 maj. Varför denna dag är superröd i världens mest avkristnade land är en gåta, inga morgontidningar, systembolaget stängt, allt är nerrullat, folk är lediga och för att förlånga ledigheten är fredagen en squeze-dag, alltså klämdag. Inte ens ärkerelativisten K G Hammar tror väl längre på Gud eller Jesus så varför skall vi fira himmelsfärden ? Är det inte hädiskt att celebrera det man inte tror på ? Det kan straffa sig.
Close reading av lokaltidningar säger mer om stämningen/läget i landet än stora expertutredningar. Dagens journalister tror att undersökande journalistik är detsamma som att skriva ner allt gnäll som kommer per telefon, komplettera med ett uttalande från socialchefen, och se, vips har man en artikel som platsar på ettan, tar en helsida inuti tidningen och finns på löpet. Jag vet av erfarenhet att de flesta av dem som ringer till en tidning på ett eller annat sätt är socialfreaks - de får nu allt mer utrymme i media och driver kommunerna och det sociala systemet framför sig med hjälp av journalister.
Ett exempel från i går i Östra Småland (s). I en extremt illa skriven artikel där varken syntax eller grammatik hänger samman berättas om en kvinna som bor i Nybro; hon har två barn som går på gymnasiet i Kalmar. Med hjälp av journalistens stort uppslagna artikel och med bistånd av en advokat kräver kvinnan att Nybro kommun skall stå för de båda barnen studiekostnad i Kalmar, en summa på över 5 000 i månaden för dem var. De måste bo i Kalmar eftersom bussförbindelserna är så dåliga.
Barnen är nu skötsamma, säger kvinnan, men om kommunen inte betalar det kvinnan kräver skall hon se till att de blir socialfall och då blir det verkligen dyrt för kommunen. Detta skriver alltså journalisten i sin artikel, som den naturligaste sak i världen, han ställer inga frågor, till exempel var mannen befinner sig och vilket underhållsansvar denne har för sina barn.
Nybro kommuns påpekande att kvinnan kanske måste bosätta sig i Kalmar för att kunna hålla sina barn i den önskade skolan möts med en frustande indignation, och journalisten håller med och skriver på.
I en annan kommun i Kalmar län där socialtjänsten ständigt drar över budget med flera miljoner finns en inflyttad värstingfamilj där, som man säger, alla hästarna springer lösa i hagen. Av och till måste denna familj terapivårdas i en annan kommun. Den kostar då 10 000 kr per dag, vilket ger en summa av 3.5 miljoner kr per år. Kommunen har nu tagit hem familjen, gett den en egen villa, som familjen nu slagit sönder.
En frånskild pappa utanför Kalmar har sin dotter gående i en skola i en annan kommun, fyra mil bort. Flickan bor växelvis hos mor och far. Han kräver nu färdtjänst för flickan, varje dag, till skolan eftersom det inte finns skolbussar som passar ett sådant boendemönster.
En Ölandskvinna ringde en dag till mig på redaktionen och berättade om sin eländiga sociala situation, hon gnällde oavbrutet i en halvtimme varpå hon sade : Jag kan ta emot dig klockan ett, ta med fotograf. Jag svarade att jag tyvärr inte skrev på kommando, att jag inte fann hennes historia värd att skriva om, men jag rekommenderade henne att ringa till konkurrenttidningen som alltid slår upp sådana här historier stort eftersom det är deras redaktionella idé Mycket riktigt : dagen efter hade tidningen en helsida med kvinnan.
Gnäll ni så skriver vi. Ibland tycks detta vara mottot bland dagens journalister. Mycket av det som står i tidningarna i dag skulle inte ha omnämnts med en notis i början av 1960-talet då jag började spåra på den journalistiska banan.
Vad som förvånar mig är tilltagsenheten, pockandet, fräckheten och den nästan perversa böjelsen att framträda offentlig i tidningarna för att få igenom sina krav . De som syns i tidningarna med sina evinnerliga krav på kommunerna är inga tillplattade socialfall, det är människor som in i detalj veta sina rättigheter och som har förmåga att genomdriva sina krav till hundra procent.
Jag frågar mig var gränsen går mellan kommunens ansvar och den enskildes och när den kommunala välviljan, som mot värstingfamiljen, blir en sådan ekonomisk börda att den undantränger andra behov. Den strokedrabbade mannen som sitter i rullstol i sitt hem, som sitter där med sin kalla matlåda och får ett minutsnabbt besök varje dag; han har ingen talesman; det är de fräcka, de med mediavana som politiker, som driver kommunerna framför sig med hjälp av en hoper okunniga lokaljournalister.
Close reading av lokaltidningar säger mer om stämningen/läget i landet än stora expertutredningar. Dagens journalister tror att undersökande journalistik är detsamma som att skriva ner allt gnäll som kommer per telefon, komplettera med ett uttalande från socialchefen, och se, vips har man en artikel som platsar på ettan, tar en helsida inuti tidningen och finns på löpet. Jag vet av erfarenhet att de flesta av dem som ringer till en tidning på ett eller annat sätt är socialfreaks - de får nu allt mer utrymme i media och driver kommunerna och det sociala systemet framför sig med hjälp av journalister.
Ett exempel från i går i Östra Småland (s). I en extremt illa skriven artikel där varken syntax eller grammatik hänger samman berättas om en kvinna som bor i Nybro; hon har två barn som går på gymnasiet i Kalmar. Med hjälp av journalistens stort uppslagna artikel och med bistånd av en advokat kräver kvinnan att Nybro kommun skall stå för de båda barnen studiekostnad i Kalmar, en summa på över 5 000 i månaden för dem var. De måste bo i Kalmar eftersom bussförbindelserna är så dåliga.
Barnen är nu skötsamma, säger kvinnan, men om kommunen inte betalar det kvinnan kräver skall hon se till att de blir socialfall och då blir det verkligen dyrt för kommunen. Detta skriver alltså journalisten i sin artikel, som den naturligaste sak i världen, han ställer inga frågor, till exempel var mannen befinner sig och vilket underhållsansvar denne har för sina barn.
Nybro kommuns påpekande att kvinnan kanske måste bosätta sig i Kalmar för att kunna hålla sina barn i den önskade skolan möts med en frustande indignation, och journalisten håller med och skriver på.
I en annan kommun i Kalmar län där socialtjänsten ständigt drar över budget med flera miljoner finns en inflyttad värstingfamilj där, som man säger, alla hästarna springer lösa i hagen. Av och till måste denna familj terapivårdas i en annan kommun. Den kostar då 10 000 kr per dag, vilket ger en summa av 3.5 miljoner kr per år. Kommunen har nu tagit hem familjen, gett den en egen villa, som familjen nu slagit sönder.
En frånskild pappa utanför Kalmar har sin dotter gående i en skola i en annan kommun, fyra mil bort. Flickan bor växelvis hos mor och far. Han kräver nu färdtjänst för flickan, varje dag, till skolan eftersom det inte finns skolbussar som passar ett sådant boendemönster.
En Ölandskvinna ringde en dag till mig på redaktionen och berättade om sin eländiga sociala situation, hon gnällde oavbrutet i en halvtimme varpå hon sade : Jag kan ta emot dig klockan ett, ta med fotograf. Jag svarade att jag tyvärr inte skrev på kommando, att jag inte fann hennes historia värd att skriva om, men jag rekommenderade henne att ringa till konkurrenttidningen som alltid slår upp sådana här historier stort eftersom det är deras redaktionella idé Mycket riktigt : dagen efter hade tidningen en helsida med kvinnan.
Gnäll ni så skriver vi. Ibland tycks detta vara mottot bland dagens journalister. Mycket av det som står i tidningarna i dag skulle inte ha omnämnts med en notis i början av 1960-talet då jag började spåra på den journalistiska banan.
Vad som förvånar mig är tilltagsenheten, pockandet, fräckheten och den nästan perversa böjelsen att framträda offentlig i tidningarna för att få igenom sina krav . De som syns i tidningarna med sina evinnerliga krav på kommunerna är inga tillplattade socialfall, det är människor som in i detalj veta sina rättigheter och som har förmåga att genomdriva sina krav till hundra procent.
Jag frågar mig var gränsen går mellan kommunens ansvar och den enskildes och när den kommunala välviljan, som mot värstingfamiljen, blir en sådan ekonomisk börda att den undantränger andra behov. Den strokedrabbade mannen som sitter i rullstol i sitt hem, som sitter där med sin kalla matlåda och får ett minutsnabbt besök varje dag; han har ingen talesman; det är de fräcka, de med mediavana som politiker, som driver kommunerna framför sig med hjälp av en hoper okunniga lokaljournalister.
I dag : osorterat politiskt tjatter
Rysk kaviarsocialisten Johan Ehrenberg med tidningsimperiet ETC har gått i konkurs, igen. Den där dj--la kapitalismen nu igen. Hur många leverantörer blåste han den här gången ?
Jag har sett villan på Lidingö som regeringens ständigt anlitade och babblande IT-expert bor i efter konkursen för hans börsnoterade IT-bolag. Där skulle man bo.
Om EU-kritiska socialdemokrater lyckas framtvinga ett krav på folkomröstning innebär det att denna nationella ödesfråga avgjorts av ungefär 7 000 personer inom ett enda politiskt parti. Jag skulle inte vilja kalla det demokrati, snarast parodi.
Fredrik Reinfeldt såg alldeles ovanligt tilltufsad ut i debatten med arbetslivsminister Hans Karlsson i TV i går kväll. Vad som klart framkom ur debatten är att 1.5 miljoner som inte går till arbetet utan som är sjuka, förtidspensionerade, arbetslösa eller i AMS-åtgärder inte är en belastning för socialdemokraterna; tvärtom - i denna väldiga mängd av människor ser socialdemokraterna en enorm bas att rekrytera röster ur. Napoleon höll alltid en stor styrka tillbaka i slagen; hur illa det än gick höll han tillbaka sin strategiska reserv och i sista hand gardet. När allt var på väg över ända, slaget höll på att förloras, då krafterna var på upphällningen på båda sidor, då, men inte förr, satte han in reserven, och vann slaget. Socialdemokraterna har en reserv på 1.5 miljoner man - de är oslagbara.
På morgonen i dag, 10 grader varmt och dimmigt, fick jag ett mejl från Deutsche Klassenlotteri. Kopplad till min mejladress har en lotteridragning ägt rum nere i Tyskland och jag har vunnit en miljon euro. Jag skall nu bara meddela mitt bankgironummer så sätts alla pengarna in i Sverige. Jag tillhålls att inte säga någonting till någon om min fantastiska tur. Miljonvinsten tillåter mig att förverkliga min livs sista dröm - en tur genom Europa till Egypten och pyramiderna i en husbil. Jag ser det framför mig. Min fru kör. Jag ligger baki bilen och läser goda böcker, smuttar på ett mustigt Riojavin, läser också kartan och avger mina körorder : Mot Paris, kör till Camargue, nästa Madrid... Jag hoppas dom sätter in miljonvinsten på kontot i dag, så kära vänner, detta kan bli min sista blogg.
Resan i husbilen kan jag göra inte bara som miljonär utan också som filosofie doktor . Jag har nu beställt en sådan akademisk titel från ett amerikanskt universitet; det mejlet kom i förrgår. Husbil med en prislapp på 600 000 kr, på väg till Europa, miljoner på kontot och fil dr, goda viner och böcker, det egna huset betalt, hus med sjöutsikt på östra Öland - inte illa, och allt detta inom loppet av tio minuter en dimmig onsdagsmorgon.
Har ni lagt märke till att alla kvällstidningar under den senaste perioden mestadels handlat om kvinnosjukdomar, alltifrån bröstcancer (givetvis) till uppsvällda kvinnomagar och känsla av kyla i lemmarna, fingrar, armar och händer. En miljon kvinnor är drabbade av det ena, 300 000 av det andra, var tionde lider av och var femte har ont, var sjunde har svårt att andas och varannan pinas av en smygande fibromyalgisk smärta, sex av tio har ont i axlar och rygg och var tredje har skurknän, alkoholism drabbar var tionde kvinna och var fjärde är utbränd... Finns det kvinnor så det räcker till alla sjukdomar ? Och vem är det som räknar ut hur många sjuka kvinnor det finns i landet ? Finns det en myndighet som håller koll på procenten drabbade ?
Jag har sett villan på Lidingö som regeringens ständigt anlitade och babblande IT-expert bor i efter konkursen för hans börsnoterade IT-bolag. Där skulle man bo.
Om EU-kritiska socialdemokrater lyckas framtvinga ett krav på folkomröstning innebär det att denna nationella ödesfråga avgjorts av ungefär 7 000 personer inom ett enda politiskt parti. Jag skulle inte vilja kalla det demokrati, snarast parodi.
Fredrik Reinfeldt såg alldeles ovanligt tilltufsad ut i debatten med arbetslivsminister Hans Karlsson i TV i går kväll. Vad som klart framkom ur debatten är att 1.5 miljoner som inte går till arbetet utan som är sjuka, förtidspensionerade, arbetslösa eller i AMS-åtgärder inte är en belastning för socialdemokraterna; tvärtom - i denna väldiga mängd av människor ser socialdemokraterna en enorm bas att rekrytera röster ur. Napoleon höll alltid en stor styrka tillbaka i slagen; hur illa det än gick höll han tillbaka sin strategiska reserv och i sista hand gardet. När allt var på väg över ända, slaget höll på att förloras, då krafterna var på upphällningen på båda sidor, då, men inte förr, satte han in reserven, och vann slaget. Socialdemokraterna har en reserv på 1.5 miljoner man - de är oslagbara.
På morgonen i dag, 10 grader varmt och dimmigt, fick jag ett mejl från Deutsche Klassenlotteri. Kopplad till min mejladress har en lotteridragning ägt rum nere i Tyskland och jag har vunnit en miljon euro. Jag skall nu bara meddela mitt bankgironummer så sätts alla pengarna in i Sverige. Jag tillhålls att inte säga någonting till någon om min fantastiska tur. Miljonvinsten tillåter mig att förverkliga min livs sista dröm - en tur genom Europa till Egypten och pyramiderna i en husbil. Jag ser det framför mig. Min fru kör. Jag ligger baki bilen och läser goda böcker, smuttar på ett mustigt Riojavin, läser också kartan och avger mina körorder : Mot Paris, kör till Camargue, nästa Madrid... Jag hoppas dom sätter in miljonvinsten på kontot i dag, så kära vänner, detta kan bli min sista blogg.
Resan i husbilen kan jag göra inte bara som miljonär utan också som filosofie doktor . Jag har nu beställt en sådan akademisk titel från ett amerikanskt universitet; det mejlet kom i förrgår. Husbil med en prislapp på 600 000 kr, på väg till Europa, miljoner på kontot och fil dr, goda viner och böcker, det egna huset betalt, hus med sjöutsikt på östra Öland - inte illa, och allt detta inom loppet av tio minuter en dimmig onsdagsmorgon.
Har ni lagt märke till att alla kvällstidningar under den senaste perioden mestadels handlat om kvinnosjukdomar, alltifrån bröstcancer (givetvis) till uppsvällda kvinnomagar och känsla av kyla i lemmarna, fingrar, armar och händer. En miljon kvinnor är drabbade av det ena, 300 000 av det andra, var tionde lider av och var femte har ont, var sjunde har svårt att andas och varannan pinas av en smygande fibromyalgisk smärta, sex av tio har ont i axlar och rygg och var tredje har skurknän, alkoholism drabbar var tionde kvinna och var fjärde är utbränd... Finns det kvinnor så det räcker till alla sjukdomar ? Och vem är det som räknar ut hur många sjuka kvinnor det finns i landet ? Finns det en myndighet som håller koll på procenten drabbade ?
(s) hunsar och kränker arbetslösa
Vid två tillfällen har jag deltagit i arbetsmarknadsutbildningar som anorndnats för arbetslösa; jag har varit föreläsare, ena gången om offentlighetsprincipen och den andra gången skulle jag visa hur en journalist använder datorn som redskap och informationsverktyg.
I datorkursen deltog ett 30-tal personer. Jag kom in i en stor sal med ganska ålderstigna maskiner. Vid en av datorerna satt en kvinna i 30-årsåldern och utövade pekfingervalsen, bredvid henne låg en tjock bok, Svensk Uppslagsbok, visade det sig. Vad gör du, frågade jag ? Jag skriver på ett specialarbete om kollektivavtal. Hur gör du då ? Jag skriver av vad som står under uppslagsordet Kollektivavtal. Är det allt ? Ja.
En elev frågade mig om hur han skulle göra eftersom han fått i uppgift att skriva en uppsats om Karl XII. Då får du vänta ett tag, svarade jag. Uppslagsboken på K är nämligen upptagen. Skriv om Erik XIV istället. Detta var Göran Perssons omtalade datalyft för hela svenska folket : kompetenshöjningen, om ni minns den.
Deltagare var arbetslösa i åldern 20 - 60 år, och alla kränktes djupt. Vuxna män och kvinnor fick var sitt kvadratmeter stort papper. På det skulle de skriva sitt namn och därefter måste de punkta upp sina starka och svaga sidor samt sina livsdrömmar och ambitioner. Dessa papper sattes sedan fast framför varje skolbänk. Där satt arbetslösa kvinnor från offentlig sektor, män som kastats ut från industrier med barn och villa och tvingades beskriva sina drömmars mål. Jag sade till en av deltagarna : att ni finner i er i detta, att ni inte går hem allihop. Det vågar vi inte, då blir vi av med arbetslöshetsunderstödet, blev svaret.
I senaste numret av SIF-tidningen skriver Lars-Erik Larsson, han är troligen runt 60 och arbetslös SIF-are, om hur han förnedrats som arbetslös; han skriver ledigt, elegant och träffsäkert, en språkbegåvning helt uppenbart. Dessa vuxna SIF-are, utbildat folk, ryggraden i vår industri, tvingas gå på kurs, nu kallat aktivitetsgarantin. Den har för Lars-Eriks del bestått i ett besök på reningsverket, ett besök på Malmö musikteater där de anställda förklarade att scenjobb finns det knappast några, men så gick den dagen.
Lars-Erik har också fått lära sig att söka jobb. Lars-Erik berättar inte vad han jobbat med innan han blev arbetslös, men det grepp han tar på ämnet och med de insikter han skriver har han säkert haft något chefsjobb i privat industri, mer än vad någon nu livs levande s-politiker i regeringen haft. Där är industriarbetare lika sällsynta som den vitryggiga hackspetten.
16 månader har Lars-Erik kvar till garantipensionen, men en djup kränkning hinner staten med innan dess. Du kött av ett köttberg, dig ska vi hunsa...
När jag läser Lars-Eriks artikel känner jag att jag inte vill bo kvar i denna stat, och blir sedan Mona Sahlin statsminister så söker jag politisk asyl i USA... Medborgerlig vantrivsel, kan det vara ett asylskäl...
I datorkursen deltog ett 30-tal personer. Jag kom in i en stor sal med ganska ålderstigna maskiner. Vid en av datorerna satt en kvinna i 30-årsåldern och utövade pekfingervalsen, bredvid henne låg en tjock bok, Svensk Uppslagsbok, visade det sig. Vad gör du, frågade jag ? Jag skriver på ett specialarbete om kollektivavtal. Hur gör du då ? Jag skriver av vad som står under uppslagsordet Kollektivavtal. Är det allt ? Ja.
En elev frågade mig om hur han skulle göra eftersom han fått i uppgift att skriva en uppsats om Karl XII. Då får du vänta ett tag, svarade jag. Uppslagsboken på K är nämligen upptagen. Skriv om Erik XIV istället. Detta var Göran Perssons omtalade datalyft för hela svenska folket : kompetenshöjningen, om ni minns den.
Deltagare var arbetslösa i åldern 20 - 60 år, och alla kränktes djupt. Vuxna män och kvinnor fick var sitt kvadratmeter stort papper. På det skulle de skriva sitt namn och därefter måste de punkta upp sina starka och svaga sidor samt sina livsdrömmar och ambitioner. Dessa papper sattes sedan fast framför varje skolbänk. Där satt arbetslösa kvinnor från offentlig sektor, män som kastats ut från industrier med barn och villa och tvingades beskriva sina drömmars mål. Jag sade till en av deltagarna : att ni finner i er i detta, att ni inte går hem allihop. Det vågar vi inte, då blir vi av med arbetslöshetsunderstödet, blev svaret.
I senaste numret av SIF-tidningen skriver Lars-Erik Larsson, han är troligen runt 60 och arbetslös SIF-are, om hur han förnedrats som arbetslös; han skriver ledigt, elegant och träffsäkert, en språkbegåvning helt uppenbart. Dessa vuxna SIF-are, utbildat folk, ryggraden i vår industri, tvingas gå på kurs, nu kallat aktivitetsgarantin. Den har för Lars-Eriks del bestått i ett besök på reningsverket, ett besök på Malmö musikteater där de anställda förklarade att scenjobb finns det knappast några, men så gick den dagen.
Lars-Erik har också fått lära sig att söka jobb. Lars-Erik berättar inte vad han jobbat med innan han blev arbetslös, men det grepp han tar på ämnet och med de insikter han skriver har han säkert haft något chefsjobb i privat industri, mer än vad någon nu livs levande s-politiker i regeringen haft. Där är industriarbetare lika sällsynta som den vitryggiga hackspetten.
16 månader har Lars-Erik kvar till garantipensionen, men en djup kränkning hinner staten med innan dess. Du kött av ett köttberg, dig ska vi hunsa...
När jag läser Lars-Eriks artikel känner jag att jag inte vill bo kvar i denna stat, och blir sedan Mona Sahlin statsminister så söker jag politisk asyl i USA... Medborgerlig vantrivsel, kan det vara ett asylskäl...
Jag vill bli knådad av Kristi Brud
Samtidigt som jag i går kväll plågades av ond rygg, ett tillstånd som ständigt återkommer efter mer än 40 år vid skrivmaskin och dator, såg jag Karin Swärds program om Knutby i TV 4 : församlingen skall öppna ett spa med massage. Tänk att bli knådad av Kristi Brud - jag tror på succé för den företagsamma församlingen. Jag och min fru for förbi Knuby i somras, en mycket naturskön by, en riktigt idyll med röda stugor, lummigt och grönt med en vit kyrka. Vi stannade vid ICA-affären och min fru gick in och handlade; jag satt kvar i bilen med nervevad ruta. Två äldre bybor stod och pratade högt så jag hörde :
Nu ha di måla om huse, det sa bli rött. Di ä flitige di där.
Å vägskyltera som vägverke satte upp i torsdags, de är borte, turistera tar alla skyltera, di ha nog tajje tie stycken...
Därefter for vi på Knutbysightseeing men vi hittade ingenting, inte det blåa huset, inte församlingshuset, ingenting intressant av det som visats på TV fick vi ögonen på. Vi fortsatte därför österut mot Upplandskusten och hamnade i hällregn på en skärgårdsrestaurang där jag inte beställde in den underbara fisk som fanns på matsedeln, istället höll jag fast vid pommes frites och hamburgare. Ute i vattnet såg vi en jättelik Ålandsfärja passera samtidigt som fyra kraftigt berusade sommargäster försökte starta utombordarn på en liten båt - regnet öste ner, en bil höll på att glida ner i vattnet på grund av den halkiga leran, utombordaren startade, alla skrålade hurra, ungarna skrek inne på restaurangen, hovmästaren kom in med notan : över 500 spänn - svensk sommar i skärgården.
Häromkvällen satt mina barnbarn och tittade på TV; de vred sig av skratt. Jag satte mig med dem för att följa det roliga programmet. Det var TV4:s nya serie Världens sämsta bilförare och nåt värre och sämre har jag aldrig sett. Sju puckon, varav minst ett par måste vara intellektuellt retarderade, uppvisade sin bilkörning : ett fullständigt hysteriskt fruntimmer som ideligen släppte ratten och skrek, en norrlänning med snus under läppen och öronlappskeps som hämtad direkt ur Jägarna, karln hade krockat 30 gånger och bytt bil 15, en kvinna som hela tiden skällde och skrek, och en som inte visste vad det var för skillnad mellan gaspedal och koppling. Detta är lytes-TV, förnedrings-TV - de skrikande fruntimren och Jägarn-typen verkade ju vara i direkt behov av psykiatrisk behandling istället för att uppvisas i TV.
Samma förnedring av människor ägnade sig Smålands-TV åt när de för några år sedan visade ett program om ett par bröder som levde på 1800-talsvis ute i Smålandsskogen, den verkligt mörka Smålandsskogen, som kan skapa de mest udda människovarianter.
De hade aldrig varit utanför sin ärvda gård, de vårdade ömt den pelargonia som en uppenbarligen mycket dominerande mamman lämnat efter sig.
Ja, du Nesse, de ä väl 20 år sedan minstingen sen mamma geck bort. Åh vi har pelargonen kvar å den växer... Ja du, mamma.
Å menns du när vi va inne me mopedera i Värnamo, va sköj de va.
TV-tittarna älskade bröderna. Jag för min del kunde inte uthärda att se tragiken, två förspillda liv.
Nu ha di måla om huse, det sa bli rött. Di ä flitige di där.
Å vägskyltera som vägverke satte upp i torsdags, de är borte, turistera tar alla skyltera, di ha nog tajje tie stycken...
Därefter for vi på Knutbysightseeing men vi hittade ingenting, inte det blåa huset, inte församlingshuset, ingenting intressant av det som visats på TV fick vi ögonen på. Vi fortsatte därför österut mot Upplandskusten och hamnade i hällregn på en skärgårdsrestaurang där jag inte beställde in den underbara fisk som fanns på matsedeln, istället höll jag fast vid pommes frites och hamburgare. Ute i vattnet såg vi en jättelik Ålandsfärja passera samtidigt som fyra kraftigt berusade sommargäster försökte starta utombordarn på en liten båt - regnet öste ner, en bil höll på att glida ner i vattnet på grund av den halkiga leran, utombordaren startade, alla skrålade hurra, ungarna skrek inne på restaurangen, hovmästaren kom in med notan : över 500 spänn - svensk sommar i skärgården.
Häromkvällen satt mina barnbarn och tittade på TV; de vred sig av skratt. Jag satte mig med dem för att följa det roliga programmet. Det var TV4:s nya serie Världens sämsta bilförare och nåt värre och sämre har jag aldrig sett. Sju puckon, varav minst ett par måste vara intellektuellt retarderade, uppvisade sin bilkörning : ett fullständigt hysteriskt fruntimmer som ideligen släppte ratten och skrek, en norrlänning med snus under läppen och öronlappskeps som hämtad direkt ur Jägarna, karln hade krockat 30 gånger och bytt bil 15, en kvinna som hela tiden skällde och skrek, och en som inte visste vad det var för skillnad mellan gaspedal och koppling. Detta är lytes-TV, förnedrings-TV - de skrikande fruntimren och Jägarn-typen verkade ju vara i direkt behov av psykiatrisk behandling istället för att uppvisas i TV.
Samma förnedring av människor ägnade sig Smålands-TV åt när de för några år sedan visade ett program om ett par bröder som levde på 1800-talsvis ute i Smålandsskogen, den verkligt mörka Smålandsskogen, som kan skapa de mest udda människovarianter.
De hade aldrig varit utanför sin ärvda gård, de vårdade ömt den pelargonia som en uppenbarligen mycket dominerande mamman lämnat efter sig.
Ja, du Nesse, de ä väl 20 år sedan minstingen sen mamma geck bort. Åh vi har pelargonen kvar å den växer... Ja du, mamma.
Å menns du när vi va inne me mopedera i Värnamo, va sköj de va.
TV-tittarna älskade bröderna. Jag för min del kunde inte uthärda att se tragiken, två förspillda liv.
Apatiska barn kontra krigsförbrytare
Jag vet inget mer om de apatiska flyktingbarnen än vad jag läst i tidningarna; kanske sondmatas barnen på dagarna; på nätterna sliter de loss slangarna och är uppe och leker som andra barn : alltihop skulle då vara ett bedrägeri och ett skådespel för att få stanna.
Ett vet jag emellertid, och det är, att den som förlorar kontrollen över sitt liv blir apatisk. Det lär endast vara Sverige som har apatiska flyktingbarn, men så är vi också världsmästare på att undanröja egenskaper som strävsamhet, sparsamhet, flit, idoghet och entusiasm för att istället ersätta dessa individuella egenskaper med en inställsam omhändertagandeattityd och myndighetsfjäsk; i all välvillighet förstås förvandlar staten oss, men samhället fråntar därmed individen hans/hennes självkontroll och möjligheten att utforma sitt eget öde.
Miljontals människor är beroende av bidrag för överlevnaden. Kommer inte barnbidraget vid rätt tidpunkt är det klippt, pengar till uppehället saknas. Den yttersta förnedringen inträffade det år då s-regeringen gick in och framflyttade datum för barnbidragets utbetalning i samband med julhelgen. Bidraget skulle i samband med en omläggning av rutinerna ha kommit efter julhelgen, vilket innebar katastrof för många familjer, varken julklappar eller julskinka, så beroende var barnfamiljerna. Regeringen flyttade utbetalningen till den 20 december så att det blev julefrid i stugorna, smulor från statens bord, dina pengar egentligen, men vilken folkförnedring att vara så beroende av statliga bidrag.
Jag ser ofta dagisbarnen från mitt fönster. De är iklädda oranga västar och har skyddshjälm; de leker på lekplatsen och ser ut som en skara av små kommunalarbetare, fast rörligare.
Flyktingfamiljerna som korsat gränser och brutit lagar och tagit sig till Sverige uppvisar en enorm fantasirikedom och företagsamhet; i deras situation hade jag också försökt ta mig in i Europa. Så möter de den svenska omhändertagandestaten och besked som aldrig kommer, år ut och år in. Sverige har fått stora delar av sin egen befolkning apatisk. Då är är lätt som en plätt att åstadkomma ännu värre apati hos en flyktingfamilj.
Hundratals krigsförbrytare från jordens alla hörn traskar runt på gatorna i detta land. Vart skulle du ta dig om du vore eftersökt ? Svaret är ju givet och kanske sitter bin Laden i en förortslägenhet och snurrar på turbanen; där sitter han tryggt för om han grips kommer han aldrig att lämnas ut; år efter år kommer hans ärende att malas tills kanske även han faller i djup apati.
Ta emot flyktingbarnen. Utvisa krigsförbrytarna.
Förresten, vilken fascinerande tanke om bin Laden vore här, och varför inte ? Han sade ju i sitt senaste videotal (trist rulle) att Sverige skulle förskonas från attacker, och för övrigt känner ni väl till att bin Ladens hela syskonskara var i Sverige på 70-talet. Usama i egen hög person slog runt som king of the night på Hotell Borgholm (inte mycket Koranen och Muhammed på den tiden) och han tog visst också flyglektioner. En av bröderna Laden lät i ett privatplan skjutsa runt vackra Ölandsflickor (jag känner en personligen) - hemska tanke som slår mig :
Usama är på Öland, han kan ha återvänt ! Om han tog av sig turbanen och den vita kjolen, satte på sig blå overall och en Lantmännenkeps skulle han på pricken likna den efterblivne Ölandsdrängen Henry, en hjärtegod människa som ville alla väl.
Ett vet jag emellertid, och det är, att den som förlorar kontrollen över sitt liv blir apatisk. Det lär endast vara Sverige som har apatiska flyktingbarn, men så är vi också världsmästare på att undanröja egenskaper som strävsamhet, sparsamhet, flit, idoghet och entusiasm för att istället ersätta dessa individuella egenskaper med en inställsam omhändertagandeattityd och myndighetsfjäsk; i all välvillighet förstås förvandlar staten oss, men samhället fråntar därmed individen hans/hennes självkontroll och möjligheten att utforma sitt eget öde.
Miljontals människor är beroende av bidrag för överlevnaden. Kommer inte barnbidraget vid rätt tidpunkt är det klippt, pengar till uppehället saknas. Den yttersta förnedringen inträffade det år då s-regeringen gick in och framflyttade datum för barnbidragets utbetalning i samband med julhelgen. Bidraget skulle i samband med en omläggning av rutinerna ha kommit efter julhelgen, vilket innebar katastrof för många familjer, varken julklappar eller julskinka, så beroende var barnfamiljerna. Regeringen flyttade utbetalningen till den 20 december så att det blev julefrid i stugorna, smulor från statens bord, dina pengar egentligen, men vilken folkförnedring att vara så beroende av statliga bidrag.
Jag ser ofta dagisbarnen från mitt fönster. De är iklädda oranga västar och har skyddshjälm; de leker på lekplatsen och ser ut som en skara av små kommunalarbetare, fast rörligare.
Flyktingfamiljerna som korsat gränser och brutit lagar och tagit sig till Sverige uppvisar en enorm fantasirikedom och företagsamhet; i deras situation hade jag också försökt ta mig in i Europa. Så möter de den svenska omhändertagandestaten och besked som aldrig kommer, år ut och år in. Sverige har fått stora delar av sin egen befolkning apatisk. Då är är lätt som en plätt att åstadkomma ännu värre apati hos en flyktingfamilj.
Hundratals krigsförbrytare från jordens alla hörn traskar runt på gatorna i detta land. Vart skulle du ta dig om du vore eftersökt ? Svaret är ju givet och kanske sitter bin Laden i en förortslägenhet och snurrar på turbanen; där sitter han tryggt för om han grips kommer han aldrig att lämnas ut; år efter år kommer hans ärende att malas tills kanske även han faller i djup apati.
Ta emot flyktingbarnen. Utvisa krigsförbrytarna.
Förresten, vilken fascinerande tanke om bin Laden vore här, och varför inte ? Han sade ju i sitt senaste videotal (trist rulle) att Sverige skulle förskonas från attacker, och för övrigt känner ni väl till att bin Ladens hela syskonskara var i Sverige på 70-talet. Usama i egen hög person slog runt som king of the night på Hotell Borgholm (inte mycket Koranen och Muhammed på den tiden) och han tog visst också flyglektioner. En av bröderna Laden lät i ett privatplan skjutsa runt vackra Ölandsflickor (jag känner en personligen) - hemska tanke som slår mig :
Usama är på Öland, han kan ha återvänt ! Om han tog av sig turbanen och den vita kjolen, satte på sig blå overall och en Lantmännenkeps skulle han på pricken likna den efterblivne Ölandsdrängen Henry, en hjärtegod människa som ville alla väl.
USA-hat på 1:a maj
Undan ur vägen, trummorna trumma, valthornen blåser, piporna drilla, trumpeterna ljuder, nu marscherar dom igen. Men till vad nytta ? Vem kan dom angripa efter att själva ha innehaft makten sedan 1930-talet, vilket måste innebära att varje samhälleligt fiasko, stort eller litet, har sitt ursprung i den socialdemokratiska politiken. Det är 1 maj, solen skiner genom ett lätt dis, det är 14 grader varmt och Larmtorget i Kalmar inramas av röda fanor - lite Sovjetkänsla är det.
Årets talare är hemmasonen Håkan Juholt från Oskarshamn, en gång min arbetskamrat på tidningen Oskarshamns-Nyheterna (Nyhetera). Håkan var fotograf, en trivselkille och blåljusjournalist, som alltid var före polisen och brandkåren på stora olyckor; glad och bullrande; att han skulle gå så långt förstod jag aldrig. Varför såg jag inte hans politiska storhet fast vi träffades varje dag i flera år; hur skall jag förklara det, jag har ingen talang alls för politiska begåvningar i vardande ? Jag förlorade Håkan ur sikte ett tag, så dök han upp som riksdagsman helt plötsligt, därefter började han alltid synas i sammanhang som rörde det svenska försvaret och till sist insåg jag att det var Håkan som utformade den nya försvarspolitiken : alla militära hot är borta, det enda som kan ställa till lite trassel är om terrorister börjar mixtra med internet och släcker ljuset i landet. Vi ska ha en armé utan soldater, en flotta utan fartyg och de soldater vi ändå kan ställa på fötter skall sändas till Afrika där vår första försvarslinje går. Det är en försvarspolitik för vackert väder, som aldrig avbryts av några åskurladdningar - den eviga svenska sommaren.
Håkan äntrade scenen, tittade ner i sitt manus, harklade sig och utbrast för mig helt överraskande i en hatisk tirad mot USA; var detta Håkan från Oskarshamn ? Ja, verkligen, det var han, han stod ju där. Den onda USA-imperialismen fortsatte han har en kompis, det onda Israel med skammens mur... Bifall och ett visst mummel. Det enda som fann nåd inför Håkan Juholt var det av skandaler sprängfyllda FN - där ligger vår säkerhet, vår framtids hopp.
Cowboy-politik, ropade han och väntade sig bifall, och det fick han. Det är högkonjunktur för USA-hat. På vägen hem köpte jag kvällstidningarna och läste om den senaste massgraven som nu grävs fram i Irak : kvinnor och barn skjutna med kulsprutor från nära håll. 1 500 människor bara i den massgraven. Cowboypolitik, är det att befria Irak, i så fall önskar jag mer av den varan.
Om alla världens välfärdssystem i alla länder läggs tillsammans och jämförs med Sveriges ligger vi ändå i topp och långt över alla andra, men en fara hotar : Reinfeldt, sade Håkan Juholt. Högern, den elaka högern. Och med en liknelse som jag inte förstod, men som kanske var djärv, jämfördes den nya fräscha högern med cockerspanielhundar.
Cockerspanielmoderater, hojade Juholt, de har snälla ögon, men inte mycket mer. Innerst inne är väl cockern en riktig pitbull, fick man för sig. Mina föräldrar hade en cockerspaniel, den slet sönder raggsockar med stor fermitet och bet sönder skor, så de kan vara jäkliga.
Är den flintskallige Reinfeldt verkligen lik en lurvig cockerspaniel ? Ja, det skall vara de vädjande, ganska stora ögonen i så fall, men något riktigt lyft var det inte i Juholts metafor; han fick heller inga applåder för den.
Det är ju också lite djärvt av den vice partisekreteraren Juholt, som själv har ett distinkt utseende, att gå in på personangrepp av detta slag. Juholt liknar förvisso inte en cockerspaniel, inte ens någon hundras jag känner till utan med sin mustasch och mörka uppsyn påminner han mer om en kusin till Saddam Hussein.
På den plats där jag stod stördes tyvärr hörbarheten i Juholts tal av en motordriven fläkt som under avgivande av ett helvetiskt oväsen blåste in luft i ett stort hopptorn av gummi för barn - en sådan fläkt behöver nog Juholt ha till hjälp för att blåsa luft i opinionen och volym i partiet. Fyra unga töser som tjattrade i mobiltelefoner samtidigt som de pratade med varandra gjorde mig också förvirrad och lätt störd. Arrangemanget lockade en publik av 500-600 personer, och allt gick lugnt tillväga utan intermezzon. Så skriver man alltid i lokalreferatet.
Årets talare är hemmasonen Håkan Juholt från Oskarshamn, en gång min arbetskamrat på tidningen Oskarshamns-Nyheterna (Nyhetera). Håkan var fotograf, en trivselkille och blåljusjournalist, som alltid var före polisen och brandkåren på stora olyckor; glad och bullrande; att han skulle gå så långt förstod jag aldrig. Varför såg jag inte hans politiska storhet fast vi träffades varje dag i flera år; hur skall jag förklara det, jag har ingen talang alls för politiska begåvningar i vardande ? Jag förlorade Håkan ur sikte ett tag, så dök han upp som riksdagsman helt plötsligt, därefter började han alltid synas i sammanhang som rörde det svenska försvaret och till sist insåg jag att det var Håkan som utformade den nya försvarspolitiken : alla militära hot är borta, det enda som kan ställa till lite trassel är om terrorister börjar mixtra med internet och släcker ljuset i landet. Vi ska ha en armé utan soldater, en flotta utan fartyg och de soldater vi ändå kan ställa på fötter skall sändas till Afrika där vår första försvarslinje går. Det är en försvarspolitik för vackert väder, som aldrig avbryts av några åskurladdningar - den eviga svenska sommaren.
Håkan äntrade scenen, tittade ner i sitt manus, harklade sig och utbrast för mig helt överraskande i en hatisk tirad mot USA; var detta Håkan från Oskarshamn ? Ja, verkligen, det var han, han stod ju där. Den onda USA-imperialismen fortsatte han har en kompis, det onda Israel med skammens mur... Bifall och ett visst mummel. Det enda som fann nåd inför Håkan Juholt var det av skandaler sprängfyllda FN - där ligger vår säkerhet, vår framtids hopp.
Cowboy-politik, ropade han och väntade sig bifall, och det fick han. Det är högkonjunktur för USA-hat. På vägen hem köpte jag kvällstidningarna och läste om den senaste massgraven som nu grävs fram i Irak : kvinnor och barn skjutna med kulsprutor från nära håll. 1 500 människor bara i den massgraven. Cowboypolitik, är det att befria Irak, i så fall önskar jag mer av den varan.
Om alla världens välfärdssystem i alla länder läggs tillsammans och jämförs med Sveriges ligger vi ändå i topp och långt över alla andra, men en fara hotar : Reinfeldt, sade Håkan Juholt. Högern, den elaka högern. Och med en liknelse som jag inte förstod, men som kanske var djärv, jämfördes den nya fräscha högern med cockerspanielhundar.
Cockerspanielmoderater, hojade Juholt, de har snälla ögon, men inte mycket mer. Innerst inne är väl cockern en riktig pitbull, fick man för sig. Mina föräldrar hade en cockerspaniel, den slet sönder raggsockar med stor fermitet och bet sönder skor, så de kan vara jäkliga.
Är den flintskallige Reinfeldt verkligen lik en lurvig cockerspaniel ? Ja, det skall vara de vädjande, ganska stora ögonen i så fall, men något riktigt lyft var det inte i Juholts metafor; han fick heller inga applåder för den.
Det är ju också lite djärvt av den vice partisekreteraren Juholt, som själv har ett distinkt utseende, att gå in på personangrepp av detta slag. Juholt liknar förvisso inte en cockerspaniel, inte ens någon hundras jag känner till utan med sin mustasch och mörka uppsyn påminner han mer om en kusin till Saddam Hussein.
På den plats där jag stod stördes tyvärr hörbarheten i Juholts tal av en motordriven fläkt som under avgivande av ett helvetiskt oväsen blåste in luft i ett stort hopptorn av gummi för barn - en sådan fläkt behöver nog Juholt ha till hjälp för att blåsa luft i opinionen och volym i partiet. Fyra unga töser som tjattrade i mobiltelefoner samtidigt som de pratade med varandra gjorde mig också förvirrad och lätt störd. Arrangemanget lockade en publik av 500-600 personer, och allt gick lugnt tillväga utan intermezzon. Så skriver man alltid i lokalreferatet.
Öländsk våreld; något om Ehrenmark
Våreldarna brinner, från den norra udden av Öland till den södra. När vi kom norr om Gärdlösa med bilen och var på väg mot Borgholms slottsruin stannade vi till en stund, helt förstummade av solnedgången. Klockan var vid pass 20.30. Solen gick ned bortom Kalmarsund, alldeles eldrött hängde solklotet stilla vid horisonten; det spred ett spöklikt sken över alvaret; det genomträngde medvetandet, det varslade och illavarslade - en sådan sol har jag aldrig sett. Jag famlade efter kameran men avstod eftersom jag visste att denna sol aldrig kan återges i en kameralins, det blir blott en liten blodapelsin över trädtopparna, en av en miljon Ölandsbilder; det vore som en hädelse att fotografera.
I Gärdslösa hade ett stort majbål samlats öster om kyrkan; Stagnelii kyrka, vid Silverbäcken som nu forsar lite grann, men Näcken, arma gubbe, hur kunde du finnas i denna grunda rännil ? Barnen tågar fram mot majbålet, alla bär facklor, en av ungarna kastar facklan in mot bålet omedelbart utan att avvakta order, får bannor av magistern : förgrömmade unge, de övriga väntar och så kastar alla på en gång : det knastrar till och bålet övertänds som med en suck. Soofff, det drar till runt byxbenen och elden är överallt.
Det finns ingen vackrare majeld än den utanför Borgholms slott. På det öppna alvaret, som betas av Kungsgårdens kor, byggs unnder vårmånaderna upp en väldig rishög. Den antänds alltid av scouter med facklor kl 21. De tio meter höga lågorna kastar sitt sken in mot slottsruinen i ett spöklikt sceneri; det liksom lyser ur slottsfönstren och när som helst väntar man att Karl X skall visa sig med en glimmande pokal ty han älskade jakt och fester. Dog tämligen ung 1660, ganska fet men han hann med att återuppbygga Borgholms slott.
Vårelden tar undan de onda makterna; ofta drevs kreaturen mellan två eldar innan de släpptes ut på vårbete, alla eldar skulle startas med vrideld; då blev det bäst botat. Vrideld, boteld, majbål och Sköna Maj välkommen... Från hedendom till studerat folk i Uppsala.
Tidningen Östra Smålands helgtidning i dag, lördag, innehåller en läsvärd artikel om DN-journalisten Torsten Ehrenmark, skriven av min kollega och vän Ronald Rosengren, en kamrat i den olycka vi båda drabbats av, en stroke; tillsammans med andra i samma belägenhet, rena redaktörssjukan. Nej, men Jösses, en till, som den vårdare sade som skjutsade i väg mig till MR-kameran. En farsot som härjar bland redaktörer.
Torsten Ehrenmark hade en sommarstuga i Hästmahult, Torsås kommun. En bild visar en riktigt Smålandsstuga, övervuxen av blommor och buskar; till salu står det på en skylt. Här i det höga gräset, tillsammans med sin pipa, sin skrivmaskin och sin livskamrat tillbringade T E varje sommar av sitt liv de senaste 30 åren. Jag vet att Torsås kommun kände stolthet över sin berömde sommargäst, men utnyttjade det inte.
Jag läste DN för Ehrenmarks skull : varje söndag var en högtidsdag tillsammans med hans kåseri på Namn och Nytt. Jag vet inte om bättre journalistprosa någonsin skrivits. Ett minne. Han beskrev den oändliga tristessen i en arabisk by, sömnig, sandplågad, utan vatten. T E for igenom denna by med DN-fotografen. På vägen utanför byn hade en bil kört ihjäl en mycket giftig orm, byborna hatade giftiga ormar. Ormen låg där helt tillplattad och död i vägdammet. På varje sida av vägen stod ett stort antal bybor och de hurrade och skrek varje gång en bil eller hästkärra körde över ormen. Efter en vecka kom T E och fotografen tillbaka och hade väg genom byn. Byborna hurrade och skrek när T E med fotograf för tusende gången körde över den stendöda ormen.
Den melankoli, tröghet och tristess som T E kunde få ut av denna historia kan knappast beskrivas.
I min blå Cheviot heter den minor classic som T E skrev som sin självbiografi - en underbar bok.
Varje sommar, om ni minns, avslutades med T E:s sommarprataprogram. Jag såg fram mot detta program för jag ville så gärna höra det, men samtidigt visste jag då att sommaren oåterkalleligen var slut. Kontradaktisk längtan
Det var på samma sätt med min barndoms Kristinehamn. Runt den 20,21 och 22 augusti var det alltid tivoli i Folkets park. Jag längtade dit. Speedway inuti en stålkula eller mc-åkare i en stor träcylinder, virvelvinden, Little Gerhard på scenen, enarmade banditer som slukade 25 öre, poker på ett spelbord, trollerier och nakna damer. Men när detta underbara var slut var också sommarlovet slut och skolan började, men jag kunde ändå aldrig undertrycka drömmen om Tivolit.
I Gärdslösa hade ett stort majbål samlats öster om kyrkan; Stagnelii kyrka, vid Silverbäcken som nu forsar lite grann, men Näcken, arma gubbe, hur kunde du finnas i denna grunda rännil ? Barnen tågar fram mot majbålet, alla bär facklor, en av ungarna kastar facklan in mot bålet omedelbart utan att avvakta order, får bannor av magistern : förgrömmade unge, de övriga väntar och så kastar alla på en gång : det knastrar till och bålet övertänds som med en suck. Soofff, det drar till runt byxbenen och elden är överallt.
Det finns ingen vackrare majeld än den utanför Borgholms slott. På det öppna alvaret, som betas av Kungsgårdens kor, byggs unnder vårmånaderna upp en väldig rishög. Den antänds alltid av scouter med facklor kl 21. De tio meter höga lågorna kastar sitt sken in mot slottsruinen i ett spöklikt sceneri; det liksom lyser ur slottsfönstren och när som helst väntar man att Karl X skall visa sig med en glimmande pokal ty han älskade jakt och fester. Dog tämligen ung 1660, ganska fet men han hann med att återuppbygga Borgholms slott.
Vårelden tar undan de onda makterna; ofta drevs kreaturen mellan två eldar innan de släpptes ut på vårbete, alla eldar skulle startas med vrideld; då blev det bäst botat. Vrideld, boteld, majbål och Sköna Maj välkommen... Från hedendom till studerat folk i Uppsala.
Tidningen Östra Smålands helgtidning i dag, lördag, innehåller en läsvärd artikel om DN-journalisten Torsten Ehrenmark, skriven av min kollega och vän Ronald Rosengren, en kamrat i den olycka vi båda drabbats av, en stroke; tillsammans med andra i samma belägenhet, rena redaktörssjukan. Nej, men Jösses, en till, som den vårdare sade som skjutsade i väg mig till MR-kameran. En farsot som härjar bland redaktörer.
Torsten Ehrenmark hade en sommarstuga i Hästmahult, Torsås kommun. En bild visar en riktigt Smålandsstuga, övervuxen av blommor och buskar; till salu står det på en skylt. Här i det höga gräset, tillsammans med sin pipa, sin skrivmaskin och sin livskamrat tillbringade T E varje sommar av sitt liv de senaste 30 åren. Jag vet att Torsås kommun kände stolthet över sin berömde sommargäst, men utnyttjade det inte.
Jag läste DN för Ehrenmarks skull : varje söndag var en högtidsdag tillsammans med hans kåseri på Namn och Nytt. Jag vet inte om bättre journalistprosa någonsin skrivits. Ett minne. Han beskrev den oändliga tristessen i en arabisk by, sömnig, sandplågad, utan vatten. T E for igenom denna by med DN-fotografen. På vägen utanför byn hade en bil kört ihjäl en mycket giftig orm, byborna hatade giftiga ormar. Ormen låg där helt tillplattad och död i vägdammet. På varje sida av vägen stod ett stort antal bybor och de hurrade och skrek varje gång en bil eller hästkärra körde över ormen. Efter en vecka kom T E och fotografen tillbaka och hade väg genom byn. Byborna hurrade och skrek när T E med fotograf för tusende gången körde över den stendöda ormen.
Den melankoli, tröghet och tristess som T E kunde få ut av denna historia kan knappast beskrivas.
I min blå Cheviot heter den minor classic som T E skrev som sin självbiografi - en underbar bok.
Varje sommar, om ni minns, avslutades med T E:s sommarprataprogram. Jag såg fram mot detta program för jag ville så gärna höra det, men samtidigt visste jag då att sommaren oåterkalleligen var slut. Kontradaktisk längtan
Det var på samma sätt med min barndoms Kristinehamn. Runt den 20,21 och 22 augusti var det alltid tivoli i Folkets park. Jag längtade dit. Speedway inuti en stålkula eller mc-åkare i en stor träcylinder, virvelvinden, Little Gerhard på scenen, enarmade banditer som slukade 25 öre, poker på ett spelbord, trollerier och nakna damer. Men när detta underbara var slut var också sommarlovet slut och skolan började, men jag kunde ändå aldrig undertrycka drömmen om Tivolit.