Engquist och SSU-fusket
Nye ordföranden i statstelevisionen, förre vice statsministern Lars Engquist, är en trevlig gamäng, jag vet ty jag har jobbat tillsammans med honom inom journalistiken : han är begåvad, orädd, kreativ, stilistiskt säker och en charmig slarver som det är omöjligt att tycka illa om; både på Östra Småland och på Arbetet hade han en sekreterare som höll reda på alla hans uppdrag, papper och engagemang; annars hade det aldrig funkat. Engquist kommer säkert att bli en både självständig och uppslagsrik ordförande med stark integritet, så ur dessa synpunkter finns inga motiverade invändningar.
Mitt motstånd kommer från ett annat håll : Lars Engquist är en man som inte vet vad en krona är värd. Han har levt hela sitt liv inom den skyddade skattesektorn; därur har han mjölkat sin årliga inkomst, alltifrån SSU-tiden, över den pressbidragsstödda journalistiken till regeringsuppdragen - överallt floder att skattepengar att sänka ner hinken i. Över hans tidning Arbetet sköljde en tsunamivåg av bidrag, 50-60 miljoner kr om året. Tidningen delades upp i två editioner - Arbetet Väst och Arbetet Skåne för att få dubbla pressbidrag, det mesta gick till skyhöga löner och usel management. Inget hjälpte, inte pengar, inte ens Engquist, Arbetet gick i konkurs.
Kan en sådan man ta de rätta ekonomiska besluten för en stor koncern som behöver reformeras? En man som aldrig tjänat en enda krona på den öppna marknaden, som inte vet vad en krona är värd, efter skatt? Det är min invändning mot Lars Engquist.
Nuvarande skolministern Lena Hallengren var verksam i SSU Kalmar under en del av den tid som det uppenbarligen förekom fusk med medlemsantalet, vilket fortsatt ända fram till denna dag.
Överraskande visade det sig att inte bara kommuner, landsting, stat, regering, riksdag och ungdomsstyrelsen betalar ut bidrag till SSU, också regionförbundet i Kalmar län gör det. Till regionförbundets heder skall sägas att förbundet reagerade blixtsnabbt på påstått SSU-fusk och inkrävde revisorsintyg över antalet medlemmar. SSU i Kalmar svarade dock inte med att öppna medlemsböckerna för insyn utan anlitade omedelbart en advokat. Trots upprepade påstötningar visar inte SSU sina böcker. Eftersom det samtidigt pågår en polisutredning är det väl självklart vad som måste ske : Polisen genomför en husrannsakan och griper SSU-ledningen, inklusive Lena Hallengren, eftersom här föreligger misstanke om urkundsförfalskning och grova bedrägeribrott; att vägra visa böckerna är lagtrots.
Hur många medlemmar har egentligen SSU? I den DN-artikel som rullade upp alltihop fanns en uppgift som jag sedermera inte sett omnämnd. En tidigare SSU-pamp påstod där att det verkliga antalet SSU-medlemmar var 5 000, inte 29 000 som förbundet redovisade, vilket, om det stämmer, är ett gigantiskt fusk - en riktig skalbolagshärva, vackert utanpå, men det är bara ett skal, det är tomt inuti.
Om det överhvudtaget skall finnas partibidrag som knycks ur medborgarnas plånböcker kan ett mycket enkelt administrativt beslut få en ände på fusket : All partipengar som utdelas samlas i en enda pott som fördelas till de politiska partierna centralt efter valresultatet, sedan får partiledningarna sprida pengarna på det sätt de finner mest angeläget. På så sätt kan vi andra ge fullständigt bänken i hur många medlemmar SSU har, det blir en angelägenhet för de närmast sörjande.
De politiska partierna befinner sig i en medlemskris. Orsaken är just den att de har blivit skattebetalda partimaskiner som är oberoende av sina medlemmar. Lite marknadsekonomi inom partiväsendet skulle nog sätta fart på livsandarna.
Mitt motstånd kommer från ett annat håll : Lars Engquist är en man som inte vet vad en krona är värd. Han har levt hela sitt liv inom den skyddade skattesektorn; därur har han mjölkat sin årliga inkomst, alltifrån SSU-tiden, över den pressbidragsstödda journalistiken till regeringsuppdragen - överallt floder att skattepengar att sänka ner hinken i. Över hans tidning Arbetet sköljde en tsunamivåg av bidrag, 50-60 miljoner kr om året. Tidningen delades upp i två editioner - Arbetet Väst och Arbetet Skåne för att få dubbla pressbidrag, det mesta gick till skyhöga löner och usel management. Inget hjälpte, inte pengar, inte ens Engquist, Arbetet gick i konkurs.
Kan en sådan man ta de rätta ekonomiska besluten för en stor koncern som behöver reformeras? En man som aldrig tjänat en enda krona på den öppna marknaden, som inte vet vad en krona är värd, efter skatt? Det är min invändning mot Lars Engquist.
Nuvarande skolministern Lena Hallengren var verksam i SSU Kalmar under en del av den tid som det uppenbarligen förekom fusk med medlemsantalet, vilket fortsatt ända fram till denna dag.
Överraskande visade det sig att inte bara kommuner, landsting, stat, regering, riksdag och ungdomsstyrelsen betalar ut bidrag till SSU, också regionförbundet i Kalmar län gör det. Till regionförbundets heder skall sägas att förbundet reagerade blixtsnabbt på påstått SSU-fusk och inkrävde revisorsintyg över antalet medlemmar. SSU i Kalmar svarade dock inte med att öppna medlemsböckerna för insyn utan anlitade omedelbart en advokat. Trots upprepade påstötningar visar inte SSU sina böcker. Eftersom det samtidigt pågår en polisutredning är det väl självklart vad som måste ske : Polisen genomför en husrannsakan och griper SSU-ledningen, inklusive Lena Hallengren, eftersom här föreligger misstanke om urkundsförfalskning och grova bedrägeribrott; att vägra visa böckerna är lagtrots.
Hur många medlemmar har egentligen SSU? I den DN-artikel som rullade upp alltihop fanns en uppgift som jag sedermera inte sett omnämnd. En tidigare SSU-pamp påstod där att det verkliga antalet SSU-medlemmar var 5 000, inte 29 000 som förbundet redovisade, vilket, om det stämmer, är ett gigantiskt fusk - en riktig skalbolagshärva, vackert utanpå, men det är bara ett skal, det är tomt inuti.
Om det överhvudtaget skall finnas partibidrag som knycks ur medborgarnas plånböcker kan ett mycket enkelt administrativt beslut få en ände på fusket : All partipengar som utdelas samlas i en enda pott som fördelas till de politiska partierna centralt efter valresultatet, sedan får partiledningarna sprida pengarna på det sätt de finner mest angeläget. På så sätt kan vi andra ge fullständigt bänken i hur många medlemmar SSU har, det blir en angelägenhet för de närmast sörjande.
De politiska partierna befinner sig i en medlemskris. Orsaken är just den att de har blivit skattebetalda partimaskiner som är oberoende av sina medlemmar. Lite marknadsekonomi inom partiväsendet skulle nog sätta fart på livsandarna.