Var Karl XII galen ?
Bengt Liljegren : Karl XII. En biografi. Ill. 442 sidor. Omfattande och givande not- och källförteckning. (Historiska Media).
I går vräkte regnet ner och termometern sjönk till endast tio plusgrader. Med kvällsregnet skvalande mot rutorna avslutade jag Bengt Liljegrens 442 sidor tjocka biografi om Karl XII, en utomordentlig bok, avklarnad och redig med en bra disposition, all berättelses utgångspunkt är kronologi, samt försedd med en mycket givande not- och källförteckning så att när man avslutat boken kan man ägna ytterligare några timmar åt berättande fotnötter med många intressanta detaljer - akademiskt författande när det är som bäst.
På Google blir det 49 300 träffar när man klickar in namnet Karl XII. På KB Libris ger Karl XII 1 111 poster, böcker och artiklar sammantagna; intresset för krigarkungen är alltså enormt men så var han också en sällsynt komplicerad gestalt. När han som tonåring inledde kriget mot Danmark förelåg rationella skäl för det han gjorde. Fienderna hade verkligen sammansvurit sig för att krossa det svenska stormaktsväldet. Vad som hände med kungen efter de första inledande slagen och träffningarna, den mirakulösa segern vid Narva och några till, är att kungen på något sätt måste ha förvandlats. Han blev helt oemottaglig för råd och inte ens en påträngande verklighet kunde rubba hans föreställningar.
Kungens person var enormt sammansatt. Samtidigt som han på det individuella planet kunde vara artig, vänlig, förekommande och deltagande var han när det kom till lidandet för armén en masse fullständigt okänslig - de skola strida när jag befaller det, sade han efter Poltava när ändå allt var slut. Men då tog kungen inte emot signaler från verkligheten längre.
Det tröstlösa marscherande i Polen och de glänsande segrar som inte slutade i någonting förefaller helt meningslösa och irrationella. Avgörande fanns inte på slagfältet utan vid förhandlingsbordet med hjälp av diplomati, men kungen kunde inte acceptera det. Härigenom påminner han fullt ut om en modern rättshaverist. Varje rättshaverist har reagerat på en verklig oförrätt, på en sanning, men när tillrättaläggandet skall ske reagerar rätthaveristen utom all psykisk kontroll och en tämligen rättvis sak förvandlas till besatthet, som aldrig tar slut. Karl sade också strax innan han dog, enligt Liljegren, att kriget skulle kunna pågå i 40 år.
När det eviga marscherande i Polen äntligen tar slut tvingar Karl in armén på de ryska stäpperna varvid allt slutar i det totala nederlaget i Poltava då armén förintas och Karl försvinner ner till Turkiet där han sitter i fem långa år. I Turkiet blir det allt mer klart för mig att Karl XII har blivit galen, att karln inte längre är vid sunda vätskor, och som ett yttersta bevis för detta sker den omtalade kalabaliken i Bender när turkarna ville kasta ut det svenska anhanget och den tokige kungen. Tumultet är så vettlöst och kungens agerande så märkligt att slutsatsen bara kan bli en enda : galenpannan.
Vid hemkomsten kan det utarmade fosterlandet stampa nya arméer ur jorden, vilket är rent förunderligt med tanke på fattigdomen och ett 15-årigt krig. Två misslyckade fälttåg mot Norge följer och slutligen Kulknappen vid Fredrikshald, den mystiska kulan som ändar kungens liv. Bengt Liljegren som noga studerat denna dramatiska avslutning på kungens liv är övertygad om att det var ett mord iscensatt av ett politiskt parti, det hessiska och han utpekar även mördaren, som på tio stegs avstånd sköt kungen i tinningen, men kanske inte med kulknappen; den är nog bara spännande myt.
Karl XII:s levnad var för Sveriges allmoge ett enda långt lidande. Vad som från början var ett rättfärdigt krig, justus bellum, förvandlades genom kungens tilltagande besatthet till ett tröstlöst marscherande och fäktande. Efter detta 18-åriga marscherande var det enda som följde att Sverige förlorade praktiskt alla besittningar/kolonier : Baltikum, stora delar av Finland och nästa alla de tyska områdena; därmed slapp Sverige stora framtida problem med kolonial frigörelse - återstoden, hela Finland, lyckades en annan galen kung, Gustav IV Adolf, schabbla bort - på så sätt kan man säga att galenskapen gjort Sverige stora tjänster.
KOMMENTAR : Är det synd om Annika Östberg, dömd i USA för delaktighet i två mord till 25 år eller livstid ? Jag vet inte, jag kan inte mycket om fallet, men vad jag sympatiserar med är att brottsoffrens anhöriga i USA har röst i den juridiska process som skall leda fram till en eventuell frigivning och ett återförande till Sverige.
I Sverige är ettmänniskoliv inte mycket värt i förhållande till ett brott mot staten - en pizzabagare som bakat pizzor svart för 100 000 kr kan få åtta månaders fängelse. Det är samma sanktion som utdelas mot den som vållat en annan människas död med vilje och efter svår misshandel. Ty så har det dömts i Kalmar tingsrätt - några pizzor, ett människoliv, shit happens.
Jag har själv övervarit en del rättegångar och en nära anhörig gjorde sin samhälleliga plikt en gång och framträdde som vittne i en rättegång. Vittnet behandlades som den skyldige och korsförhördes mycket agrressivt och nedsättande. Domaren satt och sov och vaknade stundom med ett ryck, åklagaren hade inte läst på innan och hade glömt en del papper - alltihop var som en skämtfilm, och jag säger efter denna upplevelse : Jag kommer aldrig i hela mitt liv att ställa upp som vittne. Inte hört nåt, aldrig sett nåt.
I går vräkte regnet ner och termometern sjönk till endast tio plusgrader. Med kvällsregnet skvalande mot rutorna avslutade jag Bengt Liljegrens 442 sidor tjocka biografi om Karl XII, en utomordentlig bok, avklarnad och redig med en bra disposition, all berättelses utgångspunkt är kronologi, samt försedd med en mycket givande not- och källförteckning så att när man avslutat boken kan man ägna ytterligare några timmar åt berättande fotnötter med många intressanta detaljer - akademiskt författande när det är som bäst.
På Google blir det 49 300 träffar när man klickar in namnet Karl XII. På KB Libris ger Karl XII 1 111 poster, böcker och artiklar sammantagna; intresset för krigarkungen är alltså enormt men så var han också en sällsynt komplicerad gestalt. När han som tonåring inledde kriget mot Danmark förelåg rationella skäl för det han gjorde. Fienderna hade verkligen sammansvurit sig för att krossa det svenska stormaktsväldet. Vad som hände med kungen efter de första inledande slagen och träffningarna, den mirakulösa segern vid Narva och några till, är att kungen på något sätt måste ha förvandlats. Han blev helt oemottaglig för råd och inte ens en påträngande verklighet kunde rubba hans föreställningar.
Kungens person var enormt sammansatt. Samtidigt som han på det individuella planet kunde vara artig, vänlig, förekommande och deltagande var han när det kom till lidandet för armén en masse fullständigt okänslig - de skola strida när jag befaller det, sade han efter Poltava när ändå allt var slut. Men då tog kungen inte emot signaler från verkligheten längre.
Det tröstlösa marscherande i Polen och de glänsande segrar som inte slutade i någonting förefaller helt meningslösa och irrationella. Avgörande fanns inte på slagfältet utan vid förhandlingsbordet med hjälp av diplomati, men kungen kunde inte acceptera det. Härigenom påminner han fullt ut om en modern rättshaverist. Varje rättshaverist har reagerat på en verklig oförrätt, på en sanning, men när tillrättaläggandet skall ske reagerar rätthaveristen utom all psykisk kontroll och en tämligen rättvis sak förvandlas till besatthet, som aldrig tar slut. Karl sade också strax innan han dog, enligt Liljegren, att kriget skulle kunna pågå i 40 år.
När det eviga marscherande i Polen äntligen tar slut tvingar Karl in armén på de ryska stäpperna varvid allt slutar i det totala nederlaget i Poltava då armén förintas och Karl försvinner ner till Turkiet där han sitter i fem långa år. I Turkiet blir det allt mer klart för mig att Karl XII har blivit galen, att karln inte längre är vid sunda vätskor, och som ett yttersta bevis för detta sker den omtalade kalabaliken i Bender när turkarna ville kasta ut det svenska anhanget och den tokige kungen. Tumultet är så vettlöst och kungens agerande så märkligt att slutsatsen bara kan bli en enda : galenpannan.
Vid hemkomsten kan det utarmade fosterlandet stampa nya arméer ur jorden, vilket är rent förunderligt med tanke på fattigdomen och ett 15-årigt krig. Två misslyckade fälttåg mot Norge följer och slutligen Kulknappen vid Fredrikshald, den mystiska kulan som ändar kungens liv. Bengt Liljegren som noga studerat denna dramatiska avslutning på kungens liv är övertygad om att det var ett mord iscensatt av ett politiskt parti, det hessiska och han utpekar även mördaren, som på tio stegs avstånd sköt kungen i tinningen, men kanske inte med kulknappen; den är nog bara spännande myt.
Karl XII:s levnad var för Sveriges allmoge ett enda långt lidande. Vad som från början var ett rättfärdigt krig, justus bellum, förvandlades genom kungens tilltagande besatthet till ett tröstlöst marscherande och fäktande. Efter detta 18-åriga marscherande var det enda som följde att Sverige förlorade praktiskt alla besittningar/kolonier : Baltikum, stora delar av Finland och nästa alla de tyska områdena; därmed slapp Sverige stora framtida problem med kolonial frigörelse - återstoden, hela Finland, lyckades en annan galen kung, Gustav IV Adolf, schabbla bort - på så sätt kan man säga att galenskapen gjort Sverige stora tjänster.
KOMMENTAR : Är det synd om Annika Östberg, dömd i USA för delaktighet i två mord till 25 år eller livstid ? Jag vet inte, jag kan inte mycket om fallet, men vad jag sympatiserar med är att brottsoffrens anhöriga i USA har röst i den juridiska process som skall leda fram till en eventuell frigivning och ett återförande till Sverige.
I Sverige är ettmänniskoliv inte mycket värt i förhållande till ett brott mot staten - en pizzabagare som bakat pizzor svart för 100 000 kr kan få åtta månaders fängelse. Det är samma sanktion som utdelas mot den som vållat en annan människas död med vilje och efter svår misshandel. Ty så har det dömts i Kalmar tingsrätt - några pizzor, ett människoliv, shit happens.
Jag har själv övervarit en del rättegångar och en nära anhörig gjorde sin samhälleliga plikt en gång och framträdde som vittne i en rättegång. Vittnet behandlades som den skyldige och korsförhördes mycket agrressivt och nedsättande. Domaren satt och sov och vaknade stundom med ett ryck, åklagaren hade inte läst på innan och hade glömt en del papper - alltihop var som en skämtfilm, och jag säger efter denna upplevelse : Jag kommer aldrig i hela mitt liv att ställa upp som vittne. Inte hört nåt, aldrig sett nåt.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: