Nationakänslan går genom magen
Torslunda hembygdsförening bad mig hålla tal på nationaldagen, som firas vid hembygdsstugan; detta är stommen i vad jag sade, men det förekom en hel del avvikelser från ämnet.
I den av fransmän och holländare förkastade eu-författningen anbefalles alla Europas medborgare att fira EU-dagen den nionde maj. Jag såg inte en enda eu-flagga den dagen, ingen brydde sig, ty nationaldagar kan inte beordras ner till folket - EU är heller ingen självklar enhet utan något vi på goda grunder känner oro och rädsla inför. Inte minst därför att eu medfört att vi praktiskt taget avskaffat försvaret och överlämnat stora delar av vårt självbestämmande till anonymiteten i Bryssel - jordbrukspolitiken skall vi bara inte tala om - finns det en enda Ölandsbonde som vill ha bidrag för att inte odla, vilket nu är EU:s officiella jordbrukspolitik - smaka på det - pengar för att inte bruka den goda Ölandsjorden, pengar för att inte hålla kor. Kan detta vara riktigt klokt ?
Regering och riksdag har anbefallt att svenska folket skall fira nationaldagen den 6 juni, dagen är nu en röd dag och eftersom den kan inträffa när som helst under veckan, vilket annandag pingst aldrig gjorde, kräver nu facket kompensation för framtida annadagspengar som skulle ha utfallit men som nu inte gör det eftersom 6 juni blivit röd och annandagen avskaffad - hänger ni med ? Jag ser detta fackliga agerande som en äkta svensk grundval för ett nationellt firande, ty det anger en djup svensk tradition.
Jag ser i Dagens Nyheter att en av de politiskt korrekta skribenterna där i en stort uppslagen artikel säger att den svenska nationaldagen kan aldrig bli någonting eftersom svenskarna inte bryrs sig om Gustav Vasa eller den nya grundlagen år 1809 - det år då de första stapplande stegen togs mot demokrati - en annan svensk debattör säger att det blir aldrig fart på det svenska nationaldagsfirandet eftersom Sverige inte upplevt några krig eller revolutioner. Det är klart att för den som i sin totala okunnighet kan säga något så enfadligt och som tror att den svenska historien tar sin början år 1970 kan det förstås aldrig bli nån fart på nationaldagen, ty vad skulle vi då fira - devalveringen av kronan med 17 procent år 1982 ?
Låt oss börja med Gustav Vasa - han anlade de öländska kungsgårdarna, vistades ofta och länge på Öland och skällde ut de lata ölänningarna efter noter. Han ansåg att de låg och latade sig till sjöss istället för att bruka jorden. Enligt folktraditionen, som jag inte kan gå i god för, kommer Vasasläkten ursprungligen från Frösslunda. Låt oss därför fira Gustav Vasa - han leve !
Vid den berömda revolutionsriksdagen 1809 efter det att militären avsatt kungen och Finland förlorats fanns riksdagsman Olof Larsson från Löt med - han höll många tal och fick plats i tryckfrihetskommittén, en framstående placering för en enkel Ölandsbonde. Tidigare hade en annan Larsson ur samma släkt varit med vid kungakuppen 1772. Kanske blev han också riksdagsinkallad efter kungamordet 1792 - och så säger en offentlig debattör att Sverige aldrig haft några revolutioner - i själva verket betraktades Sverige som Europas oroliga hörn.
Om Larsson vid 1809 års riksdag kan jag berätta att han tackade nej när riksdagen beslutade om löneförhöjning. Nej, en sådan höjning skulle de aldrig gå med på hemma på Öland, sade Larsson, som också var en stark motståndare till enskiftet och till adelns fidekommisser. Han ville att Öland skulle se ut som det alltid gjort och han befarade att enskiftet skulle innebära att stormännen lade under sig jorden, som de gjort i Skåne. Enskiftet var intrång i äganderätten, ansåg Larsson.
Vid alla riksdagar fanns det ombud för den öländska allmogen med - Sveriges bönder har aldrig varit trälar utan fria män och kvinnor. Bara denna enskilda omständighet anser jag vara värd att firas på en röd dag - vi har aldrig varit trälar och slavar och aldrig har vi varit ockuperade och satta under järnklacken på någon utländsk makt. Att vi är ett så struligt och besvärligt folk i förhållande till EU tror jag beror på just detta - engelsmännen är som vi i det avseende, tjuriga och självständiga med en stark misstro mot EU, men så bor de också som vi i en uråldrig nation.
Vad är nationen ? Vad är ett folk ? Vad är en nationalkänsla ? Hur blir den till ? Jag tror att nationalkänslan tar sin utgångspunkten i små platser, i orten och trakterna där vi bor - vi bär alla en del av Sverige inom oss. Var och en av oss kan inför den inre synen framkalla just vårt lilla Sverige, den plats som vi älskar. Här på Öland finns det ju så många sköna platser att det blir rent förvirrande, men låt mig nämna min svenska nation definerad som en plats dit jag ofta återkommer : Jordtorpsåsen med den vackert lagda stenmuren. En glänta i Mittlandsskogen med hassel och orkideer när göken hoar. Dröstorp och Eriksöre utmark med de gamla övergivna hus (ni vet man sväner ner strax efter Tävelsrum). Alla fiskehamnarna på ostkusten när fiskebåtarna kör in och ut och deet luktar så gott. En bonde som plöjer med en stor flock vita fiskmåsar efter plogen. En stor åker i augusti när löken torkar. Låt mig också bekänna att jag funnit några underbara platser uppe i Bäckeboskogen, i det som i mitten av 1800-talet var vargland.
Vi tar också rent bokstavligen in en del av nationen genom våra munnar. I lördags for vi upp till Borgholm för att vara med om det festliga firandet av Nya Storgatan. Kungen och drottningen invigde. Kungen sade i sitt tal att han och familjen trivdes så bra på Öland eftersom ölänningarna är så otvugna i umgänget - ett mycket gott betyg. Vi strosade ner på torget och till vår stora glädje fanns det öländsk färskpotatis och dill, sparris från Gårdby låg i knipport liksom färsk öländsk vitlök. Vi for därifrån till Borgholms mejeri där det fortfarande säljs av den ost som en gång framställdes där. Vi köpte lagrad herrgård. Sveriges godaste ost. Den måste vara bra enfaldig och korttänkt som lägger ner ett sådant mejeri. Vi kompletterade med lite rökt Ölandslax och redde oss av detta vår enkla men helt fantastiska måltid. Nationens kan ta sina vägar genom krig och revolutioner, men nationakänslan kan också födas i magen. Jag säger bara en sak : kroppkakor med smör, lingon och grädde och därtill ett glas kall mjölk, men ingen mager vattnig mjölk utan här krävs rejält dricka, det röda mjölkpaketet.
Jag tänker snart sluta, men jag vill säga något om mångkulturalismen som också har sin plats i dag. Sverige är inte samma stat som när jag växte upp. Men att överge sina traditioner kan aldrig vara svaret på en lyckad integration - det är de människor som är starka i sig själva, som känner trygghet i sin nation och sin egen roll som medborgare som kan vara varma och välkomnande, inkluderande. En falsk och inställsam anpasslighet skapar konflikter.
I den av fransmän och holländare förkastade eu-författningen anbefalles alla Europas medborgare att fira EU-dagen den nionde maj. Jag såg inte en enda eu-flagga den dagen, ingen brydde sig, ty nationaldagar kan inte beordras ner till folket - EU är heller ingen självklar enhet utan något vi på goda grunder känner oro och rädsla inför. Inte minst därför att eu medfört att vi praktiskt taget avskaffat försvaret och överlämnat stora delar av vårt självbestämmande till anonymiteten i Bryssel - jordbrukspolitiken skall vi bara inte tala om - finns det en enda Ölandsbonde som vill ha bidrag för att inte odla, vilket nu är EU:s officiella jordbrukspolitik - smaka på det - pengar för att inte bruka den goda Ölandsjorden, pengar för att inte hålla kor. Kan detta vara riktigt klokt ?
Regering och riksdag har anbefallt att svenska folket skall fira nationaldagen den 6 juni, dagen är nu en röd dag och eftersom den kan inträffa när som helst under veckan, vilket annandag pingst aldrig gjorde, kräver nu facket kompensation för framtida annadagspengar som skulle ha utfallit men som nu inte gör det eftersom 6 juni blivit röd och annandagen avskaffad - hänger ni med ? Jag ser detta fackliga agerande som en äkta svensk grundval för ett nationellt firande, ty det anger en djup svensk tradition.
Jag ser i Dagens Nyheter att en av de politiskt korrekta skribenterna där i en stort uppslagen artikel säger att den svenska nationaldagen kan aldrig bli någonting eftersom svenskarna inte bryrs sig om Gustav Vasa eller den nya grundlagen år 1809 - det år då de första stapplande stegen togs mot demokrati - en annan svensk debattör säger att det blir aldrig fart på det svenska nationaldagsfirandet eftersom Sverige inte upplevt några krig eller revolutioner. Det är klart att för den som i sin totala okunnighet kan säga något så enfadligt och som tror att den svenska historien tar sin början år 1970 kan det förstås aldrig bli nån fart på nationaldagen, ty vad skulle vi då fira - devalveringen av kronan med 17 procent år 1982 ?
Låt oss börja med Gustav Vasa - han anlade de öländska kungsgårdarna, vistades ofta och länge på Öland och skällde ut de lata ölänningarna efter noter. Han ansåg att de låg och latade sig till sjöss istället för att bruka jorden. Enligt folktraditionen, som jag inte kan gå i god för, kommer Vasasläkten ursprungligen från Frösslunda. Låt oss därför fira Gustav Vasa - han leve !
Vid den berömda revolutionsriksdagen 1809 efter det att militären avsatt kungen och Finland förlorats fanns riksdagsman Olof Larsson från Löt med - han höll många tal och fick plats i tryckfrihetskommittén, en framstående placering för en enkel Ölandsbonde. Tidigare hade en annan Larsson ur samma släkt varit med vid kungakuppen 1772. Kanske blev han också riksdagsinkallad efter kungamordet 1792 - och så säger en offentlig debattör att Sverige aldrig haft några revolutioner - i själva verket betraktades Sverige som Europas oroliga hörn.
Om Larsson vid 1809 års riksdag kan jag berätta att han tackade nej när riksdagen beslutade om löneförhöjning. Nej, en sådan höjning skulle de aldrig gå med på hemma på Öland, sade Larsson, som också var en stark motståndare till enskiftet och till adelns fidekommisser. Han ville att Öland skulle se ut som det alltid gjort och han befarade att enskiftet skulle innebära att stormännen lade under sig jorden, som de gjort i Skåne. Enskiftet var intrång i äganderätten, ansåg Larsson.
Vid alla riksdagar fanns det ombud för den öländska allmogen med - Sveriges bönder har aldrig varit trälar utan fria män och kvinnor. Bara denna enskilda omständighet anser jag vara värd att firas på en röd dag - vi har aldrig varit trälar och slavar och aldrig har vi varit ockuperade och satta under järnklacken på någon utländsk makt. Att vi är ett så struligt och besvärligt folk i förhållande till EU tror jag beror på just detta - engelsmännen är som vi i det avseende, tjuriga och självständiga med en stark misstro mot EU, men så bor de också som vi i en uråldrig nation.
Vad är nationen ? Vad är ett folk ? Vad är en nationalkänsla ? Hur blir den till ? Jag tror att nationalkänslan tar sin utgångspunkten i små platser, i orten och trakterna där vi bor - vi bär alla en del av Sverige inom oss. Var och en av oss kan inför den inre synen framkalla just vårt lilla Sverige, den plats som vi älskar. Här på Öland finns det ju så många sköna platser att det blir rent förvirrande, men låt mig nämna min svenska nation definerad som en plats dit jag ofta återkommer : Jordtorpsåsen med den vackert lagda stenmuren. En glänta i Mittlandsskogen med hassel och orkideer när göken hoar. Dröstorp och Eriksöre utmark med de gamla övergivna hus (ni vet man sväner ner strax efter Tävelsrum). Alla fiskehamnarna på ostkusten när fiskebåtarna kör in och ut och deet luktar så gott. En bonde som plöjer med en stor flock vita fiskmåsar efter plogen. En stor åker i augusti när löken torkar. Låt mig också bekänna att jag funnit några underbara platser uppe i Bäckeboskogen, i det som i mitten av 1800-talet var vargland.
Vi tar också rent bokstavligen in en del av nationen genom våra munnar. I lördags for vi upp till Borgholm för att vara med om det festliga firandet av Nya Storgatan. Kungen och drottningen invigde. Kungen sade i sitt tal att han och familjen trivdes så bra på Öland eftersom ölänningarna är så otvugna i umgänget - ett mycket gott betyg. Vi strosade ner på torget och till vår stora glädje fanns det öländsk färskpotatis och dill, sparris från Gårdby låg i knipport liksom färsk öländsk vitlök. Vi for därifrån till Borgholms mejeri där det fortfarande säljs av den ost som en gång framställdes där. Vi köpte lagrad herrgård. Sveriges godaste ost. Den måste vara bra enfaldig och korttänkt som lägger ner ett sådant mejeri. Vi kompletterade med lite rökt Ölandslax och redde oss av detta vår enkla men helt fantastiska måltid. Nationens kan ta sina vägar genom krig och revolutioner, men nationakänslan kan också födas i magen. Jag säger bara en sak : kroppkakor med smör, lingon och grädde och därtill ett glas kall mjölk, men ingen mager vattnig mjölk utan här krävs rejält dricka, det röda mjölkpaketet.
Jag tänker snart sluta, men jag vill säga något om mångkulturalismen som också har sin plats i dag. Sverige är inte samma stat som när jag växte upp. Men att överge sina traditioner kan aldrig vara svaret på en lyckad integration - det är de människor som är starka i sig själva, som känner trygghet i sin nation och sin egen roll som medborgare som kan vara varma och välkomnande, inkluderande. En falsk och inställsam anpasslighet skapar konflikter.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: