Medias alla offer - var finns de samlade ?
Jag har varit journalist i hela mitt liv, tagit de journalistiska examina som finns, en akademisk examen ovanpå det, gått diverse andra kurser och vidareutbildningar och jag har till och med varit lärare i journalistisk fortbildning. Men aldrig någonstans under denna min vandring i den journalistiska utbildningens snårskog har jag fått lära mig var man får tag i alla de offer som framträder dagligen i tidningarna nuförtiden.
Ni vet hur det är, det kommer en rapport från LO som visar att ensamstående mammor med barn har den sämsta tandstatusen. Vips och inom loppet av ett par minuter kan Aftonbladet plocka fram inte bara en ensamstående mamma utan också en som är döv, har förtidspension, urusla gaddar och en obetald tandläkarräkning på mer än 10 000 kr. Allt detta på en gång. Var får man tag i en sådan god cigarr ? Hur går det till ?
Nu är jag journalist på Aftonbladet, redchefen kommer stimmande med LO-rapporten om tänderna i högsta hugg : Gör en grej på det här, hitta en ensamstående kärring med barn... Hur går jag som journalist tillväga ? Finns det ett tidningsregister med allehanda offer som ärvilliga att ställa upp på bild, kan man ringa LO, sossarna, TCO, vem faen, förlåt, tillhandahåller tidningsoffren och hur får man dem att ställa upp på bild - de visar sina usla tänder eller en felopererad mage, på en bild i en lokal tidning såg jag en man som låg och vältrade sig naken i en säng i brist på hemsjukvård : Var kommer dom ifrån, hur hittar jag offren ?
Det duger ju inte att komma tillbaka till redchefen på Aftonbladet och säga : Jag hittade inte nån ensamstående kärring med usla tänder, hur gör man, snälla ? Då blir det väl sparken.
Stundom har jag en känsla av att det mest är kufar som intervjuas som offer i dagens tidningar - jag minns särskilt en helsida i en lokal tidning här på ostkanten där en kvinna, gift för sjunde gången, men hon hade åtta barn med åtta olika män, berättade om sitt möte, inte med männen utan med Gud, som hon nu äntligen hade funnit. I övrigt var allt ett elände och över ett helt uppslag redogjorde hon för alla detaljer i sitt tämligen ointressanta liv och tämligen parasitära liv.
Den tidning som jag här avser är som ett hundrameterslopp genom mänskliga tragedier, när man kommer till sista sidan faller läsaren ihop av ren utmattning, så många sociala misslyckanden det finns, och allt inom en enda tidning på en enda dag : inbrott i vårdcentral, folk sjukskrivna ty det finns inga jobb, alger dödar, olja hotar land, man skadad, alla biljetter är slut, kommunal skandal, doktor missade benbrott (bild på benet och gipset), ja så öser det på.
Min tes om det är mest kufar som framträder som offer i media tycker jag på ett alldeles självklart sätt framgår av följande, som utspelat sig i Torsås. Samtidigt visar exemplet också hur den omhändertagandestat som socialdemokratin skapat också lett fram till en ny människosort : gökungemänniskan som alltid har näbben öppen efter mer och mer stats- och kommunalgodis - i sista hand är det alltid stat och kommun som har ansvaret, inte individen. Det är alltså ett föräldrapar i Torsås som begär andra regler för barnets vistelse i förskolan, Under sex veckor vistas familjen i sommarstugan och den ligger sex mil från dagis. Nu vill föräldrarna att barnet skall få vistas längre på dagis ty det blir annars så långt att köra.
Istället för att på heltid vistas tillsammans med sitt barn på sommaren, vilket underbart tillfälle för samvaro, begär sålunda familjen att kommunen skall ta ett ännu större förvaltningsansvar för barnet under föräldrarnas semester. Att lägga till en kommentar blir i detta fall helt meningslöst, men föräldrarna torde vara den nya sortens människa jag avser, homo svedicus. Det har tagit ett par generationer att skapa henne, men nu är hon äntligen här i fullformat.
Jag låter nu denna dystra betraktelse följas av en självupplevd, ganska kul offerhistoria. En man ringde mig på tidningen, det var dagarna före julafton i Kalmar, han hade ingen mat, inga pengar till julklappar, ingen skinka och inget julbrännvin. Nu ville han att jag skulle kommer och skildra hans eländiga jul. Jag gjorde det inte, ty jag skriver inte sådana artiklar ens om redchefen hotar mig med pistol. Jag rekommenderade honom därför att ringa konkurenttidningen, själv var jag på Östran.
Dagen efter hade konkurrenten ett jättelikt snyftreportage med mannen, som på en stor bild på sidan ett visade sitt helt tomma kylskåp, och detta mitt i julveckan, gråt och snyft. Nu ställdes den iskalla socialnämnden till ansvar.
Så ringde det på min telefon, det var en kompis på de lokala energibolaget. Nu ska du få höra en kul grej, sade han. Såg du bilden med mannen och det öppna kylskåpet ? Ja. Såg att det lyste en lampa i kylskåpet ? Gjorde det ? Ja, och det märkliga är att vi stängt av strömmen till hans fastighet eftersom han inte betalt elräkningarna på flera år. Vi åkte dit och kollade och den faen hade tjuvkopplat upp sig på en elledning. Det var väl en kul historia. Ja, det var det, sade jag, jag skriver gärna om den, tack för tipset.
Ni vet hur det är, det kommer en rapport från LO som visar att ensamstående mammor med barn har den sämsta tandstatusen. Vips och inom loppet av ett par minuter kan Aftonbladet plocka fram inte bara en ensamstående mamma utan också en som är döv, har förtidspension, urusla gaddar och en obetald tandläkarräkning på mer än 10 000 kr. Allt detta på en gång. Var får man tag i en sådan god cigarr ? Hur går det till ?
Nu är jag journalist på Aftonbladet, redchefen kommer stimmande med LO-rapporten om tänderna i högsta hugg : Gör en grej på det här, hitta en ensamstående kärring med barn... Hur går jag som journalist tillväga ? Finns det ett tidningsregister med allehanda offer som ärvilliga att ställa upp på bild, kan man ringa LO, sossarna, TCO, vem faen, förlåt, tillhandahåller tidningsoffren och hur får man dem att ställa upp på bild - de visar sina usla tänder eller en felopererad mage, på en bild i en lokal tidning såg jag en man som låg och vältrade sig naken i en säng i brist på hemsjukvård : Var kommer dom ifrån, hur hittar jag offren ?
Det duger ju inte att komma tillbaka till redchefen på Aftonbladet och säga : Jag hittade inte nån ensamstående kärring med usla tänder, hur gör man, snälla ? Då blir det väl sparken.
Stundom har jag en känsla av att det mest är kufar som intervjuas som offer i dagens tidningar - jag minns särskilt en helsida i en lokal tidning här på ostkanten där en kvinna, gift för sjunde gången, men hon hade åtta barn med åtta olika män, berättade om sitt möte, inte med männen utan med Gud, som hon nu äntligen hade funnit. I övrigt var allt ett elände och över ett helt uppslag redogjorde hon för alla detaljer i sitt tämligen ointressanta liv och tämligen parasitära liv.
Den tidning som jag här avser är som ett hundrameterslopp genom mänskliga tragedier, när man kommer till sista sidan faller läsaren ihop av ren utmattning, så många sociala misslyckanden det finns, och allt inom en enda tidning på en enda dag : inbrott i vårdcentral, folk sjukskrivna ty det finns inga jobb, alger dödar, olja hotar land, man skadad, alla biljetter är slut, kommunal skandal, doktor missade benbrott (bild på benet och gipset), ja så öser det på.
Min tes om det är mest kufar som framträder som offer i media tycker jag på ett alldeles självklart sätt framgår av följande, som utspelat sig i Torsås. Samtidigt visar exemplet också hur den omhändertagandestat som socialdemokratin skapat också lett fram till en ny människosort : gökungemänniskan som alltid har näbben öppen efter mer och mer stats- och kommunalgodis - i sista hand är det alltid stat och kommun som har ansvaret, inte individen. Det är alltså ett föräldrapar i Torsås som begär andra regler för barnets vistelse i förskolan, Under sex veckor vistas familjen i sommarstugan och den ligger sex mil från dagis. Nu vill föräldrarna att barnet skall få vistas längre på dagis ty det blir annars så långt att köra.
Istället för att på heltid vistas tillsammans med sitt barn på sommaren, vilket underbart tillfälle för samvaro, begär sålunda familjen att kommunen skall ta ett ännu större förvaltningsansvar för barnet under föräldrarnas semester. Att lägga till en kommentar blir i detta fall helt meningslöst, men föräldrarna torde vara den nya sortens människa jag avser, homo svedicus. Det har tagit ett par generationer att skapa henne, men nu är hon äntligen här i fullformat.
Jag låter nu denna dystra betraktelse följas av en självupplevd, ganska kul offerhistoria. En man ringde mig på tidningen, det var dagarna före julafton i Kalmar, han hade ingen mat, inga pengar till julklappar, ingen skinka och inget julbrännvin. Nu ville han att jag skulle kommer och skildra hans eländiga jul. Jag gjorde det inte, ty jag skriver inte sådana artiklar ens om redchefen hotar mig med pistol. Jag rekommenderade honom därför att ringa konkurenttidningen, själv var jag på Östran.
Dagen efter hade konkurrenten ett jättelikt snyftreportage med mannen, som på en stor bild på sidan ett visade sitt helt tomma kylskåp, och detta mitt i julveckan, gråt och snyft. Nu ställdes den iskalla socialnämnden till ansvar.
Så ringde det på min telefon, det var en kompis på de lokala energibolaget. Nu ska du få höra en kul grej, sade han. Såg du bilden med mannen och det öppna kylskåpet ? Ja. Såg att det lyste en lampa i kylskåpet ? Gjorde det ? Ja, och det märkliga är att vi stängt av strömmen till hans fastighet eftersom han inte betalt elräkningarna på flera år. Vi åkte dit och kollade och den faen hade tjuvkopplat upp sig på en elledning. Det var väl en kul historia. Ja, det var det, sade jag, jag skriver gärna om den, tack för tipset.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: