Flaggviftande rasister
I går befann jag mig mitt i en flaggviftande hop med rasistiska ölänningar, alla var glada och själv tyckte jag att det var ganska trevligt; det var särskilt barnen som sprang omkring med små svenska flaggor. Det måste väl ha varit rasister eftersom de hade svenska flaggor i händerna, så lärs det ut i svenska skolor. I Johansfors skola utanför Emmaboda anses svenska flaggan på en t-shirt uppamma till rasism, likaså riksvapnet på en tröja - jag vet inte vad Johansfors skolas rektor menar med riksvapnet, kanske är det Tre Kronor.
Min enkla fundering är denna : varifrån kommer den befängda idén att svenska flaggan står för rasistiska uppfattningar ? Varför anses inte Dannebrogen, Union Jack och Stars and Stripes vara rasistsymboler; inte ens tyskarna misstänks vara rasister när de hissar sin flagga eller sjunger nationalsången på den gamla medryckande melodin Deutschland, Deutshland über alles. Nej, vanföreställningen att anse den egna nationella symbolen för rasistisk är begränsad till Sverige, ett land som aldig någonsin visat några rasistiska tendenser utan som, trots allt, varit ett ganska anständigt land. Jag har ingen förklaring till fenomenet, det är ett svårförklarat psykolgiskt självförakt, närmast en folkpsykos, som är särkskilt utbredd i skolor.
Den flaggviftande hopen av glada ölänningar, som förstås inte var rasister utan de hyggligaste och snällaste människor man kan tänka sig hade samlats för att fira Storgatans invigning i Borgholm; den har stensatts för miljontals kronor och är nu ett riktigt Strög. Kungen och drottningen invigde och de placerade en sten med guldtryck och kungligt monogram som den sista stenen i gatan, som därmed var färdig och invigd. Kungen var på hemmaplan och på gott humör, drottningen sade ingenting, men var vacker som vanligt; folket hurrade, kungssången sjöngs, Kungen sade att han trivs på Öland, hans andra hem, eftersom ölänningarna är så otvungna i umgänget. Stadsarkitekten i Borgholm talade och jämförde Borgholms stadsplan med den i Paris och New York - ja, det var för gulligt - Paris/Borgholm/New York, allt samtidigt och på en gång.
Vi vandrade Nya Storgatan ner, köpte lite Stagneliuslitteratur i ett stånd, kom till torget där fanns det färsk Ölandspotatis från Eriksöre, färsk dill och vitlök och färsk sparris från Gårdby. Av den lagrade Ölandsosten finns det ännu partier kvar; vi köpte av allt detta färska och lagrade och redde oss en rikigt Ölandssvenk/måltid - det är i dessa de små sakerna, vännerna, naturen, den lokala maten som nationen börjar, den tar sin utgångspunkt i det nära, det lokala, i platsen - en sådan nationalism kan aldrig bli rasistisk, den blir välkomnande ty den strävar alltid efter att ta upp fler i sina led - på Öland har jag aldrig hört ett enda rasistiskt tillmäe. Ja, men de driver väl med muslimer ? Javisst, på samma sätt som de driver och skojar med kalmariter, det värsta en ölänning vet, det är Kalmar. Det är ett sunt arvehat, ty i Kalmar bodde överheten, herrarna. Och det gör de fortfarande, i Kalmar, Stockholm och Bryssel.
Jag ser en hoppfull rubrik i Daily Telegraph i dag, söndag : Tony Blair ger upp Europa, det är inte en idé som det är värt att kämpa för längre. Medhjälpare till Tony Blair säger också ett en Europavaluta kräver en Europaregering; när bara det ena av detta finns är allting halvgjort om ens det. Av detta kan var och en dra slutsatsen att också euron som gemensam valuta kan ifrågasättas, liksom det gemensamma försvaret under ett Europakommando, som Sverige satsat så ensidigt på varvid den eu-sekt som för närvarande svarar för vår säkerhetsstrategi helt bortsett från vår egna nationella intressen, vilket påminner om riksdagsman Elof Lindberg, en fantast som när orosmolnen i Europa började dra ihop sig i början av 30-talet krävde att Sverige skulle nedrusta helt, och med hela nationen avklädd skulle Sverige med sitt moraliska exempel dra alla andra länder med sig i en total nedrusnting. Detta framfördes på fullt allvar i Nationernas förbund av en svensk riksdagsman, som uppenbarligen var av den uppfattningen att den svenska galenskapen skulle vara smittsam.
Min enkla fundering är denna : varifrån kommer den befängda idén att svenska flaggan står för rasistiska uppfattningar ? Varför anses inte Dannebrogen, Union Jack och Stars and Stripes vara rasistsymboler; inte ens tyskarna misstänks vara rasister när de hissar sin flagga eller sjunger nationalsången på den gamla medryckande melodin Deutschland, Deutshland über alles. Nej, vanföreställningen att anse den egna nationella symbolen för rasistisk är begränsad till Sverige, ett land som aldig någonsin visat några rasistiska tendenser utan som, trots allt, varit ett ganska anständigt land. Jag har ingen förklaring till fenomenet, det är ett svårförklarat psykolgiskt självförakt, närmast en folkpsykos, som är särkskilt utbredd i skolor.
Den flaggviftande hopen av glada ölänningar, som förstås inte var rasister utan de hyggligaste och snällaste människor man kan tänka sig hade samlats för att fira Storgatans invigning i Borgholm; den har stensatts för miljontals kronor och är nu ett riktigt Strög. Kungen och drottningen invigde och de placerade en sten med guldtryck och kungligt monogram som den sista stenen i gatan, som därmed var färdig och invigd. Kungen var på hemmaplan och på gott humör, drottningen sade ingenting, men var vacker som vanligt; folket hurrade, kungssången sjöngs, Kungen sade att han trivs på Öland, hans andra hem, eftersom ölänningarna är så otvungna i umgänget. Stadsarkitekten i Borgholm talade och jämförde Borgholms stadsplan med den i Paris och New York - ja, det var för gulligt - Paris/Borgholm/New York, allt samtidigt och på en gång.
Vi vandrade Nya Storgatan ner, köpte lite Stagneliuslitteratur i ett stånd, kom till torget där fanns det färsk Ölandspotatis från Eriksöre, färsk dill och vitlök och färsk sparris från Gårdby. Av den lagrade Ölandsosten finns det ännu partier kvar; vi köpte av allt detta färska och lagrade och redde oss en rikigt Ölandssvenk/måltid - det är i dessa de små sakerna, vännerna, naturen, den lokala maten som nationen börjar, den tar sin utgångspunkt i det nära, det lokala, i platsen - en sådan nationalism kan aldrig bli rasistisk, den blir välkomnande ty den strävar alltid efter att ta upp fler i sina led - på Öland har jag aldrig hört ett enda rasistiskt tillmäe. Ja, men de driver väl med muslimer ? Javisst, på samma sätt som de driver och skojar med kalmariter, det värsta en ölänning vet, det är Kalmar. Det är ett sunt arvehat, ty i Kalmar bodde överheten, herrarna. Och det gör de fortfarande, i Kalmar, Stockholm och Bryssel.
Jag ser en hoppfull rubrik i Daily Telegraph i dag, söndag : Tony Blair ger upp Europa, det är inte en idé som det är värt att kämpa för längre. Medhjälpare till Tony Blair säger också ett en Europavaluta kräver en Europaregering; när bara det ena av detta finns är allting halvgjort om ens det. Av detta kan var och en dra slutsatsen att också euron som gemensam valuta kan ifrågasättas, liksom det gemensamma försvaret under ett Europakommando, som Sverige satsat så ensidigt på varvid den eu-sekt som för närvarande svarar för vår säkerhetsstrategi helt bortsett från vår egna nationella intressen, vilket påminner om riksdagsman Elof Lindberg, en fantast som när orosmolnen i Europa började dra ihop sig i början av 30-talet krävde att Sverige skulle nedrusta helt, och med hela nationen avklädd skulle Sverige med sitt moraliska exempel dra alla andra länder med sig i en total nedrusnting. Detta framfördes på fullt allvar i Nationernas förbund av en svensk riksdagsman, som uppenbarligen var av den uppfattningen att den svenska galenskapen skulle vara smittsam.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: