Östra Ölands fria horisont

Strävandena att kapa ett Europas förenta stater med en gemensam försvarsindustri, ett gemensamt försvar under ett Europakommando bör ha dunstat bort tillsammans med konstitutionen, förkastad av två europeiska folk. De politiska ambitionerna för ett förenta Europa hade sitt givna utflöde i en gemensam försvarsmakt, men finns inte det ena, finns heller inte det andra.

Detta visar att den svenska försvarspolitiken allvarligt tagit miste - all den omställning som nu sker utan folkets hörande hade siktet inställt på en enda sak : den europeiska armén, och därför har vi avskaffat värnpliktsarmén, skrotat den allmänna värnplikten, lagt ner kustförsvaret, minimerat flottan, sålt ut mobiliseringsförråden, i snabb takt lagt ner våra bygdeförankrade regementen och förband och ensidigt satsat på den europeiska armén - Sverige skall ställa upp Battle Groups om 1 500 man vardera; lägg därtill ett groteskt överdimensionerat flygvapen. Det finns just inget kvar att försvara den egna nationen med - och detta har vi gjort med vilje.

När vi nu ser hur den orealistiska och farliga Europatanken faller samman inför våra ögon ser vi också våra egna felsteg och sönderslagna drömmar och den säkerhetspolitiska fara detta medfört för vårt land. Vi kunde ha gått med i Nato som en suverän nation, diskuterat den saken och fått folket med på vagnen, istället en helt orealistisk försvarspolitik baserat på ett Europa som inte finns. Överbefälhavarens famösa yttrande att Sveriges första frontlinje går i Afrika var en del i detta feltänkande. Nationer finns och de består, gränserna ligger där de ligger och statsintresset tar alltid över i sista hand. Nu funderar Italien på att lämna euron, Tyskland kanske måste göra det innan ekonomin klappar ihop totalt, England, Danmark och Sverige ligger redan utanför eurons domäner - vi ser här statsintresset ta över. Det mäktiga Ryssland slumrar för tillfället, randområdena faller av som under den stora oredans tid - snart dags för Peter den Stora.

Vad de senaste omröstningarna visar är att Europa egentligen är som det alltid varit, en spännande plats, många nationer, konfliktfyllda intressen och att det i sista hand alltid är statsintresset som dominerar politiken.

Bara det naiva, drömmande, intill flathet och utplåning välmenande Sverige har inte förstått den grymma verkligheten och därför gjort sig av med det egna försvaret. Den nästan mardrömslika naiviteten speglas väl också i det förhållandet att det är svensk polis med sina pistoler som skall ta itu med terrorister, inte militären; detta har diskuterats i flera år, inget har hänt.

När jag ser tidningsbilder av idyllen utanför Härnösand där ett äldre par mördades häromdagen ser jag det här : ett nedlagt jordbruk med stora röda ekonomibyggnader, ett rött boningshus med välansade gräsmattor, till idyllen bakom en ridå av gröna björkar och enstaka granar leder en liten grusväg, det är några hundra meter från allmän väg - när jag ser dessa bilder ser jag Sverige, ett strävsamt par, hederliga människor som känner sig en aning främmande inför allt det som sker i huvudstaden; det är det andra Sverige och jag tror att majoriteten av oss bor där. Häromdagen mördades både mannen och kvinnan, kanske var det rånmord, kanske inte.

Jag tror det är farligare att bo på Härnön utanför Härnösand än att åka tunnelbana i New York runt midnatt. På något sätt har vi kapitulerat och överlämnat en stor del av Sverige till den kriminella psykopatsektorn. Det strävsamma paret i Härnösand har ingen politisk röst, ingen som talar för sig, och det var väl ändå bara en del av det nuderska köttberget som välförtjänt skars bart, så who cares...

Avhoppen från vänsterpartiet kommunisterna fortsätter, en vpk-kändis med dubbelefternamn (minns ej) sägs vara framstående och hon gick till miljöpartiet. Även kommunister och traditionalister hoppar av, som Ronja Rövardotter, då är det illa.

Att lämna kommunisterna och gå till miljöpartiet är uppenbarligen inget steg alls, det var ett välkommet politiskt besked.

Fler avhopp kommer säkert och inte ens kommunister tycks gilla att Lars Ohly kallar sig kommunist. Kommunist skall man kalla sig endast kamrater emellan, mellan skål och vägg. Varför envisas han med benämningen, det är obegripligt, men hederligt på något sätt : Det går ett spöke genom vänsterpartiet, kommunismens spöke.

Här på ostkusten regnar det, ösregnar. Åskan mullrar och gräset växer. I dag inviger kungen nya Storgatan i Borgholm - det skall bli en folkfest. Det känns tryggt och bra med en kung : Storgatan har stensatts och kungen inviger, det är väl rart och oskyldigt. Man måste se det.