Ställ krav på islam. Sluta dalta
Inför den islamiska fascismen uppför sig Europa som grodan inför ormen, som står i begrepp att sluka den : grodan sitter blickstilla, helt fascinerad, rör sig inte, först när ormen biter tag börjar den sprattla, men då är det för sent.
Eller som Churchill sade inför Nazitysklands hot under 30-talet : Att ge efter för nazismen är som att vara snäll mot krokodilen, mata den och hoppas att den slukar dig sist.
I samma andetag som Europas ledare fördömer den islamiska fascismen säger de, att detta är inte det sanna islam, islam är något annat, en fredlig religion, som delar ungefär samma humanitära värden som vi. Detta upprepas oavbrutet, men är inte sant, och det vet också de politiska ledare som uttalar de falska fraserna. Det är dags att börja ställa krav på islam, att sluta dalta.
I själva verket är sanningen den att islam är en mycket våldsam och ofördragsam religion; i alla länder där islam är dominerande utsätts kristna för grym förföljelse, nu senast i Pakistan där en muslimsk mobb gick bärsärkagång i kristna bostadsområden. Syrien, Pakistan, Saudiarabien, Egypten, Indonesien är stora länder där kristna lever farligt.
I en intervju med doktor Hani Al Sabi, chef för ett muslimsk center i London, återgiven av Memri, säger Al Sabi att islam inte skiljer mellan civila och soldater. Det finns inga civilia enligt de muslimska lagarna, alltså är man för eller emot, och de senare kan uppenbarligen saklöst dödas, vilket nu sker. Al Sabi hävdar också att bin Laden efter Madridbomerna kom med ett fredserbjudande till folken i Europa : Ge efter, lyd mig så händer inget. Detta har nu inte skett, därför var det rätt att döda människorna i London, enligt Al Sabi.
Fascistiska/nazistiska yttranden av detta slag kan alltså opåtalat ske i de västerländska samhällena. I all vår liberalism är vi på väg att ge upp våra egna värden, de som byggt våra demokratiska samhällen.
Vi måste ställa krav på islam : Vi accepterar inte er förföljelse av kristna grupper, vi tolererar inte den muslimska degraderingen av kvinnorna, vi säger nej till era medeltida lagar - och det kommer att stå er dyrt om ni inte reformerar er : handelsbojkotter, en enig demokratisk front i FN etc.
Det nuvarande läget reser också kravet på ett FN enbart för demokratier där autokratierna och de korrupta staterna kastats ut - ty av vilken anledning skall vi diplomatiskt behandla Libyen, Sudan och Syrien med samma respekt som vi behandlar Holland. Det nuvarande FN har blivit en de odemokratiska och korrupta staternas intresseorganisation, som ger den diplomatisk legitemering, vilken annars aldrig skulle ha skett.
Låt oss för ett ögonblicka tänka bort USA ur den nuvarande världsordningen; USA kunde till exempel ha haft den naive nollan Jimmy Carter som president (han är nog den sämste någonsin) och inte George W Bush vid attentatet 9/11. Då hade Talibanerna suttit kvar i Afghanistan, Usama bin Ladens träningsläger hade kunnat byggas ut och expandera, Saddam vore kvar som president i Irak, Libyen byggde vidare på sina kärnvapen, Libanon skulle ha haft en diktatorisk regim under Syrien - över hela Mellanöstern och i den muslimska världen hade islamofascismen vuxit sig stark, fått legitimitet - Talibanerna, som styresmän i Afghanistan, hade representerats i FN från vars talarstol Mulla Ohmar hade hållit tal.
Den stora Islamgrejen under senare tid var Koranen som aldrig spolades ut på en toalett; denna falska historia upprörde mer än till exempel dödandet av kristna i muslimska länder, nerbrännandet av kyrkor och dödshot. På något sätt och under vägen har Europa tappat sina andliga värden, vi känner inte längre igen de ideologiska fundament på vilka vi byggt våra demokratiska samhällen, hela den långa filosofiska kampen är helt obekant, de parlamentariska traditionerna likaså. Vi har fötts in i dessa samhällen och tror att de alltid har funnits och att de alltid kommer att bestå, fria, toleranta och välmående i all evighet. Men en våldam religion, på vilken vi inte ställer samma krav som på kristendomen, hotar inifrån; om islam vägrar skilja på civila och soldater måste vi också överge den civiliserade vanan.
Det är också fascinerande att betrakta hur de som förr svärmade för den blodiga kommunismen och i den aldrig fann några fel nu lagt över tågväxeln till sympatier för den islamiska fascismen; den tycks utöva samma frestande lockelse; lukten av auktoritärt tänkande, masshysteri och kollektivt vansinne bereder dessa människor på vänsterkanten en helt oemotståndlig njutning. Robert Fisk är en sådan. Han skrev häromdagen en artikel översatt till svenska i DN där han sade så här : Alldeles innan valet frågade sig Bin Laden, vilka angriper vi inte. Jo, Sverige. Lyckliga Sverige. Där finns ingen bin Laden och heller ingen Tony Blair.
Jag transporterar nu detta yttrande till år 1940 och återger det så här : Alldeles innan valet frågade sig Adolf Hitler, vilka angriper vi inte. Jo, Sverige. Lyckliga Sverige. Där finns Ingen Hitler och heller ingen Winston Churchill.
Robert Fisk är visserligen en osedvanlig kuf, men hade yttrandet ens varit möjligt 1940, och vad skulle vi 1945 ha sagt om Robert Fisk ?
DN har nu låtit två internationellt berömda personligheter kommentera Londonterrorn i särskilt översatta artiklar, Polly Toynbee, Robert Fisk. Ser ni mönstret... DN är en del av det undfallande etablissemang som jag härovan sökt specificera.
Det faktum att bin Laden inte vill attackera Sverige fyller mig med skam, för det visar var vi står. Hur någon kan känna stolthet och glädje över bin Ladens välvilliga inställning till detta land i periferin förstår jag inte, och jag förstår heller inte, men anar, bin Ladens motiv för den vänliga gesten - han vill att resten av världen skall bli som Sverige, han ser oss som utrikespolitiska föredömen. bin Laden är därmed en av de mycket få som insett utrikesminister Laila Freivalds storhet.
Eller som Churchill sade inför Nazitysklands hot under 30-talet : Att ge efter för nazismen är som att vara snäll mot krokodilen, mata den och hoppas att den slukar dig sist.
I samma andetag som Europas ledare fördömer den islamiska fascismen säger de, att detta är inte det sanna islam, islam är något annat, en fredlig religion, som delar ungefär samma humanitära värden som vi. Detta upprepas oavbrutet, men är inte sant, och det vet också de politiska ledare som uttalar de falska fraserna. Det är dags att börja ställa krav på islam, att sluta dalta.
I själva verket är sanningen den att islam är en mycket våldsam och ofördragsam religion; i alla länder där islam är dominerande utsätts kristna för grym förföljelse, nu senast i Pakistan där en muslimsk mobb gick bärsärkagång i kristna bostadsområden. Syrien, Pakistan, Saudiarabien, Egypten, Indonesien är stora länder där kristna lever farligt.
I en intervju med doktor Hani Al Sabi, chef för ett muslimsk center i London, återgiven av Memri, säger Al Sabi att islam inte skiljer mellan civila och soldater. Det finns inga civilia enligt de muslimska lagarna, alltså är man för eller emot, och de senare kan uppenbarligen saklöst dödas, vilket nu sker. Al Sabi hävdar också att bin Laden efter Madridbomerna kom med ett fredserbjudande till folken i Europa : Ge efter, lyd mig så händer inget. Detta har nu inte skett, därför var det rätt att döda människorna i London, enligt Al Sabi.
Fascistiska/nazistiska yttranden av detta slag kan alltså opåtalat ske i de västerländska samhällena. I all vår liberalism är vi på väg att ge upp våra egna värden, de som byggt våra demokratiska samhällen.
Vi måste ställa krav på islam : Vi accepterar inte er förföljelse av kristna grupper, vi tolererar inte den muslimska degraderingen av kvinnorna, vi säger nej till era medeltida lagar - och det kommer att stå er dyrt om ni inte reformerar er : handelsbojkotter, en enig demokratisk front i FN etc.
Det nuvarande läget reser också kravet på ett FN enbart för demokratier där autokratierna och de korrupta staterna kastats ut - ty av vilken anledning skall vi diplomatiskt behandla Libyen, Sudan och Syrien med samma respekt som vi behandlar Holland. Det nuvarande FN har blivit en de odemokratiska och korrupta staternas intresseorganisation, som ger den diplomatisk legitemering, vilken annars aldrig skulle ha skett.
Låt oss för ett ögonblicka tänka bort USA ur den nuvarande världsordningen; USA kunde till exempel ha haft den naive nollan Jimmy Carter som president (han är nog den sämste någonsin) och inte George W Bush vid attentatet 9/11. Då hade Talibanerna suttit kvar i Afghanistan, Usama bin Ladens träningsläger hade kunnat byggas ut och expandera, Saddam vore kvar som president i Irak, Libyen byggde vidare på sina kärnvapen, Libanon skulle ha haft en diktatorisk regim under Syrien - över hela Mellanöstern och i den muslimska världen hade islamofascismen vuxit sig stark, fått legitimitet - Talibanerna, som styresmän i Afghanistan, hade representerats i FN från vars talarstol Mulla Ohmar hade hållit tal.
Den stora Islamgrejen under senare tid var Koranen som aldrig spolades ut på en toalett; denna falska historia upprörde mer än till exempel dödandet av kristna i muslimska länder, nerbrännandet av kyrkor och dödshot. På något sätt och under vägen har Europa tappat sina andliga värden, vi känner inte längre igen de ideologiska fundament på vilka vi byggt våra demokratiska samhällen, hela den långa filosofiska kampen är helt obekant, de parlamentariska traditionerna likaså. Vi har fötts in i dessa samhällen och tror att de alltid har funnits och att de alltid kommer att bestå, fria, toleranta och välmående i all evighet. Men en våldam religion, på vilken vi inte ställer samma krav som på kristendomen, hotar inifrån; om islam vägrar skilja på civila och soldater måste vi också överge den civiliserade vanan.
Det är också fascinerande att betrakta hur de som förr svärmade för den blodiga kommunismen och i den aldrig fann några fel nu lagt över tågväxeln till sympatier för den islamiska fascismen; den tycks utöva samma frestande lockelse; lukten av auktoritärt tänkande, masshysteri och kollektivt vansinne bereder dessa människor på vänsterkanten en helt oemotståndlig njutning. Robert Fisk är en sådan. Han skrev häromdagen en artikel översatt till svenska i DN där han sade så här : Alldeles innan valet frågade sig Bin Laden, vilka angriper vi inte. Jo, Sverige. Lyckliga Sverige. Där finns ingen bin Laden och heller ingen Tony Blair.
Jag transporterar nu detta yttrande till år 1940 och återger det så här : Alldeles innan valet frågade sig Adolf Hitler, vilka angriper vi inte. Jo, Sverige. Lyckliga Sverige. Där finns Ingen Hitler och heller ingen Winston Churchill.
Robert Fisk är visserligen en osedvanlig kuf, men hade yttrandet ens varit möjligt 1940, och vad skulle vi 1945 ha sagt om Robert Fisk ?
DN har nu låtit två internationellt berömda personligheter kommentera Londonterrorn i särskilt översatta artiklar, Polly Toynbee, Robert Fisk. Ser ni mönstret... DN är en del av det undfallande etablissemang som jag härovan sökt specificera.
Det faktum att bin Laden inte vill attackera Sverige fyller mig med skam, för det visar var vi står. Hur någon kan känna stolthet och glädje över bin Ladens välvilliga inställning till detta land i periferin förstår jag inte, och jag förstår heller inte, men anar, bin Ladens motiv för den vänliga gesten - han vill att resten av världen skall bli som Sverige, han ser oss som utrikespolitiska föredömen. bin Laden är därmed en av de mycket få som insett utrikesminister Laila Freivalds storhet.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: