Östra Ölands fria horisont

Svenskt rättsväsende upphörde att fungera någonstans kring början av 1970-talet; det var då brott mot liv och egendom kom att räknas för noll; brott mot staten däremot medförde oerhörda straff : 30 svartsålda pizzor ansågs vara ett värre brott än mord och dråp. Hela det svenska rättsväsendet kunde naturligtvis inte förstöras av en enda person, justitieminister Lennart Gejer, men det var han som inledde nedbrytandet och förmultningsprocessen, vilket sedan fortsatt - vi har nu ett polisväsende, ett åklagarväsende, en lagstiftning och ett domstolsväsende som varken motsvarar brottslighetens dimensioner, dess innehåll och de uttryck den tar sig.

Den 29-årige man som sparkades ihjäl i en port på Kungsgatan i Stockholm sedan han uppmanat ett gäng ligister att inte urinera i porten utsattes för så våldsamma sparkar att huvudet lossnade från ryggkotpelaren. Den sparkande gärningsmannen dömdes häromdagen till ett års fängelse. En dom mer i motsats till allmänt rättsmedvetande finns det inte många motsvarigheter till - domen är förutom chockerande också provocerande, och den sätter nu standarden för vad en rättskaffens medborgare vågar ta sig för - vi skall ju, enligt kristdemokraternas Göran Hägglund, bli både skyldiga att ingripa och vittna. Ingen som upplevt en svensk rättsprocess som vittne eller tar del av denna skandalösa dom kommer någonsin att ingripa eller vittna i någonting, never ever. Av egen erfarenhet säger jag : en gång vittne, aldrig mer vittne : sovande domare, illa påläst åklagare, agressiv försvarsadvokat, hånflin och hot under pågående rättegång tar man frivilligt del av bara en gång.

En annan dom av samma skandalösa slag som den som beskrivits ovan fälldes av Kalmar tingsrätt för snart två år sedan. En 21-årig student, Peter Bresky, rånades och misshandlades grovt med sparkar och slag under flera timmars tid en septemberkväll, för att undkomma sina plågoandar (eller tvingad) tog sig Peter Bresky ut i vattnet i en liten fjärd vid Varvsholmen i Kalmar. Där ute, ensam i vattnet, blodig och sönderslagen, orkade han inte längre utan omkom i det mörka vattnet. Gärningsmannen dömdes till, läs nu noga innantill och lägg på minnet, han dömdes till åtta månaders fängelse. När det uppstod en debatt om huruvida gärningsmannen skulle få komma tillbaka till skolan efter avtjänat straff, vilket en del lärare var tveksamma till, näpstes dessa av politiskt korrekta skolpolitiker, som hade all sympati för den stackars gärningsmannen, men inte en tanke över för offret, den unge studenten.

Brott mot liv och egendom betyder inte längre något i Sverige, och det började med Lennart Geijer. Varför började förfallet med Geijer, vad var det egentligen som hände under dessa år ?

I Kalmar län inträffar nu 70 inbrott om dagen. Just det : 70 inbrott om dagen. Inget av dessa brott klaras upp. Rättslöheten är i det närmaste total, och jag vill upprepa vad jag en gång tidigare sagt på denna blogg : Det är farligare för en pensionär att bo i en röd stuga i ett småländsk skogsbryn än att åka tunnelbana ensam vid midnatt i New York.

Här i mitt hus var det inbrott förra söndagseftermiddagen när vi var ute en sväng på vårt älskade Öland. Fönsterrutan var sönderslagen och tjuvarna hade klättrat in den vägen. Jag såg lite tjuvablod på en av glasbitarna så uppenbarligen skar sig någon. Jag väntar nu med spänning på det åtal och den dom som kan vänta mig : Fastighetsägaren dömes till fyra års fängelse för framkallande av fara för annan. Genom att ha sitt fönster stängt tvingade han tjuvarna att krossa det varvid en ytterst farlig arbetsmiljö uppstod; för detta är fastighetsägaren ansvarig och han dömes jämlikt 1 par. i gärningsmannabalken till fyra års fängelse.

GULD-NISSE : En gång i tiden hade jag en vän i den undre världen, Guld-Nisse kallad; han handlade med guld och silver. Han var egentligen ingen brottsling utan en charmig slarver, som jag gillade eftersom han var så friskt anarkistisk. Typiskt nog dömdes Guld-Nisse för ett smärre bokföringsbrott och inte för det andra han sysslade med, hästhandlartrixen där den enda guldhandlaren lurade den andre varvid pengarna bara flöt runt i bekanstskapskretsen. Nåväl, Guld-Nisse fick ett år och jag mötte honom av en slump i staden när han nyss kommit ut varvid följande replikskifte utspelade sig :

Hej, länge sedan. Så du är ute nu. Jag tycker du lagt på hullet.

Ja, för faen, bara mat och gott fängelsekäk ett år sätter sina spår. Det här året är det bästa som hänt mig. För det första har jag 100 000 kr med mig ut i pokerpengar och för det andra försörjde socialen familjen (snygg fru och tre barn) och betalade villalånet hela året. Jag älskar Sverige.

Och så avslutade Guld-Nisse med att berätta om en typisk fängelsedag (han satt på en öppen anstalt, ty Guld-Nisse var och är en snäll person) :

Vi vaknade framåt förmiddan, käkade, sov lite därefter och innan klockan blev 18 skickade vi alltid nån plit till systemet för att hämta brännvin, sedan tittade vi lite på tv och efter Aktuellt började pokerspelet. Vi brukade spela till tre-fyra. Du, vilket år, inte undra på att man gick upp i vikt, sade Guld-Nisse och inviterade mig sedan att titta i skuffen till hans gamla Merca. Se vad jag kommit över, sade Guld-Nisse, en äkta Albrecht Dürer. Jag tar 8 000, kan vara värd 80 000 kr eller mer. Slå till... Nej, nu lurar du mig allt, sade jag. Jo, lite, sade snälla Guld-Nisse och så fick jag den, en kopiatorkopia av ett Dürer-kopparstick.