Östra Ölands fria horisont

Jag har nu gjort klart min bok om Nya Kalmar, Nova Kalmar, en beskrivning av de tunga förhållanden under vilka 1600-talsstaden Kalmar byggdes upp på Kvarnholmen sedan överheten och Kungl Majt beslutat att den skulle omlokaliseras från Gamla läget vid slottet, det Medeltida Kalmar, till det nya läget på Kvarnholmen, en oerhörd omflyttning, aldrig tidigare prövad i Sveriges historia. Det skedde med hugg och slag, piska och morot.

Här följer avsnitt 39 ur boken som ett exempel på vad och hur jag berättar.

Boken blir på 400-500 sidor, med illustrationer, den kommer att kosta ca 250 kr plus frakt - förhandsanmälan kan ske till denna webblogg, ett signerat ex kommer framåt juletid, förhoppningsvis.

39. Hästar drog pumparna

Inför sommarens arbete 1666 beskrev landshövdingen Dankwart Lillieström i en längre skrivelse tillståndet i Nya staden och på Kalmar slott; det blev en ganska livfull rundmålning.

Med slottet var det mäkta illa ställt: batterierna nederruttnade, vallen på den norra sidan av porten nederfallen och hela befästningslinjen på båda sidor om porten måste ånyo förfärdigas. Tornet över Kungskammaren som en gång var täckt med bly stod nu blott och bart och fullt med hål. Timret på takar och väggar var skadat och regn och oväder slog in i slottet. Korsvirkestornet med spetsen därovanpå var mest nerruttet och lutade till förfall. ”Vid stormväder fruktar man att det kan falla ner och skada folk och våningar där under”. Bastionen St Erik vid gamla staden stod ruinerad. Bäst vore att riva den, föreslog landshövdingen.

290 man arbetade denna sommar på Kvarnholmen. 100 man var antingen sjuka, på vakt eller förrymda. Det var ett stort verk som skulle förrättas och landshövdingen tvivlade på att allt man tänkt sig för sommaren skulle kunna hinnas med, i all synnerhet sedan det blivit mycket hett ”då folket sjuknar och förminskas”. Den åttonde maj hade kajedammarna, som invallat bastionerna Gustavus Magnus och Gustavus Primus, börjat tömmas på sitt vatten, ”vattnet utmaldes med en stor snäcka som drevs av två hästar”. Folket jobbade med handsnäckor, handpumpar. På åtta dagar hade vattnet utmalts. Jord fördes från Kämpebacken (där Tullskolan och Biblioteket nu ligger) och användes för att förhöja vallarna vid Gustavo Primus.

Överste Barthold Mortaignes regemente på Kvarnholmen, 290 man förutom de förrymde, leddes av överstelöjtnanten Erich Baaz, ”flitig, vaken”, som höll karlarna under uppsikt. För att det inte skulle uppstå tveksamheter om vem som kommenderade soldaterna bifogade Mortaigne en instruktion: ”Ingen ingenjör eller conducteur hos Calmars arbete skall understå sig kommendera knektarna, hit eller dit och under var pretext som helst, utom överstelöjtnant Baaz”. Kanske var detta riktat mot ingenjören Anders Bergh, som vid denna tid byggde sig ett hus och som kom att anklagas för att ha använt knektarna i egen tjänst, vilket han dock förnekade. Anders Bergh fick underskriva ytterligare en instruktion, som presenterades för honom av Hindrich Ulfklou. Han skulle hålla journaler, dagbok och rullor samt se till att arbetets fördelades riktigt.

I 20 års tid, ända från grundläggandet av Nya staden, hade Berg varit i Kalmar, men nu var det ändå något han inte riktigt förstod i den nya instruktionen. I den stod att ingen främmande fick se fästningens desseiner, projecter, planer och profiler. Privatpersoner förvägrades alltid att ta del av fästningens konstruktion, men hur skulle han göra med alla dessa herremän, riksråd, krigsråd och andra höga militärer, vilka ständigt var på genomresa i Kalmar, skulle de få se hans ritningar över fortifikationsverken? Självklart skulle de det, men man fick vara försiktig med skälmar och spioner, svarade Ulfklou.

1666 års arbete pågick åt landsidan, alltså väster ut, med det eviga pumpandet i dammarna. Vattnet tillväxte, rann in mellan plankorna och ur den gyttjiga botten sprutade rena springkällorna upp och försvårade arbetet. Sand och gyttja rann tillbaka ner i dammarna. I detta gyttjiga ”mudder” arbetade knektarna; folket befann sig två meter ner inom invallningen. Samtidigt som bortförandet av muddret och pumpandet pågick lades befästningsmurarna - 300 man var alldeles för få för ett så stort verk som här skulle konstrueras.

Här på västra sidan av Nya staden låg också slaktehuset med all sin orenlighet; uppenbarligen slängdes slaktavfallet rakt ut i vattnet. Hindrich Ulfklou förordnade om slakhusets förflyttning. Det låg mellan bastionerna Gustavus Primus och Carolus Nonus ”och giver mycken orenlighet, att när kajedammarna tas bort lärer graven igenfyllas”. Annat som måste flyttas var de sex hus som borgarna byggt i bastionen Regeringen, utom själva stadsplanen för Kvarnholmen. Ulfklou ville självklart inte ha några boningshus mitt i själva befästningsverket, som då inte kunde försvaras eller mineras, men borgarna ville inte flytta utan klagade och hävdade att de fått lov att slå ner sina bopålar där när de flyttade från Gamla staden.

När 400 knektar ur Jönköpings infanteri kom marscherande in i staden för vidarebefordran sjövägen till Pommern blev de liggandes i Kalmar några veckor eftersom skeppet Maria inte anlänt, kom landshövding Dankwart på idén att använda soldaterna för arbete på Kvarnholmens befästning. ”De kunna brukas till arbete, dock så att de ingen skada taga”, skrev landshövdingen lite försiktigt.

Soldaterna inkallades, uppställdes och landshövdingen sade till dem, att nu skulle de sättas i arbete på Kvarnholmen, men med en mun nekade alla. De hade inte beodrats till arbete i Kalmar den dag då de värvats utan deras befallning var att marschera till Kalmar och där ”stiga till skepps, vilka order de följa ville”. De hade alla sett det tunga slitet nere i de gyttjiga invallningarna med meterdjupt mudder, och de tunga lyften vid konstruktionen av befästningsmurarna. Några av dem löd order och gick till arbetet, men ett helt kompani under kapten Finderus sade blankt nej. Landshövdingen tog ut två av de mest motsträviga och ställde dem inför krigsrätten. De tillfrågades varför de inte löd order och vem som hade ”uppstudsat dem”? Inget svar. De inlåstes i slottets fånghåla. Den 8:e september anlände skeppet Maria och 113 man embarkerade kvarlämnande 9 sjuka och soldaterna i fånghålan. Egentligen ville landshövdingen ha rannsakat hela kompaniet, men han fick finna sig i de tvingande omständigheterna och kompaniet tilläts avsegla.

De två soldaterna avstraffades med gatulopp och inställdes därefter i sitt kompani. I 8 dagar låg skeppet Maria på Kalmar redd och väntade på vind och så slutligen den 22 september: ”Med en god och fogelig vind avseglade Maria om morgonen, vilken kontinuerade hela dagen, natten över och den andra dagen in till aftonen”. Den 22 september var smålänningarna lyckligen framme i Pommern.

Disciplinproblemen var dagligt förekommande. När lönen utbetalats rymde knektarna för då hade de kontanter på fickan och kunde hålla sig undan en tid; gatulopp tycktes inte skrämma. ”Det är elake och ostyrige sällar”, klagade Dankwart. Ibland får man en känsla av att det var hopsamlingar av ”de värsta” som sattes till befästningsarbete.

Landshövdingen Dankwart Lillieström skulle emellertid komma att ställas inför än mer besvärliga arbetsuppgifter. I december 1666 begav han sig till Skåne. Han hade utsetts till vice guvernör i den nya provinsen, som nu skulle försvenskas, ett maktpåliggande uppdrag.