Mao - historiens ondaste människa
Jung Chan, John Halliday : Mao, the unknown story (Random House). 814 sidor.
Mao, the unknown story är en av de mest omskakande böcker jag någon läst, inräknat den stora Stalinbiografin, som var skrämmande och memoarerna från Maos livläkare, som var detaljrikt avslöjande i sin grymhet. Om någon efter att ha läst Mao-biografin, och jag rekommenderar den härmed till Lars Ohly, kan kalla sig kommunist är denna antingen inte riktigt klok eller en totalpsykopat. Mao var ingen Hitler, han var värre, mycket värre, både i antal döda och i sin grymhet; det skall dock medges att koncentrationslägren och judeutrotningen är ekvivalenter med en del av Maos blodtörst.
Mao tycks som alla diktatorer ha haft en karismatisk sida, som attraherade, och en som var mycket ond. Hans ondska kombinerades med en förtärande makthunger, som aldrig lämnade honom någon ro. Redan i de röda områden som Mao ledde i Kina under 30-talet företog han oerhörda utrensningar och massavrättningar. När nationalisterna pressade på och Mao med armén tvingades till den Långa Marschen mot Yenan vandrade han till att börja med planlöst omkring, vilket kostade tusentals människoliv. Mao hade redan vid denna tid anlagt rent kejserliga vanor och bars hela vägen till Yenan; han låg och läste i sin bärsäng och för att den skulle hålla sig rak och i nivå vid övergången av ett berg gick de bakre soldaterna på knäna. Där är Gud, sade soldaterna.
Mao övergav alla sina fruar, han brydde sig inte om sina barn. Istället lät han föra till sig unga vackra kvinnor som tvingades dela säng och samlag med den otvättade och illaluktande gamle gubben. Han borstade aldrig tänderna annat än med teblad och hade därför en svart tanduppsättning, han duschade aldrig utan torkade kroppen med handdukar. Över hela Kina lät han bygga sina villor med tillhörande atombombssäkra skyddsrum. Han visade sig nästan aldrig för det folk han sade sig älska; alla de områden där han vistades var hermetiskt tillslutna. Han hade, utöver alla andra onda egenskaper, också förföljelsemani.
Stalin och Mao var barn av samma onda ideologi, men till och med den grymme Stalin häpnade över Maos hänsynslöshet, han sade sig till exempel kunna väga halva Kinas befolkning, 300 miljoner, i ett kärnvapenkrig. Ryssarna bara skakade på huvudet och sade : Karln kan inte vara klok.
Icke desto mindre var det Sovjet som upprustade Kina. Mao var som besatt av tanken att göra Kina till en stormakt till tänderna beväpnad med moderna vapen och med atombomben. För att nå dessa syften pressade han det sista riskornet ur den kinesiska befolkningen med åtföljande hungersnöd, som kostade miljontals människoliv. Mao ansåg att en bonde gott kunde leva på 700 kalorier om dagen. Hela Kina svalt till slut och under det stora språnget för att industrialisera Kina torde Mao ha varit den ende kinesen med övervikt. Författarna beräknar att Mao skräckvälde 1949-76 kostade mellan 70 och 80 miljoner människoliv; därmed är Mao historiens största massmördare. Han har helt enkelt inga jämförbara konkurrenter i historien.
Det stora språnget innebar att Kina skulle gå förbi England i ståltillverkning; det var under de senaste åren av 1950-talet. Över hela Kina beordrades bönderna att uppföra små stålugnar, hemmabyggen, dit de drog allt som fanns av järn, som smältes ned och blev till helt oanvändbara klumpar, som inte kunde användas till någonting. På nätterna färgades hela horisonten röd av skenet från dessa ugnar. Skogar höggs ned och hus revs för att få virke till ugnarna, alltihop ett totalt vanvett, men ingen vågade trotsa Mao, annat än Liu Shao Shi, Maos kamrat i kampen, och president. Han fick dyrt betala för sitt trots under kulturrevolutionen.
Författarna nämner Jan Myrdals bok om Kina, inte som en källskrift utan den förekommer mest som ett skämt och en roande anekdot eftersom Jan Myrdal inte såg någonting av det hemska som skedde. En annan berömd bok, Edgar Snows Röd stjärna över Kina, visar sig vara rena förfalskningen, dikterad av Mao som här byggde upp sin myt om sig själv och den långa marschen; inte ett ord är sant. Att svenska maoister skulle ha förstått någonting är ju helt uteslutet.
Det vansinne som skakade Kina under 60-talet och som kallades kulturrevolutionen dikterades av Mao ner i detalj, hundratusentals förföljdes och mördades, kulturhistoriska minnesmärken av oersättligt slag revs i revolutionärt raseri, Pekings stora bibliotek fick alla sina böcker uppbrända och vid dessa autodaféer tvingades de kända författarna i Kinesiska författarförbundet stå på knä och se på. Maos raseri riktades främst mot Liu som hade trotsat honom under det stora språnget. Liu torterades och mördades, hustrun med tillsammans med tusentals andra kommunister som varit med från början. Armén under Lin Piao tog nu över Kina.
I vissa områden tilltog galenskapen i sådan grad att De röda brigaderna åt upp sina fiender, kannibalism under åberopande av Mao Tse Tungs tänkande.
När allt utrensande pågått tillräckligt länge och inga återstod var det bara två kvar : Mao och Lin Piao; nu började dessa försöka utrensa varandra. Lin Piaos son, Tiger kallad, hade för avsikt mörda Mao.
Efter att ha läst denna biografi kan ingen tvivla på att Mao var genuint ond, nästan som om Djävulen stigit upp ur sitt hål och tagit mänsklig gestalt. På de 800 sidorna finns inte en enda god egenskap hos Mao nämnd; Hitler gillade åtminstone barn och djur, Mao älskade bara en enda sak, sig själv. Han var heller ingen stor tänkare och till samhällsfilosofin har han bara bidragit med floskler som : makten växer ur en gevärspipa.
Men som Hitler gillade Mao att titta på filmer om hur hans offer plågades. Vilken scen : Mao ligger i sin stora säng med sina konkubiner. På en stor filmduk visas tortyroffren, hans politiska motståndare. Tjänarstaben tassar på tårna i det stora palatset, alla kallsvettas av ångest, vem står i tur härnäst, och därinne i sovrummet, skriken från filmen, konkubinernas nervösa fnittrande och den gamla illaluktande gubben som vältrar sig över dem övertygad om att han skall få evigt liv genom att våldta jungfrur. Innan han våldtar dem ber han dem dansa, och han dansar själv, stor, ovig och tung.
Kina är nu på väg att bli den stormakt som Mao aldrig kunde åstadkomma, men som han drömde om. Mao hade ambitioner att erövra hela världen, han hade bomben men inte missilerna. Kina har nu bådadera plus en stark ekonomi, det gamla kommuniststyret är kvar fast moderniserat, men vad finns bakom den hemliga fasaden? Häromdagen hotade en kinesisk general USA med kärnvapen över Taiwan - min prognos är att det står och väger nu, Kina kan tippa åt vilket håll som helst : mot en aggressiv diktatur eller mot en stormak t i ordnade marknadsekonomiska former med demokrati och yttrandefrihet. Jag hoppas på det senare men tror att det förra kommer att inträffa, och det snart. Varför skulle Kina låta bli att agera när Västeuropa och USA praktiskt taget låter sig lamslås av en handfull terrorister. Nu är läge, för Taiwan Det finns också en hel del ouppklarade mellanhavanden med Ryssland och med Japan..
Mao, the unknown story är en av de mest omskakande böcker jag någon läst, inräknat den stora Stalinbiografin, som var skrämmande och memoarerna från Maos livläkare, som var detaljrikt avslöjande i sin grymhet. Om någon efter att ha läst Mao-biografin, och jag rekommenderar den härmed till Lars Ohly, kan kalla sig kommunist är denna antingen inte riktigt klok eller en totalpsykopat. Mao var ingen Hitler, han var värre, mycket värre, både i antal döda och i sin grymhet; det skall dock medges att koncentrationslägren och judeutrotningen är ekvivalenter med en del av Maos blodtörst.
Mao tycks som alla diktatorer ha haft en karismatisk sida, som attraherade, och en som var mycket ond. Hans ondska kombinerades med en förtärande makthunger, som aldrig lämnade honom någon ro. Redan i de röda områden som Mao ledde i Kina under 30-talet företog han oerhörda utrensningar och massavrättningar. När nationalisterna pressade på och Mao med armén tvingades till den Långa Marschen mot Yenan vandrade han till att börja med planlöst omkring, vilket kostade tusentals människoliv. Mao hade redan vid denna tid anlagt rent kejserliga vanor och bars hela vägen till Yenan; han låg och läste i sin bärsäng och för att den skulle hålla sig rak och i nivå vid övergången av ett berg gick de bakre soldaterna på knäna. Där är Gud, sade soldaterna.
Mao övergav alla sina fruar, han brydde sig inte om sina barn. Istället lät han föra till sig unga vackra kvinnor som tvingades dela säng och samlag med den otvättade och illaluktande gamle gubben. Han borstade aldrig tänderna annat än med teblad och hade därför en svart tanduppsättning, han duschade aldrig utan torkade kroppen med handdukar. Över hela Kina lät han bygga sina villor med tillhörande atombombssäkra skyddsrum. Han visade sig nästan aldrig för det folk han sade sig älska; alla de områden där han vistades var hermetiskt tillslutna. Han hade, utöver alla andra onda egenskaper, också förföljelsemani.
Stalin och Mao var barn av samma onda ideologi, men till och med den grymme Stalin häpnade över Maos hänsynslöshet, han sade sig till exempel kunna väga halva Kinas befolkning, 300 miljoner, i ett kärnvapenkrig. Ryssarna bara skakade på huvudet och sade : Karln kan inte vara klok.
Icke desto mindre var det Sovjet som upprustade Kina. Mao var som besatt av tanken att göra Kina till en stormakt till tänderna beväpnad med moderna vapen och med atombomben. För att nå dessa syften pressade han det sista riskornet ur den kinesiska befolkningen med åtföljande hungersnöd, som kostade miljontals människoliv. Mao ansåg att en bonde gott kunde leva på 700 kalorier om dagen. Hela Kina svalt till slut och under det stora språnget för att industrialisera Kina torde Mao ha varit den ende kinesen med övervikt. Författarna beräknar att Mao skräckvälde 1949-76 kostade mellan 70 och 80 miljoner människoliv; därmed är Mao historiens största massmördare. Han har helt enkelt inga jämförbara konkurrenter i historien.
Det stora språnget innebar att Kina skulle gå förbi England i ståltillverkning; det var under de senaste åren av 1950-talet. Över hela Kina beordrades bönderna att uppföra små stålugnar, hemmabyggen, dit de drog allt som fanns av järn, som smältes ned och blev till helt oanvändbara klumpar, som inte kunde användas till någonting. På nätterna färgades hela horisonten röd av skenet från dessa ugnar. Skogar höggs ned och hus revs för att få virke till ugnarna, alltihop ett totalt vanvett, men ingen vågade trotsa Mao, annat än Liu Shao Shi, Maos kamrat i kampen, och president. Han fick dyrt betala för sitt trots under kulturrevolutionen.
Författarna nämner Jan Myrdals bok om Kina, inte som en källskrift utan den förekommer mest som ett skämt och en roande anekdot eftersom Jan Myrdal inte såg någonting av det hemska som skedde. En annan berömd bok, Edgar Snows Röd stjärna över Kina, visar sig vara rena förfalskningen, dikterad av Mao som här byggde upp sin myt om sig själv och den långa marschen; inte ett ord är sant. Att svenska maoister skulle ha förstått någonting är ju helt uteslutet.
Det vansinne som skakade Kina under 60-talet och som kallades kulturrevolutionen dikterades av Mao ner i detalj, hundratusentals förföljdes och mördades, kulturhistoriska minnesmärken av oersättligt slag revs i revolutionärt raseri, Pekings stora bibliotek fick alla sina böcker uppbrända och vid dessa autodaféer tvingades de kända författarna i Kinesiska författarförbundet stå på knä och se på. Maos raseri riktades främst mot Liu som hade trotsat honom under det stora språnget. Liu torterades och mördades, hustrun med tillsammans med tusentals andra kommunister som varit med från början. Armén under Lin Piao tog nu över Kina.
I vissa områden tilltog galenskapen i sådan grad att De röda brigaderna åt upp sina fiender, kannibalism under åberopande av Mao Tse Tungs tänkande.
När allt utrensande pågått tillräckligt länge och inga återstod var det bara två kvar : Mao och Lin Piao; nu började dessa försöka utrensa varandra. Lin Piaos son, Tiger kallad, hade för avsikt mörda Mao.
Efter att ha läst denna biografi kan ingen tvivla på att Mao var genuint ond, nästan som om Djävulen stigit upp ur sitt hål och tagit mänsklig gestalt. På de 800 sidorna finns inte en enda god egenskap hos Mao nämnd; Hitler gillade åtminstone barn och djur, Mao älskade bara en enda sak, sig själv. Han var heller ingen stor tänkare och till samhällsfilosofin har han bara bidragit med floskler som : makten växer ur en gevärspipa.
Men som Hitler gillade Mao att titta på filmer om hur hans offer plågades. Vilken scen : Mao ligger i sin stora säng med sina konkubiner. På en stor filmduk visas tortyroffren, hans politiska motståndare. Tjänarstaben tassar på tårna i det stora palatset, alla kallsvettas av ångest, vem står i tur härnäst, och därinne i sovrummet, skriken från filmen, konkubinernas nervösa fnittrande och den gamla illaluktande gubben som vältrar sig över dem övertygad om att han skall få evigt liv genom att våldta jungfrur. Innan han våldtar dem ber han dem dansa, och han dansar själv, stor, ovig och tung.
Kina är nu på väg att bli den stormakt som Mao aldrig kunde åstadkomma, men som han drömde om. Mao hade ambitioner att erövra hela världen, han hade bomben men inte missilerna. Kina har nu bådadera plus en stark ekonomi, det gamla kommuniststyret är kvar fast moderniserat, men vad finns bakom den hemliga fasaden? Häromdagen hotade en kinesisk general USA med kärnvapen över Taiwan - min prognos är att det står och väger nu, Kina kan tippa åt vilket håll som helst : mot en aggressiv diktatur eller mot en stormak t i ordnade marknadsekonomiska former med demokrati och yttrandefrihet. Jag hoppas på det senare men tror att det förra kommer att inträffa, och det snart. Varför skulle Kina låta bli att agera när Västeuropa och USA praktiskt taget låter sig lamslås av en handfull terrorister. Nu är läge, för Taiwan Det finns också en hel del ouppklarade mellanhavanden med Ryssland och med Japan..
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
"Men som Hitler gillade Mao att titta på filmer om hur hans offer plågades. Vilken scen : Mao ligger i sin stora säng med sina konkubiner. På en stor filmduk visas tortyroffren, hans politiska motståndare. Tjänarstaben tassar på tårna i det stora palatset, alla kallsvettas av ångest, vem står i tur härnäst, och därinne i sovrummet, skriken från filmen, konkubinernas nervösa fnittrande och den gamla illaluktande gubben som vältrar sig över dem övertygad om att han skall få evigt liv genom att våldta jungfrur. Innan han våldtar dem ber han dem dansa, och han dansar själv, stor, ovig och tung."
Kallar du detta journalistik? Kallar du dig själv journalist? Jag tycker också fruktansvärt illa om Mao men tycker helt plötsligt synd om karln. För ingen människa "ond" eller "god" förtjänar hamna i den här texten. Jag hoppas titeln journalist är något du själv tilldelat dig, annars är tillståndet i de svenska skolorna värre än befarat.
Vet du vad kritiskt granskande är?
Svar till Erik:
Jag har just läst boken och kan inte annat än att dra samma slutsatser om Mao som artikelförfatttaren här ovan. Du borde också läsa boken. Har man mördat miljoner människor utan dåligt samvete platsar man definitivt i texten ovan.
Bokens källförteckningar, förteckningar över intervjuade personer, vilka arkiv som använts etc är så oerhört omfattande, heltäckande och seriösa att man här måste ge högsta betyg i journalistik. Men jag håller med om att boken obevekligt gör upp med den romantiska okritiska bilden av Mao som präglades i Sverige på 60-talet, och det kan vara svårt för dem som trott på den att släppa.