Kuba - dags för sammanbrott
Betrakta en dödad rådjursbock som ligger i vägkanten när du kör förbi. Åk förbi samma plats efter 14 dagar, råbocken är borta, skinn, ben och allt; i det enorma kretslopp som naturen utgör bryts en råbock ner först av korpar och rävar, sedan av maskar sist av bakterier och mikrober - på 14 dagar är allt borta, som om råbocken aldrig funnits.
På samma sätt är det med komunistiska stater; man behöver egentligen aldrig bry sig om att störta dem, de går under av sig själva, de förtärs inifrån och utifrån som råbocken, för det är döda organismer/stater som kommunismen skapar. Men det går inte på 14 dagar för en kommunisk stat att förtäras, det tar erfarenhetsmässigt mellan 50 och 70 år, men sedan finns garanterat inget kvar, till och med människornas självar är förintade.
DDR, slut efter 50 år tillsammans med alla andra kommuniststater i Östeuropa. Sovjet höll lite längre, 70 år innan implosionen kom. På tur står nu Kuba och Nordkorea. Ingen behöver lyfta ett finger, de kommer att störta samman : För Kubas del är de första tecknen redan uppenbarade i skyn för länge sedan, men nu har själva fundamentet för folkets existens upphört att fungera : elektriciteten. Strömmen är borta ungefär lika länge som den finns tillgänglig och ingen vet när ett mål mat kan kokas på spisen. Inga gatlysen fungerar längre, allt är kolmörkt.
Infrastrukturen för elproduktionen är så gammal att det inte finns reservdelar att uppbringa; Castro är gammal och gaggig, men kan fortfarande tala i åtta timmar i sträck och hota alla dissidenter med stränga straff om de fortsätter opponera. En kvalificerad gissning är att regimen är störtad inom ett år, kollapsad, imploderad. Om Che Guevara hade funnits i ledningen hade det förmodligen inte kunnat ske utan blodutgjutelse, ty han var ondare än Castro, mer blodtörstig, men det syns ju inte på de bilder av honom som den chica vänstern bär på sina mode-T-shirts.; i Andersons tjocka Che-biografi berättas hur Che personligen brukade skjuta sina fiender i skallen med den egna pistolen - sådana tag gillade han.
På samma sätt är det med komunistiska stater; man behöver egentligen aldrig bry sig om att störta dem, de går under av sig själva, de förtärs inifrån och utifrån som råbocken, för det är döda organismer/stater som kommunismen skapar. Men det går inte på 14 dagar för en kommunisk stat att förtäras, det tar erfarenhetsmässigt mellan 50 och 70 år, men sedan finns garanterat inget kvar, till och med människornas självar är förintade.
DDR, slut efter 50 år tillsammans med alla andra kommuniststater i Östeuropa. Sovjet höll lite längre, 70 år innan implosionen kom. På tur står nu Kuba och Nordkorea. Ingen behöver lyfta ett finger, de kommer att störta samman : För Kubas del är de första tecknen redan uppenbarade i skyn för länge sedan, men nu har själva fundamentet för folkets existens upphört att fungera : elektriciteten. Strömmen är borta ungefär lika länge som den finns tillgänglig och ingen vet när ett mål mat kan kokas på spisen. Inga gatlysen fungerar längre, allt är kolmörkt.
Infrastrukturen för elproduktionen är så gammal att det inte finns reservdelar att uppbringa; Castro är gammal och gaggig, men kan fortfarande tala i åtta timmar i sträck och hota alla dissidenter med stränga straff om de fortsätter opponera. En kvalificerad gissning är att regimen är störtad inom ett år, kollapsad, imploderad. Om Che Guevara hade funnits i ledningen hade det förmodligen inte kunnat ske utan blodutgjutelse, ty han var ondare än Castro, mer blodtörstig, men det syns ju inte på de bilder av honom som den chica vänstern bär på sina mode-T-shirts.; i Andersons tjocka Che-biografi berättas hur Che personligen brukade skjuta sina fiender i skallen med den egna pistolen - sådana tag gillade han.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: