Östra Ölands fria horisont

Rädd för islam ? Javisst. Det finns många goda skäl att vara rädd för denna intolreanta religion. Såvitt jag vet finns det ingen annan religion som utgör ett direkt hot mot våra fredliga liv i de västliga demokratierna. Buddhisterna hotar oss inte, inte heller sikherna, katolikerna, den grekiskt ortodoxa relgionen eller zoroastrismen eller den judiska religionen, inte heller hinduismen hotar oss till livet; ingen av dessa religioner utfärdar heller fatwor, dödsdomar mot författare - vilken religion utfärdar dödsdomar ? Endast islam. Vi tillåter, som i England, hatiska islamister att bedriva skolor, bygga moskéer, ge ut tidningar och bedriva allmän propaganda, samla in pengar och värva rekryter till Jihad.

Varje gång en bomb brinner av som kräver oskyldiga määniskoliv säger vi : Åhnej, detta var inte riktiga muslimer, utan terroristerna har kidnappat islam, - riktiga muslimer, jag såg en imam på svensk TV i går, sitter i långa vita kläder, bär lustiga mössor och talar med viskande röster och de har alltid ett men med i sitt resonemang. Vi fördömer attentatet, men...

Den brutala sanningen är den att ingen annan religion än islam hotar våra liv och den frihet som är resultatet av en 500-årig kamp i de västerländska samhällena mellan frihetens och ofrihetens krafter.

Om det funnes en enda uppgift som kunde förmå mig att gå med i ett feministiskt parti så vore det om det partiet ägna alla sina krafter åt en feministisk frigörelse i de muslimska länderna. Men istället har vi svenska feminister som inte bryr sig det ringaste om sina förtryckta medsystrar - hundratals miljoner till antalet - istället är de fullt upptagna med professor Lundgrens och Winbergskans stolligheter.

Det berättas att när filmregissören Teo van Gogh i Holland sköts ner sade han till sina mördare : Men, snälla ni, skjut mig inte, låt oss resonera om saken, även under det att kulorna fortsatte att smasha in i hans kropp upprepade han : Men låt oss diskutera igenom det här. Som ni minns hade han gjort en film om islams förtryck av kvinnor.

Men det går inte att diskutera med en religiös psykopat som vill en enda sak : mörda dig, antingen vinner du eller han, båda kan inte leva.

Den situationen står vi inför. Resonemanget om att förstå terrorismens orsaker är meningslöst, det leder ingen vart. Det är antingen terroristerna eller vi. Bilden är svart och den är vit. Det är som på 30-talet, eftergifter ledde mot katastrofen. Varför skall vi sträva efter att förstå Hitler och SS ? Men Hitler hade ju en så svår barndom; javisst, men jag ger faen i det, nazismen måste bekämpas hur än Hitler hade det i sin barndom.

Ja, jag erkänner, jag är rädd för islam. Jag tycker det är en otrevlig religion, den inger mig fasa och ångest och jag skulle inte vilja leva under den till något pris. Som kristen anser jag att vi bör försöka omvända dessa människor till den kristna religionen, som kan anpassas till en modern tid och till moderna människor, en religion som sätter människokärleken först, inte hatet och förtrycket.

PROFESSORSINFLATION : Jag talade igår kväll med min författande vän sedan många år, boendes i Stockholm, nu på sommarviste i en småländsk tallbacke. Du, sade han, vet du hur många professorer Sverige har ? Nä, kan det vara 500, kanske 1 000 ? Rätta svaret är 4 000 - alltså 4 000 professorer. Sverige har 4 000 professorer, vilket genast får mig att tänka på Falstaff Fakir : Envar sin egen professor. För att bryta professorsväldet har regeringen i ett svep under några år låtit utnämna 2 000 professorer utan egentlig professorskompetens, det är så kallade befordrade professorer. Varje kuf som under många år gått släpande i institutionskorridorerna har därmed kunna bli professor. Man kan anta att de nya, små högskolorna befolkas med dessa befordrade professorer, vilket kommer att leda till ett verkligt A- och B-lag bland universitet och högskolor, denna uppdelning är för övrigt redan inledd; det behövs en kritisk massa av kunskap, riktiga professorer, forskning och begåvade studenter för att skapa en innovativ och dynamisk akademisk miljö där vetenskapliga framsteg kan ske. Nuvarande professorsinflation kombinerat med den pågående politiseringen av universiteten är en fara för Sveriges forskningsframtid. 2 000 professorer som på nåder och utan egen förtjänst blivit professorer utan den sedvanliga professorspövningen kommer förstås aldrig att säga ett pip mot politiseringen av akademisk utbildning eftersom de profiterat på denna politisering.

Förr kunde utnämningen av en professor leda till akademiska strider som pågick i åratal, artiklar och böcker skrevs, allt vad den blivande professorn producerat genomlystes, analyserades, ibland ondsint och akademiskt hatiskt men ofta med humor, con brio och elegans. Nu kan man tydligen bli professor lika lätt som en arbetslös slinker in på en ams-kurs, arma studenter.