Östra Ölands fria horisont

Jag har svårt att förstå varför DN Kultur överhuvudtaget ges ut; avdelningen är en sällsynt blandning av postmodernistiska trivialiteter avfattade på ett pretentiöst språk, som blir närmast obegripligt. Innehållet kan en dag spänna över frysta lik, fördomar, en okänd trummis samt något grönköpingsmässigt om Kladdig Kärlek, det är DN:s kritiker som fördjupar sig i kärleken. Det var inget speciellt med DN Kultur tisdag den 19 juli år 2005, den var istället ett utmärkt exempel på vad som dagligen ges ut; de som skriver och de få som läser kunde väl istället för att gå över den dyrbara tidningsutgivningen mejla texterna till varandra. Några andra än de närmast sörjande kan de ju knappt intressera eller angå. Med kultur som jag definerar den har texterna inget att göra, jag förstår knappt vad de har i en tidning att göra. En tidning stor som DN måste väl ha någon kulturuppfattning, nån slags ambition men här är det fullkomligt lealöst, det som rinner in till avdelningen publiceras, det verkar inte ens genomläst, rättat, struket och strukturerat.

Citat ur DN Kultur tisdagen den 19 juli år 2005:

Kladdig kärlek. Det börjar oskyldigt. En baby håller upp en träsked i solljuset. Honung rinner glänsande ner på dess bara ben, Modern för läpparna till kladdet. Hon suckar - halvt förebrående, halvt något annat och viskar barnets namn medan hon slickar rent : Joey, Joey. Hon stoppar fingret i honungsburken, för det till barnets mun, då kvinnan för ett glas mjölk till hans läppar slår han ifrån sig...

Fördomsfritt och helvitt. Ju högre klackar en person har, desto troligare är det att han är man, dreadlocks är numera en vit medelklassgrej och trasiga kläder signalerar rikedom. Det är, kort sagt, en värld där det enda säkra är vad folk tror. Men eftersom det moderna samhället är så pass komplext kan man utgå från att om någon tror något är det fel.

Bränna eller frysas ? Kan frystorkning bli ett alternativ till kremering. I korthet går metoden ut på att man snabtt kyler ner kroppen med hjälp av kväve och sedan med en kraftig vibration skakar sönder den döde. Med an kraftig magnet avskiljer man metalldelar som tandlagning och pacemakers. Till sist återstår 30 kilo pulver som man gravsätter.

Till denna hemska kulturkompott tillsättes en artikel om badlivet i Köpenhamn, en om en fullständigt okänd jazztrummis, en hatartikel om Israel, en kortintervju med Lotta Bromé och sedan är det slut. Vad som saknades denna dag var något USA-hatande.

Det är allt och det är inget. Varför ges det ut ? Några böcker förekommer knappast längre på DN Kultur; för den någorlunda bildade medelklass som jag tillhör, heterosexuell man med bil, villa och bokhyllor, finns inget att läsa. Vissa dagar räcker det med att jag ser den förutsägbara omslagsbilden till DN Kultur för att jag skall slänga hela tidningen oläst. Jag tyar inte.