Den falske franske läkarens dubbelliv
Emmanuell Carrère : Doktor Romand - En sann berättelse (Bonnier, pocket, 2001, 178 sid.)
För drygt tio år sedan berättade alla tidningar den fulständigt häpnadsväckande och kusliga historien om den franske läkaren Jean-Claude Romand, som efter att ha mördat sin egen fru, sina barn och sina föräldrar avslöjades med dubbelliv, som pågått i 18 år; han var varken läkare eller forskare vid WHO som han påstod.
Historien om den franske läkaren med ett dubbelliv försvann snabbt från tidningarnas nyhetssidor och jag fick för min del ingen avslutning på en historia som djupt fascinerade mig. Men häromdagen stod jag och bläddrade i billiga lådan utanför Michaels antikvariat i Kalmar och plötsligt dök en bok upp med den ovan nämnda titeln, helsvart omslag, vit text, boken om den falske läkaren; jag köpte den omedelbart för tio kronor, ett fynd. Billiga lådan innehåller nästan alltid ett eller annat guldkorn, korn som sedimenterat ner i det litterära slammet från Bra Böcker, obeskrivligt så mycket skräp det förlaget gav ut.
Jean-Claude Romand hade läst till läkare, men missade en avgörande tenta och kunde inte gå vidare på det trejde året. Klarade du tentan, frågade föräldrarna och fästmön ? Ja, svarade Jean-Claude och inledde sitt dubbelliv. Varför han satte igång detta spel med identiteten förblir oklart trots rättegång och bok. I 18 år åkte Jean-Claude till sin låtsasanställning vid WHO i Genève; han tog farväl av frun, kysste henne, pussade barnen och satte sig i bilen och for med de övriga pendlarna från sin franska by vid gränsen till Genève; han for förbi WHO-byggnaden, stannade vid en kiosk och köpte en bunt med tidningar, satt på en p-plats eller på ett café och läste, gick i bergen eller skogen och när arbetsdagen närmade sog sitt slut åkte han hem igen från sin påstådda forskar-läkartjänst. Varje dag i 18 år upprepades detta, frun misstänkte ingenting, inte heller hans bäste vän, som verkligen var läkare. Under 18 år ringde hans fru Florence aldrig till honom på jobbet, ville hon nå honom fick hon ringa en röstbrevlåda, vilket hon accepterade i alla år. Hon krävde heller aldrig att få se ett enda kontoutdrag eller ansåg det underligt att aldrig kom några sådana. Frun är en lika stor gåta i dramat som mannen.
De levde båda ett perfekt borgerligt liv, han läkare, hon högutbildad farmaceut. Båda omtyckta med många vänner.
Han finansierade sitt dubbelliv genom att förskringra förmögenheten hos sina föräldrar, svärföräldrar och goda vänner. Mitt FN-konto är befriat från skatt och ger 18 procents ränta, överlämna därför era pengar till mig så skall jag föröka dem, sade han, och alla trodde därpå.
Det började till slut uppstå en del sprickor i fasaden, livsgrunden murknade, de anhöriga kom med krav på pengar, älskarinnan ville ha den förmögenhet hon deponerat, det påstådda forskarjobbet sattes ifråga etc- när hela livslögnen rämnade tog han död på sin familj och sina föräldrar - han sköt dem och gjorde ett halvhjärtat, jag tror falskt, försök att begå självmord.
Efter 188 sidor är Jean-Claude fortfarande en stor gåta, det går inte att komma in under hans skinn, han synes vara en fuillständigt tom människa som måste fylla sitt inre ekande tomrum med lögner, samtidigt är han trist och trivial och sitter och glor på porrullar; i fängelset fyller han sitt tomma inre med nya illusioner, han påstår sig ha blivit religiös och fylld av tro och ånger, men även det känns helt tomt. Han talar om sig själv, sin familj och det hemska öde han beredde dem som om det hänt på någon annan planet - han är en levande död, bortom hopp och räddning.
Sanningen om Jean-Claude finns inte, den är lika obegriplig som då den kusliga historien först dök upp som en sensationell förstsidesnyhet, men nu har jag i varje fall fått slutet på den - han sitter i fängelse och kan slippa ut vid 61 års ålder, år 2015 är det.
Högsommar. 24 grader varmt, det växer och gror. Samma med miljölarmen, de växer och gror. Var kommer alla dessa forskare ifrån, vilken är deras kompetens och ställning ? Räcker det med 20 poäng i biologi för att få en löpsedel : Svartmunnad smörbult allt aggressivare, plankton bits, äter upp varandra etc. Bara de farliga blir kvar, de snälla redan uppätna. Ja, vad de kan hitta på. Redan när Linné kom till Öland år 1741 kunde han inte stå ut med stanken från ruttnande tång och alger vid Kapelludden. Han skrev att det kändes som om tio hästar låg och ruttnade i solen. På 1680-talet klagade arrendatorn på Horns kungsgård på Öland över att Ölands enda insjö, Hornsjön, höll på att växa igen och att övergödningen ledde till att sjön inte innehöll någon fisk, för 300 år sedan alltså, stora miljölarm.
För drygt tio år sedan berättade alla tidningar den fulständigt häpnadsväckande och kusliga historien om den franske läkaren Jean-Claude Romand, som efter att ha mördat sin egen fru, sina barn och sina föräldrar avslöjades med dubbelliv, som pågått i 18 år; han var varken läkare eller forskare vid WHO som han påstod.
Historien om den franske läkaren med ett dubbelliv försvann snabbt från tidningarnas nyhetssidor och jag fick för min del ingen avslutning på en historia som djupt fascinerade mig. Men häromdagen stod jag och bläddrade i billiga lådan utanför Michaels antikvariat i Kalmar och plötsligt dök en bok upp med den ovan nämnda titeln, helsvart omslag, vit text, boken om den falske läkaren; jag köpte den omedelbart för tio kronor, ett fynd. Billiga lådan innehåller nästan alltid ett eller annat guldkorn, korn som sedimenterat ner i det litterära slammet från Bra Böcker, obeskrivligt så mycket skräp det förlaget gav ut.
Jean-Claude Romand hade läst till läkare, men missade en avgörande tenta och kunde inte gå vidare på det trejde året. Klarade du tentan, frågade föräldrarna och fästmön ? Ja, svarade Jean-Claude och inledde sitt dubbelliv. Varför han satte igång detta spel med identiteten förblir oklart trots rättegång och bok. I 18 år åkte Jean-Claude till sin låtsasanställning vid WHO i Genève; han tog farväl av frun, kysste henne, pussade barnen och satte sig i bilen och for med de övriga pendlarna från sin franska by vid gränsen till Genève; han for förbi WHO-byggnaden, stannade vid en kiosk och köpte en bunt med tidningar, satt på en p-plats eller på ett café och läste, gick i bergen eller skogen och när arbetsdagen närmade sog sitt slut åkte han hem igen från sin påstådda forskar-läkartjänst. Varje dag i 18 år upprepades detta, frun misstänkte ingenting, inte heller hans bäste vän, som verkligen var läkare. Under 18 år ringde hans fru Florence aldrig till honom på jobbet, ville hon nå honom fick hon ringa en röstbrevlåda, vilket hon accepterade i alla år. Hon krävde heller aldrig att få se ett enda kontoutdrag eller ansåg det underligt att aldrig kom några sådana. Frun är en lika stor gåta i dramat som mannen.
De levde båda ett perfekt borgerligt liv, han läkare, hon högutbildad farmaceut. Båda omtyckta med många vänner.
Han finansierade sitt dubbelliv genom att förskringra förmögenheten hos sina föräldrar, svärföräldrar och goda vänner. Mitt FN-konto är befriat från skatt och ger 18 procents ränta, överlämna därför era pengar till mig så skall jag föröka dem, sade han, och alla trodde därpå.
Det började till slut uppstå en del sprickor i fasaden, livsgrunden murknade, de anhöriga kom med krav på pengar, älskarinnan ville ha den förmögenhet hon deponerat, det påstådda forskarjobbet sattes ifråga etc- när hela livslögnen rämnade tog han död på sin familj och sina föräldrar - han sköt dem och gjorde ett halvhjärtat, jag tror falskt, försök att begå självmord.
Efter 188 sidor är Jean-Claude fortfarande en stor gåta, det går inte att komma in under hans skinn, han synes vara en fuillständigt tom människa som måste fylla sitt inre ekande tomrum med lögner, samtidigt är han trist och trivial och sitter och glor på porrullar; i fängelset fyller han sitt tomma inre med nya illusioner, han påstår sig ha blivit religiös och fylld av tro och ånger, men även det känns helt tomt. Han talar om sig själv, sin familj och det hemska öde han beredde dem som om det hänt på någon annan planet - han är en levande död, bortom hopp och räddning.
Sanningen om Jean-Claude finns inte, den är lika obegriplig som då den kusliga historien först dök upp som en sensationell förstsidesnyhet, men nu har jag i varje fall fått slutet på den - han sitter i fängelse och kan slippa ut vid 61 års ålder, år 2015 är det.
Högsommar. 24 grader varmt, det växer och gror. Samma med miljölarmen, de växer och gror. Var kommer alla dessa forskare ifrån, vilken är deras kompetens och ställning ? Räcker det med 20 poäng i biologi för att få en löpsedel : Svartmunnad smörbult allt aggressivare, plankton bits, äter upp varandra etc. Bara de farliga blir kvar, de snälla redan uppätna. Ja, vad de kan hitta på. Redan när Linné kom till Öland år 1741 kunde han inte stå ut med stanken från ruttnande tång och alger vid Kapelludden. Han skrev att det kändes som om tio hästar låg och ruttnade i solen. På 1680-talet klagade arrendatorn på Horns kungsgård på Öland över att Ölands enda insjö, Hornsjön, höll på att växa igen och att övergödningen ledde till att sjön inte innehöll någon fisk, för 300 år sedan alltså, stora miljölarm.
Kommentarer
Trackback