Demokratierna sviker - terrorn kan vinna
När jag i går morse skrev, att jag inte var så där hundraprocentigt säker på att terrorismen och Usama bin Laden skulle kunna besegras blev jag sannspådd inom loppet av en timme : Vid niotiden exploderade sex bomber i centrala London - Usama is back. Svenske statsministern uppvisar en fors av vältalighet med anledning av de fruktansvärda händelserna, men ord betyder ingenting om de inte följs av handling. För närvarande för USA, England, Australien (och lilla modiga Danmark) kriget mot terrorismen på våra vägnar - vi sitter på första parkett som fripassagerare och tittar på. USA-hatet är så starkt i Sverige att vi inte kan förmå oss att se till våra nationella egenintressen längre.
Parallellen till 30-talet är nu så påtaglig att det är nästan kusligt. Alla, inklusive Sverige, som trodde allra mest, ansåg då att högsta internationella klokskap var att överlåta alla frågor till Nationernas Förbund och i övrigt att ge efter för diktaturerna; även sedan NF slutat fungera höll vi fast vid denna vanvettiga tanke, och alla andra handlade likartat, vilket ledde fram mot det nazistiska infernot - en liten kostnad nu förkastades till förmån för vad som skulle komma att bli enorma utgifter senare. Demokratierna var blinda. För Sveriges del tillfogades och dövhet och en påfallande feghet. 1940 under Blitzen var Englands stoltaste stund - det året och det därpå följande var Sveriges skamligaste period, en oförlåtlighet feghet styrde vår politik. Shame on us.
Vi vet inte var Usama bin Laden och ledningen för Al Qaida håller till, kanske sitter de alla som skorpioner längst inne i en mörk och fuktig grotta och planerar nästa hemska attack, som kan innebära kärnvapen (från Nordkorea eller Iran), eller finns de i en förortslägenhet i Stockholm där de vistas som flyktingar med alla bidragskranarna påskruvade. Om jag vore terrorist skulle jag med omsorg välja mig en trerummare med hyran betald av Stockholms socialkontor.
En knäppgök i den engelska politiken, Saddams egen mutkolv, George Galloway, Labour, har kommenterat bombdåden i London på det sätt som man kan förvänta sig att den svenska vänstern kollektivt kommer att reagera varvid det snart, om allt står rätt till, kommer att ges utrymme på DN:s kultursida. Galloway säger att allt är Tony Blairs fel, att offren kan skylla på honom eftersom den engelska regeringen engagerat sig i kampen mot terrorismen.
I kampen mot terrorismen tror jag att klockan är tio minuter i tolv. Om inte de demokratiska staterna i västvärlden kan lägga smågruff och vardagsgroll åt sidan och koncentrera sig på en enda sak, försvar av demokratin, kamp mot terrorismen, tror jag att vi ligger illa till och att terroristerna känner segervittring, ty de har lyckats lura in västvärlden och framförallt Europa i ett vi-och-dom-förhållande till USA. USA är dom och vi är Europa, vi är allt för fina för att delta i cowboyaktioner världen över. Denna inställning har hämtat sin näring ur den stolliga eu-politik som går ut på att Europa skall vara en motvikt till USA, att USA i själva verket är vår motståndare, inte terroristerna.
Detta är den tragiska följden av den samlade eu-politiken signerad Tyskland-Frankrike.
Den stora demokratiska koalitionen mot terrorism måste bildas om vi vill att våra demokratiska värden, vår frihet och tolerans, skall överleva. Om västvärlden inte kan samla sig till detta efter 9/11, Madrid och London kanske vi inte förtjänar att leva i demokratiska samhällen. En sådan koalitions främst uppgift inledningsvis blir att avväpna Iran och Nordkorea, att med väld som så behövs ta ifrån dessa skurkstater deras kärnvapen. Därefter kommer säkert att följa ett lågintensivt och långt krig mot terrorismen.
FAVORITFÖRFATTARE DÖD : Det kommer inte att bli några fler berättelser från 87:e polisdistriktet i Isola (New York), inga mer kriminella äventyr för Steve Carella och hans vackra hustru, för Meyer Meyer, Fat Ollie Weeks och Den Döve - Ed McBain är död. På senare år har väl inte McBains böcker sålt så bra och han hade inte längre ett förlag i Sverige, men alla vi som haft en McBain-period i våra liv glömmer det aldrig - en långledig sommar skaffade jag mig alla McBain-böckerna på engelska, köpte mig en solfåtölj och laddade med grekiskt vin i en hink med kallt vatten - Retsina; jag läste från morron till kväll, McBain blev som en drog. Ingen kan beskriva väder som McBain, regn, hetta, snö, det blir så påtagligt att man upplever det, och det är mästerligt.
McBain är mästaren, både språkligt och tekniskt, det är enkla berättelser på ett rakt och enkelt språk, inga extra utvikningar utan med några korta rader kastas man in i handlingen, det är oerhört effektivt och hårdkokt om ni vill. Till skillnad från dagens svenska deckarförfattare skrev McBain föga omfångsrika böcker, och den som en gång läst en McBain har svårt att uppskatta det påstådda mästerskapet i Mankells och Edwardssons ordtuggeri - i Edwardssons böcker kan man stryka 50 procent av texten, ju mer man stryker desto bättre blir boken - hos McBain är varje ord satt på rätt plats, inget ordtuggeri där.
Åhh, vad jag kommer att sakna Steve Carella, jag tror jag tar och läser om.
Parallellen till 30-talet är nu så påtaglig att det är nästan kusligt. Alla, inklusive Sverige, som trodde allra mest, ansåg då att högsta internationella klokskap var att överlåta alla frågor till Nationernas Förbund och i övrigt att ge efter för diktaturerna; även sedan NF slutat fungera höll vi fast vid denna vanvettiga tanke, och alla andra handlade likartat, vilket ledde fram mot det nazistiska infernot - en liten kostnad nu förkastades till förmån för vad som skulle komma att bli enorma utgifter senare. Demokratierna var blinda. För Sveriges del tillfogades och dövhet och en påfallande feghet. 1940 under Blitzen var Englands stoltaste stund - det året och det därpå följande var Sveriges skamligaste period, en oförlåtlighet feghet styrde vår politik. Shame on us.
Vi vet inte var Usama bin Laden och ledningen för Al Qaida håller till, kanske sitter de alla som skorpioner längst inne i en mörk och fuktig grotta och planerar nästa hemska attack, som kan innebära kärnvapen (från Nordkorea eller Iran), eller finns de i en förortslägenhet i Stockholm där de vistas som flyktingar med alla bidragskranarna påskruvade. Om jag vore terrorist skulle jag med omsorg välja mig en trerummare med hyran betald av Stockholms socialkontor.
En knäppgök i den engelska politiken, Saddams egen mutkolv, George Galloway, Labour, har kommenterat bombdåden i London på det sätt som man kan förvänta sig att den svenska vänstern kollektivt kommer att reagera varvid det snart, om allt står rätt till, kommer att ges utrymme på DN:s kultursida. Galloway säger att allt är Tony Blairs fel, att offren kan skylla på honom eftersom den engelska regeringen engagerat sig i kampen mot terrorismen.
I kampen mot terrorismen tror jag att klockan är tio minuter i tolv. Om inte de demokratiska staterna i västvärlden kan lägga smågruff och vardagsgroll åt sidan och koncentrera sig på en enda sak, försvar av demokratin, kamp mot terrorismen, tror jag att vi ligger illa till och att terroristerna känner segervittring, ty de har lyckats lura in västvärlden och framförallt Europa i ett vi-och-dom-förhållande till USA. USA är dom och vi är Europa, vi är allt för fina för att delta i cowboyaktioner världen över. Denna inställning har hämtat sin näring ur den stolliga eu-politik som går ut på att Europa skall vara en motvikt till USA, att USA i själva verket är vår motståndare, inte terroristerna.
Detta är den tragiska följden av den samlade eu-politiken signerad Tyskland-Frankrike.
Den stora demokratiska koalitionen mot terrorism måste bildas om vi vill att våra demokratiska värden, vår frihet och tolerans, skall överleva. Om västvärlden inte kan samla sig till detta efter 9/11, Madrid och London kanske vi inte förtjänar att leva i demokratiska samhällen. En sådan koalitions främst uppgift inledningsvis blir att avväpna Iran och Nordkorea, att med väld som så behövs ta ifrån dessa skurkstater deras kärnvapen. Därefter kommer säkert att följa ett lågintensivt och långt krig mot terrorismen.
FAVORITFÖRFATTARE DÖD : Det kommer inte att bli några fler berättelser från 87:e polisdistriktet i Isola (New York), inga mer kriminella äventyr för Steve Carella och hans vackra hustru, för Meyer Meyer, Fat Ollie Weeks och Den Döve - Ed McBain är död. På senare år har väl inte McBains böcker sålt så bra och han hade inte längre ett förlag i Sverige, men alla vi som haft en McBain-period i våra liv glömmer det aldrig - en långledig sommar skaffade jag mig alla McBain-böckerna på engelska, köpte mig en solfåtölj och laddade med grekiskt vin i en hink med kallt vatten - Retsina; jag läste från morron till kväll, McBain blev som en drog. Ingen kan beskriva väder som McBain, regn, hetta, snö, det blir så påtagligt att man upplever det, och det är mästerligt.
McBain är mästaren, både språkligt och tekniskt, det är enkla berättelser på ett rakt och enkelt språk, inga extra utvikningar utan med några korta rader kastas man in i handlingen, det är oerhört effektivt och hårdkokt om ni vill. Till skillnad från dagens svenska deckarförfattare skrev McBain föga omfångsrika böcker, och den som en gång läst en McBain har svårt att uppskatta det påstådda mästerskapet i Mankells och Edwardssons ordtuggeri - i Edwardssons böcker kan man stryka 50 procent av texten, ju mer man stryker desto bättre blir boken - hos McBain är varje ord satt på rätt plats, inget ordtuggeri där.
Åhh, vad jag kommer att sakna Steve Carella, jag tror jag tar och läser om.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: