Öländsk historia - Kalmars historia
Om min nya bok Öländsk historia skriver Tina Jeppsson bl a följande i en recension i Barometern den 17 februari 2005.
(Boken kan beställas genom mejl: kurt_lundgren2000@yahoo.se
Andra böcker jag skrivit finns under rubriken Mina egna böcker till höger på bloggen; klicka där.)
En ny bok jag arbetar på utifrån obearbetat källmaterial i riksarkiv, krigsarkiv och regionala arkiv handlar om Kalmar stad och den medeltida stadens förflyttning till Kvarnholmen, ett arbete som pågick i minst 60 år och kan jämföras med uppförandet av St Petersburg. Den som vill förhandsbeställa kan mejla; jag kommer att publicera några utdrag på denna blogg - look out.
Jag har gett boken följande preliminära titel :
De gick hungriga/nakna/och nästan barfota/. Så byggdes Kalmars oövervinnliga fästning 1640-1700.
Återstår att fixa penningar till utgivningen. Inget förlag ger ut böcker om svensk historia på mikronivå; ett förstrött skratt möter en sådan författare, det är hembygdshistoria, och det tar inte förlagen i med en lång tång, och ändå vågar jag påståendet att det enda intressenta och värdefulla som skrivs om Sveriges nationella historia i dag kommer från hembygdsföreningarna; doktorandämnena vid universiteten är så tråkiga, långrandiga och politiskt korrekta att de utmanar löjet. Boken om Kalmar hoppas jag kunna ge ut under sommaren.
Recensionen av Öländsk historia, nerkortad: ------------------------------------------------------------------------- Ett unikt titthål ned i öländskt liv KULTUR böcker Kurt Lundgren Öländsk historia - berättelser om hur det egentligen var Lingstad Bok & Bild --------------------------------------------------------------------- Man borde inte kunna bli upprörd över det som hände för 300-400 år sedan. Ändå blir jag det när jag läser Kurt Lundgrens Öländsk historia med undertiteln Berättelser om hur det egentligen var.
Som den här berättelsen från 1667: Elin Knutsdotter halshöggs på Stacketorps galgbacke sedan hon haft samlag med sin mans bror. Mannen var försvunnen och kunde inte straffas. Ett stort antal åskådare fanns på plats på galgbacken för att se den fruktade Kalmarbödeln verkställa straffet.
Eller det här fallet från tinget i Caalby (Karlevi)1653: En dräng i Hulterstad hade huggit ett lass björk, sedan hans matmor bett honom ta hem löv till midsommar. Han fick böta 40 riksdaler, en då närmast oöverkomlig summa för en fattig ölänning. Eller berättelsen från 1784 om 13 drängar på Ottenby kungsgård som stod inför rätta sedan de rymt från gården för att de inte stod ut med livet där längre. Inför rätten visade de upp den usla föda de fick på gården, bland annat kött av självdöda djur och bröd bakat av mjöl från en råglast i en skuta som sjunkit i hamnen. Det som upprör är inte bara ölänningarnas hårda levnadsvillkor utan framför allt att jag inte fick reda på något av allt detta i skolans historieböcker. Man får verkligen hoppas att dagens historieboksskrivare har fördjupat perspektiven.
Därför är jag desto mer imponerad av att Kurt Lundgren så envetet rotar i arkiven och ägnar sig åt den här typen av primärhistorisk forskning om vanligt folks historia. I Öländsk historia fortsätter han att ge en bild av ölänningarnas hårda livsvillkor genom tiderna. Akademiledamoten Knut Ahnlund beskrev en gång en av Kurt Lundgrens tidigare böcker som "ett unikt titthål ner i det förgångna. " Öländsk historia är full med sådana titthål. Det som slår en är också att tiderna visserligen förändrats radikalt på många sätt, men folks upprördhet över orättvisor består. Ölänningarna besvärade sig och klagade ofta hos kungen.
Ett ständigt återkommande klagomål gällde det stränga förbudet mot att hugga ned skog för eget bruk på Öland.
"Ingen fick hugga ett träd, ta en buske eller en gren. Ölandsbönderna fick inte ens ta lite ved för att värma sig. När de klagade fick de bara veta att Kunglig Maj:t behövde varenda vedpinne, bland annat för att koka salpeter till kruttillverkningen. Det säger sig självt att ölänningarna inte kunde följa så stränga lagar. Men en gång när någon som åkt fast skyllde på fattigdom, förklarade Kammarkollegiet helt kallt att om fattigdom vore en förmildrande omständighet "skulle alla tro sig vara behövande". Författaren suckar: Det underliga med skogsupproret i Böda är att det inte kom tidigare utan först år 1850. Enligt Kurt Lundgren handlar det om ren utplundring av ön. Han anser att ölänningarna fick slita mer ont än folk i andra delar av landet och pekar på flera orsaker.
Men den värsta olyckan för ölänningarna var ändå drottning Kristina, menar Kurt Lundgren. När hon abdikerade blev Öland ett av hennes underhållsländer, och ölänningarna fick dyrt betala hennes lyxliv i Rom, skriver Tina Jepsson i Barometern.
En ny bok jag arbetar på utifrån obearbetat källmaterial i riksarkiv, krigsarkiv och regionala arkiv handlar om Kalmar stad och den medeltida stadens förflyttning till Kvarnholmen, ett arbete som pågick i minst 60 år och kan jämföras med uppförandet av St Petersburg. Den som vill förhandsbeställa kan mejla; jag kommer att publicera några utdrag på denna blogg - look out.
Jag har gett boken följande preliminära titel :
De gick hungriga/nakna/och nästan barfota/. Så byggdes Kalmars oövervinnliga fästning 1640-1700.
Återstår att fixa penningar till utgivningen. Inget förlag ger ut böcker om svensk historia på mikronivå; ett förstrött skratt möter en sådan författare, det är hembygdshistoria, och det tar inte förlagen i med en lång tång, och ändå vågar jag påståendet att det enda intressenta och värdefulla som skrivs om Sveriges nationella historia i dag kommer från hembygdsföreningarna; doktorandämnena vid universiteten är så tråkiga, långrandiga och politiskt korrekta att de utmanar löjet. Boken om Kalmar hoppas jag kunna ge ut under sommaren.
Recensionen av Öländsk historia, nerkortad: ------------------------------------------------------------------------- Ett unikt titthål ned i öländskt liv KULTUR böcker Kurt Lundgren Öländsk historia - berättelser om hur det egentligen var Lingstad Bok & Bild --------------------------------------------------------------------- Man borde inte kunna bli upprörd över det som hände för 300-400 år sedan. Ändå blir jag det när jag läser Kurt Lundgrens Öländsk historia med undertiteln Berättelser om hur det egentligen var.
Som den här berättelsen från 1667: Elin Knutsdotter halshöggs på Stacketorps galgbacke sedan hon haft samlag med sin mans bror. Mannen var försvunnen och kunde inte straffas. Ett stort antal åskådare fanns på plats på galgbacken för att se den fruktade Kalmarbödeln verkställa straffet.
Eller det här fallet från tinget i Caalby (Karlevi)1653: En dräng i Hulterstad hade huggit ett lass björk, sedan hans matmor bett honom ta hem löv till midsommar. Han fick böta 40 riksdaler, en då närmast oöverkomlig summa för en fattig ölänning. Eller berättelsen från 1784 om 13 drängar på Ottenby kungsgård som stod inför rätta sedan de rymt från gården för att de inte stod ut med livet där längre. Inför rätten visade de upp den usla föda de fick på gården, bland annat kött av självdöda djur och bröd bakat av mjöl från en råglast i en skuta som sjunkit i hamnen. Det som upprör är inte bara ölänningarnas hårda levnadsvillkor utan framför allt att jag inte fick reda på något av allt detta i skolans historieböcker. Man får verkligen hoppas att dagens historieboksskrivare har fördjupat perspektiven.
Därför är jag desto mer imponerad av att Kurt Lundgren så envetet rotar i arkiven och ägnar sig åt den här typen av primärhistorisk forskning om vanligt folks historia. I Öländsk historia fortsätter han att ge en bild av ölänningarnas hårda livsvillkor genom tiderna. Akademiledamoten Knut Ahnlund beskrev en gång en av Kurt Lundgrens tidigare böcker som "ett unikt titthål ner i det förgångna. " Öländsk historia är full med sådana titthål. Det som slår en är också att tiderna visserligen förändrats radikalt på många sätt, men folks upprördhet över orättvisor består. Ölänningarna besvärade sig och klagade ofta hos kungen.
Ett ständigt återkommande klagomål gällde det stränga förbudet mot att hugga ned skog för eget bruk på Öland.
"Ingen fick hugga ett träd, ta en buske eller en gren. Ölandsbönderna fick inte ens ta lite ved för att värma sig. När de klagade fick de bara veta att Kunglig Maj:t behövde varenda vedpinne, bland annat för att koka salpeter till kruttillverkningen. Det säger sig självt att ölänningarna inte kunde följa så stränga lagar. Men en gång när någon som åkt fast skyllde på fattigdom, förklarade Kammarkollegiet helt kallt att om fattigdom vore en förmildrande omständighet "skulle alla tro sig vara behövande". Författaren suckar: Det underliga med skogsupproret i Böda är att det inte kom tidigare utan först år 1850. Enligt Kurt Lundgren handlar det om ren utplundring av ön. Han anser att ölänningarna fick slita mer ont än folk i andra delar av landet och pekar på flera orsaker.
Men den värsta olyckan för ölänningarna var ändå drottning Kristina, menar Kurt Lundgren. När hon abdikerade blev Öland ett av hennes underhållsländer, och ölänningarna fick dyrt betala hennes lyxliv i Rom, skriver Tina Jepsson i Barometern.
Upphovsrätt
Allt material på denna webblogg är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.
Citera gärna, men ange källan.
Citera gärna, men ange källan.