Smäll in det nya året
Gott Nytt År. I dag är sista dagen på gamla året. Första dagen på det nya hälsar vi med bomber och raketer. Här uti min lilla stad och hemma på våran gata har det nu smullit och exploderat sedan början av december; så välkomsthälsat som 2006 har inget år blivit så länge jag minns. Vad kan det bära med sig i sitt sköte?
Våra ompyssliga myndigheter har i sin omsorg om vår hälsa, särskilt ungdomens, förbjudit de småtrevliga klassikerna : tigerpuffar, smatterband, 25-öres, häxpipor, enkronassmällare, istället erbjuds den efter smällare törstande ungdomen 100-kronorsbomber och jättelika raketer, som när de exploderar fel kan blåsa huvudet av en elefant: vad kunde en tigerpuff åstadkomma, högst ett skadat finger.
Detta smatterbandsförbud är ett lika kontraproduktivt beslut som den absoluta företrädesrätten för fotgängare på övergångsställen, vilket lett till en massaker på fotgängare. Jag stannar aldrig utan kör på med bestämd min och bestämda gester för att inte åstadkomma seriekrockar och allvarliga påkörningar av fotgängare som inte kan bestämma sig.
Så måste jag erkänna att jag stundom hystar ut en del skräp genom bilfönstret när jag kör, till exempel glasspinnar, pappersskräp, nån läskflaska i plast kan åka ut ibland - när jag slänger känner jag mig ung igen, okynnig på nåt sätt, men jag ser noga upp så att ingen bakomvarande bilist ser mig. Är jag riktigt klok? Nej.
------------------
Vi har nu investerat 3-4 000 kronor i ett ångstrykjärn - en fantastisk sak; man bara hänger upp en skrynklig skjorta på en galge och blåser på den lite lätt med ångan från järnet, och vips är den nystruken; min hustru har nu ägnat det senaste dygnet åt detta fantastiska järn och strukit allt vi äger och har. Med detta är det åter bevisat vad alla insiktsfulla män redan känner till: det finns en enorm genetisk skillnad mellan män och kvinnor.
------------------
Jag skall på jubileum den 14 januari; då skall alla de åldrande män och kvinnor som för 100 år sedan gick ut journalistutbildningen i Göteborg samlas för att minnas; ja, vad minns man? Ur våran kull var det i varje fall ingen som blev en Jan Guillou, en berömd författare eller nåt annat framgångsrikt - de flesta av oss tycks ha gjort sin livsplikt på dagstidningar i landsorten och på nyhetsbyråer - de flesta av oss har emellertid e-mejladresser så vi har alla hängd med, men jag tycker det känns lite konstigt att ingen av dem skickat ett mejl till mig, å andra sidan har jag inte skickat nåt mejl heller.
Är det för övrigt någon av dem som läser detta?
Vår rektor kan inte delta ty han avled för en kort tid sedan: Lars Alfvegren, docent i nordiska språk och mycket intresserad av dialekter: han kom ibland fram till mig och frågade: Kan du säga nåt på öländska eller kalmaritiska, och då sade jag det:
”Hej, jau heter Kirre och bour på Kaettis, fy saujtan man vijket stelle.”