Sanningen om invandrartårtan
Sanningen skall göra Eder fria, står det över en skolas portal nära mig. Den uppmanande uppfodringen riktas till ungdomen, de som en gång gick i skolan, och de som går där i dag. Sanningen skall alltså berättas oavsett konsekvenser;inte bara publish and be damned, utan också tala och bli fördömd.
Jag tror inte längre på drev som går i stora media, jag misstror deras drivkraft, deras motiv, det material som drevet baseras på, kort sagt, jag misstror mediadrev i alla dessa yttringar.
Vad är till exempel sanningen, den som skall göra oss fria, den verkliga sanningen, om migrationsverket och tårtan. Jag råkar nu känna till en del om tårtan, för det kan ju inte vara så, att varje utvisning firas med tårta, det skulle bli ett väldigt frossande, nåt annat måste vara förknippat med tårtfallet, hot, hot om våld, brottslighet, juridiska turer och fullständig snurr, som helt utmattar personalen. I ett tårtfall handlade det om, för att säga det på ren svenska, ett fräckt tjuvagäng. Så uppges det för mig
”Men varför berättar ni inte om saken som den är?”
Detta frågar jag migrationsverket.
”Vi får inte berätta, det har ingen betydelse om det är ett ”vanligt fall” eller om det handlar om grov kriminalitet.”
”Kan du bekräfta det här med tjuvagänget, som man äntligen lyckades komma i mål med?”
”Nej.”
”Och det med champagnen, där förekom våld, hot?”
”Jag säger inget.”
Så sitter jag i går kväll och ser Jan Guillous inledande avsnitt av häxserien på tv4; eftersom jag är så macho själv har jag förstås svårt att stå ut med Guillou, men till slut får man ta skeden i vacker hand och säga : karln är begåvad, han skriver bra böcker, han gör oerhört fascinerande tv-program. Jag har själv läst ganska mycket om det svenska häxeriet, själva protokollen har jag, jag har läst flera doktorsavhandlingar och den tjocka häxboken av Bror Gadelius, men det var inte förrän Guillou-programmet, som jag tycker jag fick lite pejl på hur barnberättelserna kom till, deras ursprung i saga och 1600-talsmiljö. Det var mycket skickligt och pedagogiskt uppbenat.
Jag hoppas Guillou ocksåp kommer in på den förbisedda sanningen, att många män också brändes.
I det första programmet behandlades emellertid häxeriet som det vore en unik svensk företeelse; dess ursprung är europeiskt.
Frågan är också varför inte alla landskap drabbades, till exempel Öland, som under denna tid verkligen var en plågad och utsvulten landsända under drottning Christina, men här finns inte ett enda häxerifall under hela 1600-talet. Däremot avslöjades en häxa i Kastlösa på södra Öland, Lasse-Britta kallad, under 1500-talet. Hon gick runt kyrkan om nätterna, blåste i kyrklåset och uppväckte därmed de döda - en sådan kärring måste förstås brännas.
Ryktena om häxeri, trollpackefebern, var ett slags dödligt massmediadrev under 1600-talet, med sanningen hade det ingenting att göra, vilket blir temat för de kommande häxeriprogrammen.
Jag tänker på hur omfattande häxeribrännandet skulle ha blivit om sockenprästerna och överheten på den tiden hade haft tillgång till internet och mobiltelefoner, kanske övervakat all trafik till och från huvudstaden med kamera och transponder - då kunde man ha hållit tusen häxeldar brinnande samtidigt över hela landet; nu spred sig ryktena med vandrande barn, med järnfororna ner till Stockholm; men i vissa städer, till exempel Vimmerby, där flickan Cillia utpekade flera kvinnor som häxor hände ingenting, flickan förhördes ingående och avslöjades - hon ville bara göra sig märkvärdig. Hon ljög. För detta piskades hon utanför kyrkdörren.
Häxor fanns förstås i form av kloka gummor. I mina trakter bodde Juta-kärringen i en liten stuga; hon kunde läsa, stämma blod och bota kreatur, men hon var allmänt respekterad och spökar ännu : se nu lyser det därute i ekskogen, det är Juta-kärringen, och tro mig eller inte, jag har själv sett henne en gång när jag glömde dra rocken ut och in, för det måste man om man skall undgå mötet med Juta-kärringen; alla vet detta : häxelementa.