Minns ni sossebilen Tjorven ?
I går rullade den sista tågvagnen ut från tågtillverkaren Bombardier i Kalmar. Därmed sätts punkt för en mer än 100-årig industrihistoria, som inte bara tillhör Kalmar stad utan också Sveriges industrihistoria; så länge det rullat tåg i Sverige har de tillverkats här, på Kalmar Verkstad, sedan på ABB och därefter nu på slutet på Bombardier med huvudkontor i Toronto.
Kalmar Verkstad tillhör också den svenska industrihistorien på ett annat sätt, företaget är nämligen också ett monument över socialismens värsta stolligheter som de kom till uttryck under klang- och jubelåren då staten skulle vara biltillverkare. Vid Kalmar Verkstad AB skulle dåvarande industriministern Krister Wickman tillverka bilar, dels en postbil kallad Tjorven, dels en större lastbil med någon genial kopplingsanordning och därtill en slags pater nosterhiss vari bilar skulle parkeras i storstäderna, med denna senare uppfinning fanns bara det felet att när snön började smälta från de övre bilarnas underreden förvandlades de undre bilarna till lerhögar, för att inte tala om den bil som stod underst i denna hissanordning och fick ta emot allt nedfall. Tänkte inte på de, som uppfinnaren Dalle brukar säga.
Tjorven kunde knappast användas eftersom det var som att färdas inuti en resonanslåda, lastbilens kopplingsanordning funkade heller inte, och allt fick läggas ner - denna socialdemokratiska industrihistoria à la Monthy Pyton väntar fortfarande på sin beskrivare.
Det enda jag minns från denna industriepok (skiftet 60-70-tal) är en enda lång räcka av presskonferenser där journalisterna satt som förstummade inför de fantastiska världsvyer av storexport som dagligen och stundligen. öppnade sig.
Det lär finnas något ex av Tjorven som fortfarande rullar - var rädd om den, den är ett dyrbart museiföremål.
Nu minns jag en sak till, skulle det inte också tillverkas en bil som kallades DAF, och som drevs med en rem, varvid denna bil omedelbart av kalmariterna omdöptes till Rem-Johan. Ja, det är som en dröm alltihop.
KVAB återhämtade sig aldrig från denna socialdemokratiska företagsopitmism och nu är det helt slut.
Jag har hört att det skall bli ett kommunalt kompetenscentrum i den enorma, men tomma tågfabriken.
------------------
Vi är på väg in i tjänstesamhället, sägs det, men kan vi leva på att uträtta tjänster åt varandra, måste inte pengarna komma någonstans ifrån? Från någon slags tillverkning. Vi är enormt glada åt Ikea och Clas Ohlssons, där skall vi handla, men pengarna, vad skall vi handla för?
Men det är kanske någonting jag missat, inte förstått och kunnat ta till mig. Ett samhälle kanske går att driva runt utan tillverkning av någonting - pengar för olika tjänster byter ägare hela tiden och så snurrar det runt som en evighetsmaskin : Vi sänder pengar till eu, får tillbaka dem, startar kompetenscentra och drar igång eu-projekt, det kommer in än mer, vi skickar dem ånyo till eu, får tillbaka dem och så går det runt så att det flimrar för ögonen. Jo, det kan fungera. Ibland när jag engageras som föreläsare finner jag att föreläsningsarvodet praktiskt taget är noll efter skatt; det jag tjänat rejält på däremot är bilkörningen, vilket härmed bekräftar tesen som jag inledningsvis betvivlade.
-----------------
JULVÄDER : Det är ett par grader varmt, ingen snö och gråmulet. Julklapparna inhandlade. När jag i går satt i min bil tyckte jag det luktade så gott av äpplen, kaffe och nötter och jag undrade vad det var : jag hade glömt en soppåse i bagaget. Så skulle jag fylla på olja, ovanpå en plåt i motorrummet hade en liten skogsmus byggt bo och samlat ihop en hel hög med nötskal ur soppåsen där bak.
Min bil är ett levande ekosystem. Skall jag grymt slå det i stycken genom att slänga soppåsen? Följ dramat.