Laila Freivalds litar bara på faxpapper
Under en av sina primärvalskampanjer inför guvenörsvalet i Arkansas träffade Bill Clinton en gammal man, snart 100 år, som var demokrat och en ivrig anhängare till Bill som fortsatt guvernör.
- Vad är skillnaden mellan då och nu? Är det bättre eller sämre? frågade Bill Clinton.
- Skillnaden är, svarade den gamle mannen, att när man klev upp på tiotalet visste man att det inte skulle hända nåt under dagen. Nu vet man att det händer alltid nåt spännande och därför är det roligare att leva nu, svarade den fortfarande livshungrige och nyfikne gamle mannen.
Laila Freivalds, landets olycka till utrikesminister, borde ha levt för 100 år sedan när ingenting hände under dagen. När hon är ledig lyssnar hon inte till radio, följer inte tidningarna. Tillfrågad om denna förbluffande indifferens inför nyheter svarade hon i TV, att hon inte behövde ta del av nyhetsflödet eftersom hon hade tjänstemän anställda som skulle komma till henne med det viktigaste ur nyhetsflödet, vilket uppenbarligen är UD-rapporter som kommer in på fax (finns det inte e-post på UD?) Har hon inte en dator hemma som pinglar till när det ramlar in i ett mejl?
Min fråga är alltså, har Freivalds en dator hemma med e-post?
Ålder är ingen ursäkt längre för att inte hänga med i elektronikens utveckling; nu kommer till och med referaten från pensionärsföreningarna in till tidningarna som mejl med infogade digitala bilder.
Dessutom, tycker jag, egentligen på inga grunder alls, att Freivaldskan verkar extremt högfärdig och man tänker, den ruggugglan skulle man inte vilja ha som chef.
-----------------
Clintons tjocka memoarer handlar ofta om rasfrågan i södern och han nämner guvernören George Wallace, som så småningom gick från att vara segregationist till att bli förespråkare för rasintegration, och han bad slutligen om ursäkt för sina tidigare rasistiska åsikter - han hittade till slut sina arbetarrötter, skriver Clinton om Wallace.
Jag försöker placera in mig själv i den amerikanska södern under början av 50-talet och tänker : var hade jag stått, på de svartas sida eller hade jag varit segregationist? Om jag skall svara ärligt så vet jag inte, men jag tror att jag hade stått på de svartas sida mot den vita övermakten, men säker kan jag inte vara. Jo, jag hade stött de svarta, det måste jag ha gjort.
Om jag levt i Tyskland under början av 30-talet, hade jag då marscherat i de bruna bataljonerna eller varit en av de förföljda eller kanske bara passiv åskådare? Hade jag till exempel vågat ta risken och gömma en judisk vän undan förföljelse? På den frågan kan jag svara obetingat ja. Jag hade tagit risken.
President Kennedy sade en gång att han var emot all rasism därför att den är så enfaldig och antiintellektuell. Ja, så är det, den är enfaldig.
-----------------
Återstår sedan att se om tsunamirapporten får konsekvenser för valutgången eller om den är sprakande nyhetsraket under ett par dagar, sedan slukar den stora mörka sosserymden upp allt ljus och det försvinner i Perssons svarta hål tillsammans med allt mer bortschabblade skattepengar - detta var väl metaforer så det räcker, dylikt kallas pleonasm, säger min prosagranskande vän på östra Öland. (Pleonasm : överflöd i uttryckssättet)