Eva Lundgrens genustrams underkänt
Den undersökning som gjorts om professor Eva Lundgrens genusforskning tolkades av henne själv som ett frikännande och i media framstod det, med några få undantag, som om hon visserligen fick kritik, men att denna var av så ringa omfattning att den kunde negligeras.
I själva verket är Uppsala universitets granskningsrapport med den långa titeln ”GRANSKNING AV PROFESSOR EVA LUNDGRENS FORSKNING I ENLIGHET MED UPPSALA UNIVERSITETS REGLER AVSEENDE FÖRFARANDET VID ANKLAGELSER OM VETENSKAPLIG OHEDERLIGHET” ett grundskott i den genusforskning Eva Lundgren företräder. Hon sägs vara flitig, produktiv och nyfiken men därutöver finns inte mycket beröm att hämta; rapporten är helt enkelt förintande : Hennes forskning låter sig inte kontrolleras, intervjuerna på vilka allt bygger finns inte att tillgå och när det någon gång finns statistik som kan kontrolleras har Eva Lundgren misstolkat den så till den milda grad att hennes slutsatser är helt och hållet de motsatta.
Om mina historiska böcker utsatts för en så nedgörande kritik hade jag nog blivit sittande i ett hörn med en filt över huvudet : Eva Lundgren hon babblar vidare.
1. Undersökningen har gjorts av professor Margareta Hallberg, idéhistoria, professor Jörgen Hermansson, statskunskap i samarbete med universitetsjuristen Per Abrahamsson.
Eva Lundgren har varit synnerligen flitig och hon har publicerat ett 100-tal böcker, pamfletter, uppsatser m m, ofta går de olika verken in i varandra, många av dem är byggda på intervjuer.
2. Eva Lundgrens tes i ett i flertal arbeten är Våldets Normaliseringsprocess, män slår kvinnor alltid, det är normalt. Om denna tes säger granskarna:
”Vi har förgäves efterfrågat det ursprungliga materialet för att kunna utföra granskningsuppgiften så noggrant som möjligt. När detta bakgrundsmaterial nu inte föreligger kan vi endast konstatera att 5 (fem) bearbetade intervjuer här representerar gruppen misshandlade kvinnor och deras berättelser.”
Intervjuerna har inte varit strukturerade utan de utfrågade har babblat om allt varvid Eva Lundgren så att säga under texten lyssnar in vad de intervjuade menar.
”Råmaterialet lär föreligga på kassettband men inte heller här har vi lyckats få tillgång råmaterialet... Vi kan alltså inte själva bilda oss en uppfattning.”
”Tesen om våldets normalisering saknar empirisk grund.”
2. Eva Lundgrens bok Slagen Dam. Studien är gjord för Brottsförebyggande rådet och bygger på en enkät med 10 000 i yrkesverksam ålder boende över hela Sverige, slumpvis utvalda.
Slutsatsen i studien är att alla män utövar våld, och det är väl därför alla är djur. Det är en myt, säger Lundgren, att invandrare, alkoholmissbrukare eller lågutbildade slå kvinnor mer än andra män. Detta är alltså centralt i undersökningen och slutsatsen blir då att alla män slår sina fruar alltid. Detta är genusforskningens paradigm : det allmängiltiga mansvåldet. Håller det som vetenskaplig slutsats? Nu blir det spännande.
Efter en genomgång av statistiken säger granskarna:
”Materialet är för tunt. I den mån någon substantiell slutsats kan dras är det snarare en som går emot den Lundgren drar.”
Slutsatserna saknar signifikans, det är mytbildning. Vilken man kan förstås komma att slå vilken kvinna som helst, men om det händer är sannolikheten stor att mannen är alkoholpåverkad, lågutbildad, arbetslös och det land från vilket mannen kommer har betydelse.
”Det framstår därför som helt missvisande att Lundgren med flera skulle ha avlivat en myt. Det är i själva verket så att vissa män utgör ett större hot mot kvinnor än andra.”
”Trovärdigheten i Eva Lundgrens forskning måste ifrågasättas.”
Även den institution Eva Lundgren byggt upp och där hon kunnat framföra sina ovetenskapliga teser skall nu dras in och hennes ”forskning” inordnas i det ordinarie universitetet.
Så här låter rektor Bo Sundqvists dödsdom över Lundgrens ”genusforskning” uttryckt på en försynt akademisk prosa :
”Universitetet kommer att fortsätta ansträngningarna att stimulera diskussion kring den aktuella forskningen och verka för att Eva Lundgren i fortsättningen kommer att ingå i en större vetenskaplig miljö än den egna forskargruppen.”
Denna dom faller också hård över den socialdemokratiska regeringen, som prackat på Uppsala universitet denna forskningsgenre och denna okvalificerade professor - när stater skall bestämma forskningsinriktning bär det alldeles galet, det vet vi av erfarenhet; rasbiologi på 30-talet, marxism och kommunism i samhällsvetenskaperna under lång tid, samt nu på i de yttersta dagarna genusforskning à la Winbergh och Sahlin.
Man kan undra om det finns ett land till som har så många professorer som Sverige, drygt 4 000 samt en försvarsmakt med så många generaler, en på varje kanon, 64 stycken.
ps. Uppsalagranskarna nämner bara i förbigående Eva Lundgrens ”forskning” om sexriter, dödsriter, barnamord, satanism, kannibalism och Blåkullafärder; detta mytologikomplex tillhör sagosfären och låter sig ej undersökas akademiskt.