Det behövs ingen statlig kulturpolitik
Jag visste inte att allt det i Sverige, som ger mig en så stark och obehagligt pirrande DDR-känsla, Statens Filminstitut, Statens Kulturråd, Statliga författarlöner, Statlig Kulturpolitik etc, hade en enda upphovsman : Harry Schein. Det förstod jag först när jag läste hans memoarer med den symboliska, uppblåsta och egocentriska titeln ”Schein”. Antingen skryter han eller också är han upphovsmannen till allt det förfärliga på kulturområdet. Jag tror han talar sanning.
Tillkomsten av Filminstitutet, där Schein var chef, medförde på en kort tid, Schein medger det själv, en rasande kostnadsstegring för att producera film, sjunkande kvalitet, dåliga manus och brist på filmuppslag. Massor av filmer spelades in som aldrig borde ha gjort det. Ibland hade man så usla manus att de borde ha bränts men eftersom skådespelare och annan personal gick arbetslös så spelade man in medvetet kända filmfiaskon efter påtryckningar från facket.
Schein säger på något ställe att filmproduktion är ett säkert sätt att bli rik eftersom staten står för alla risker, den enskilde vågar intet. Jag minns för egen del en filminspelning på Öland där en man och en kvinna befann sig i en kvarn där de under två timmar hade en rasande uppgörelse med varandra à la Norén; filmen kostade flera miljoner och den lär ha setts av 83 personer; säkert var den ett mästerverk.
Det förblir oklart rakt igenom memoarerna varför det överhuvudtaget skall finnas en statlig politik på filmområdet, varför det måste finnas ett statlig filminstitut, lika lite som varför det måste finnas ett kulturråd och statliga författarlöner; i början av den statliga verksamheten satt det en liten jury och delade godtyckligt ut dessa statliga löner varvid det hände att en del belönade konstnärer började gråta av pur tacksamhet. Så tacksam kan man bli mot staten. Den ende som sade nej till statliga författarlön och bad kulturbyråkratin dra åt helvete var, och nu ska ni gissa : Ja, helt rätt : Vilhelm Moberg.
Scheins memoarer i all sin uppblåsthet är en dumdryg bok; den kom ut 1980 och ingenting har förändrats, snarare blivit värre. Schein skryter rakt genom hela boken om hur rik han är, vilken vacker kvinna han är gift med, Ingrid Thulin (Oh, ja, mycket vacker var hon), hur begåvad och snillrik han är och de böcker som han producerar kommer att förstås först efter 10-15 år; ja, på ett ställe jämför han sig med universalsnillet Lionardo da Vinci.
Filminstitutet har 140 anställda och ger under ett kvartal bidrag på 18 miljoner kr, det senaste. Det vanligaste ordet på hemsidan är ”stöd”, allt skall stödjas som innehåller nåt med film. Varför staten skall stödja filmutbudet i det enorma utbud av film, som håller på att dränka oss, är totalt obegripligt.
Statens kulturråd har 70 anställda och sysslar bl a med följande viktiga projekt, ett snitt ur diariet:
Litteraturstöd för Samma rötter - Abrahams barn i tre religioner ; Rosenblad, Dorothea & Rosenblad, Fanndy
Fondi förlag
Användar-ID till online-tjänster för Fondi förlag
Fondi förlag
Ansökan om medel till yrkesträning för sångare
Aktiviteter inom Mångkulturåret
Svensk-Kinesiska föreningen
Ansökan om verksamhetsbidrag för 2006 för Tidskriftsverkstaden Skåne
Tidskriftsverkstaden Skåne
Ansökan om ekonomiskt bidrag till ett praktiskt/teoretiskt forskningsprojekt rörande teoribildning om dansutövandet
Invandrarlitteratur/Provöversättningar till svenska
Regional biblioteksverksamhet - verksamhetsbidrag 2006
Litteraturstöd för EKO ur En enkel berättelse; Lundquist Marie Sidén Eva
Ansökan om bidrag inom Accessprojektet för Stimulera kurdiska barn och ungdomar till bokläsning
kurdiska Ungdomsföreningen
Ansökan om Litteraturstöd: Möss och utomjordingar av Hoopmann, Kathy
Cura Bokförlag AB
Användar-ID till online-tjänster för Vilhelmina församling, Svenska Kyrkan
Kan till exempel inte Svenska Kyrkan betala sina onlinetjänster ur egen kassa, varför skall staten besväras med den saken, vad har staten med det att göra överhuvudtaget ?
Av en borgerlig regering kan vi tyvärr inte vänta oss någon kultursanering utan det kommer att fortsätta i uppkörda hjulspår; alla var med på vagnen i riksdagsbeslutet om kulturen 1973; det tycks nästan som om åtminstone Folkpartiet är ännu värre statskulturfanatiker än socialdemokraterna.
En radikal kulturpolitik vore annars att göra följande :
Stats-tv och stats-radio privatiseras.
Statliga författarlöner dras in, omedelbart.
Statens kulturråd och Filminstitutet läggs ner och statsbidragen dras in, besparingen överförs till skolväsendet för inköp av datorer och moderna skolböcker.
Statliga författarfonden läggs ner och pengarna överförs till det ordinarie skolväsendet.
Universitet och högskolor görs fria från statlig styrning och blir egna självförvaltande korporationer; staten fråntas rätten att utnämna Lundgren-professorer.
För att ge en uppfattning om kostnaderna kan jag nämna att anslaget till film uppgår till häpnadsväckande 289 miljoner kr, kulturrådets överdrivna administration 47 miljoner kr och ersättningen till konstnärer och författare ett par hundra miljoner kr, allt för att hålla den kulturella eliten på gott humör, så att de intellektuella inte börjar gnälla på regeringspartiet - den är en politik som köper tystnad, konformitet och anpassning.