Östra Ölands fria horisont

Vem bestämmer att ett ord är så negativt värdeladdat att det inte får användas ? Det frågade min språkligt intresserade kamrat på telefon i morse sedan vi båda hade hört inslaget i radions kulturnytt om den franska litterära text som innehöll ordet neger på var och varannan sida.

Förekomsten av ordet neger i texten hade mobilserat hela spåkinkvisitionen på statsradion; kunde denna text framföras i radio eller inte ? Svaret blev så småningom ja sedan författaren grundligen examinerats av radion språkdomstol.

Vem bestämmer vad som får sägas ? Jag föreslog att det kunde vara DN, den största producenten av text i landet. Det finns såvitt jag vet ingen statlig Spåkpolis eller språkombudsman. På Svenska Akademien registreras språkutvecklingen, den dikteras icke.

I ett domstolsprotokoll från Kalmar strax efter 1660 vädjar landshövdingen till de goda kalmarborna att sluta kalla de skåningar som jobbar på Kalmar fästning för grytegrisar, tjuretaskar och pannelock. Skåningarna mådde inte bra av dessa tillmälen, men kalmarborna slutade inte trots överhetens vädjan. Skåningarna var, ansågs det i Kalmar och annorstädes, lata, sinnade för snapphaneri, de gick inte att lita på ty de var just ena riktiga grytegrisar. Skåningarna kände sig inte välkomna i Kalmar och Kalmarborna de drog en lättnadens suck när de marscherade bort.

Andra förgripliga ord var hundsvott (hundskit), skälm, tjyv, häxa och trullpacka.

Jag har sett att det nu finns en glass som heter Black Lemon - någon däremot ?

Språkmodet växlar. På 1600-talet kallade vi alla muslimer för hundturkar. Går det i dag ?

Invandrarfientlig behöver man inte längre vara; man kan säga att man känner sig utsatt för etnostress.

Det var mer rakt på sak förr, inga krusiduller och omsvängningar i språkbehandlingen : Det hette dårhus, tok, städerska, piga. När jag inledde min journalistiska bana namngavs alla rattftyllerister, alla utan undantag, och alla som fick mer än sex månaders fängelse nämndes också vid namn i tidningarna. Sedan kom en sorts bedövande etisk konformitet och lägrade sig över journalistkåren; alla de som kunde skriva fick sig tilldelade landstingsbevakningen, all journalistisk tuffhet och oförvägenhet försvann, modet att vara annorlunda gick också hädan. Redaktionerna översvämmades av till staten följsamma journalister, som ansåg att det var deras största uppgift här i livet att avslöja fiender till den rådande politiska ordningen.

Sådan journalistik resulterade mestadels i att ortens pizzabagare jagades av två av varandra beroende storheter : den lokala tidningen och skattekontoret. Den största journalistiska bragden var att avslöja ekonomiska brottslingar, att namnge dem fast de inte ens var dömda. Den gamla sortens journalistik då en förbrytare namngavs för sitt verkliga brott ersattes med den fuskande pizzabagaren eftersom han var samhällets fiende nummer ett, inte det riktiga tjyvapacket. En tidning här å orten vägrade till och med att namnge Stureplansmördarna fast polisen vädjade om namngivning med bilder i jakten på dessa hemska mördare.

Varifrån kom då alla dessa systemkramande journalister, hur kunde en hel kår av individualister bli ersatt med en politisk korrekt hop som darrade inför tilltal av myndigheter och som ansåg den främsta uppgiften vara att jaga fiender till det rådande politiska systemet ?

Svaret är att de utbildades alla vid de statliga journalisthögskolorna där alla suttit och gnagt på samma samhällsparadigm - de okritiska statliga journalisthögskolorna är det politiska systemets förnämsta innovation. Presstödet till s-pressen kan egentligen avskaffas i morgon dag, det behövs inte, - ty all tidningar redigeras numera utifrån s-partiets grundläggande principer. 70 procent av jorunalistkåren röstar till vänster, 30 procent på vpk och resten fördelar sig på (s) och (mp).

Med detta har jag egentligen svarat på var språkpolisen finns, den finns inom journalistkåren där statskramandet numera är betingad reflex.

TRACTATUS : Nu vill jag ge det ovanstående lite djup och vänder mig därför till Ludwig Wittgensteins Tractatus om språket. Vad säger filosofen om detta ? Jo, säger Wittgenstein : Språket förkläder tankarna. Och närmare bestämt så att man från klädselns yttre form icke kan sluta sig till de påklädda tankarnas form; emedan klädselns yttre form danats i enlighet med andra syften än att uppenbara kroppens form. De underliggande konventioner, som ligger till grund för förståelsen av vardagsspråket, är enormt komplicerade.

Med detta icke helt lättolkade stycke avses såvitt jag begriper att man kan skriva vad som helst. Jag har med detta givit en filosofisk grund för att vara lite språkligt djärvare och att inte fega ur.

När jag ser en katt kallar jag det för en katt eftersom det är en, och när jag möter dig kallar jag dig för en skurk, som Lichtenberg skrev.