Östra Ölands fria horisont

När den engelske ambassadören i Köpenhamn tillfrågades hur han kunde få ihop material till två långa depescher i veckan i ett land där det aldrig hände någonting, svarade han att om det var stiltje på den politiska fronten hittade han på en historia till den ena depeschen och dementerade i nästa.

En vän till mig var/är kvällstidningsjournalist; han hade ofta mycket bra nyheter, som alltid kom in i tidningen, men dagen därefter tvingades han mestadels komma med en rättelse eller en dementi. Jag frågade honom hur han upplevde alla dessa dementier som han tvingades skriva.

Skulle jag bry mig om det, svarade min alltid lika glade kvällstidningsvän, jag har 60 spänn för varje dementi.

Enligt de här skissade principerna skrivs ej denna blogg, ty den innehåller som den stora diplomaten Metternich sade, alltid sanningen och han tillade, att han aldrig haft fel och att det inte fanns ett ord som han ångrade av allt det han hade skrivit.

Sålunda tycker jag att den perssonska regeringen på något sätt liknar styret under Gustav IV Adolf, han som förlorade först Pommern, sedan hela Finland och som så småningom avsattes av upproriska officerare. Tiderna förändrades, nya stormakter trädde fram på den politiska arenan, Napoleon kastade i ett par slag om allt, men Gustav IV Adolf var halsstarrig, han vägrade inse de nya politiska realiteterna, han var utomordentligt pedantisk i detaljer, sysslade med uniformer och marscorder och reglementen och vägrade ta till sig det nya som hände - han var på en gång inskränkt och begåvad, men hans uppfostran hade gjort honom fruktansvärt trångsynt och inskränkt. Rigid, fast i ett tankemönster, vilket ledde landet mot katastrof.

En lång uppfostran i makt snävar in perspektiven och förtar förmågan att acceptera det nya, det är den gamla ordningen som gäller oavsett vad som händer. Socialdemokratin är som den halsstarrige Gustav, helt oförmögna att ta åt sig det som händer, nya politiska realiteter. Snurra min värld, men här står jag.

STRÄNGA STRAFF : Stränga straff för vägpiraterna, löd en rubrik uti en tidning. Äntligen, tänkte jag, rättvisan slår till ty man vågar ju knappt stanna på en p-plats längre. När jag läste vidare kom upplysningen att vägpiraterna dömts till mellan tio månader och ett års fängelse samt utvisning. Rubriken motsvarade inte artikelns innehåll, tycker jag nog. Att straffen blev så här stränga, ändå, berodde enligt domaren på att intimiteten i brottet, det är trångt i en husbil, gjorde raiderna mer straffvärda än om de skett i ett hus, vilket förefaller mig vara en märklig straffvärdering. Att göra inbrott i en Friggebod där en man sover skulle då vara mer straffvärt än inbrott i en villa på ett par hundra kvadrat med en sovande människa - ju mindre lokaliteter, ju hårdare straff.

TRÅKIGT; DEPPIGT : När jag läser en notis som den ovanstående eller tänker på den nuvarande regeringen, som jag anser vara sämre än till och med Hatt-regementet på 1700-talet, och på den torftiga politiska debattens stora frågor, hur barnledigheten för familjer skall utformas samt om det skall vara 70 eller 80 procents ersättning i bidragssystemen, blir jag så deppig att jag tar fram den redan klassiska boken Tråkiga Vykort. Den inledande bilden visar Falerums centrum, vilket är så nära intigheten man kan komma; den avslutande bilden visar en flygbild över en bilskrot i A lvesta. Däremellan finns hela det moderna Sverige infångat i mardrömsbilder från de bostadsområden som socialdemokratin lät uppföra i miljonprogrammet - det är så tråkigt att det kan bota vilken endogen depression som helst, oavsett djup.

Den debattglade prästen Dag Sandahl sade häromdagen när han presenterade sin nya bok i Kalmar, att han förbannar den dag han valde att stanna i staden.

För min del, och jag tror att det finns många med mig, ångrar jag djupt att jag inte emigrerade i 20-årsåldern, till England, USA, Australien, var som helst, blott ej här, men nu är det tyvärr för sent : Take me out of here, please.

FATTIGPENSIONÄRER : Det ringer ett par vänner, ett par år äldre än jag. De har öppnat sina röda pensionskuvert och nu med årens rätt blivit intresserade av vad de får ut : båda är sysselsatta inom intellektuella, alltså uselt betalda yrken.

Båda fick en chock när de såg vad de skulle få i pension : 11 000 kr i månaden.

Jag klarar mig inte på det här, sade den ene.

Vem har stulit mina pengar, sade den andre.

Till detta återkommer jag.

Är det någon bloggläsare som vet vart pengarna gått ?