Östra Ölands fria horisont

Jag har ingenting emot homosexuella; i själva verket bryr jag mig inte om människors sexuella läggning eftersom jag anser att det är deras privatsak; jag delar inte säng med sådana jag inte tycker om, och jag tycker därför att staten skall hålla sig utanför våra sängkamrar.

Att fira sin sexuella läggning genom att hålla parader en hel vecka anser jag vara direkt löjligt, för att inte säga enfaldigt, och det homofjäsk som politikerna ägnar sig åt, nu senast kristdemokraten Maria Larsson, förstår jag inte.
Det finns hyggliga homosexuella, elaka homosexuella, våldsamma homosexuella, en del är tjuvaktiga och begår brott, andra är medel-svensson-homos, kort sagt de är som folk är mest. Att just homosexualiteten skulle skapa ett gemensamt intresse, som måste utmynna i en festival, ungefär som vore det arbetarklassens 1 maj, är skumt och jag skulle vilja veta vem och vilka det är som i morgon, måndag, sitter och räknar ihop de stålar som den enfaldiga hopen dragit in åt dem under veckan. Kort sagt, vem är vinnaren här ?

Ett annat ämne, som kunde bli en sociologisk doktorsavhandling, är hur en liten grupp homosexuella, kanske några tiondels procent av befolkningen, kan erövra en central plats i politiken och medias uppmärksamhet, var och en som arbetar med marknadsföring vet hur svårt det är att slå igenom med ett budskap - den homosexuella erövringen av åsiktscentrum, det centrala torget, i samhället borde studeras av alla som sysslar med politik, media och management/marknadsföring. Hur en påtryckningsgrupp inom loppet av en 20-årsperiod kan få ett helt samhälles ledande skikt att dansa på kommando är ett fascinerande spektakel som borde studeras djupare.

Jag var en gång som journalist på ett AIDS-seminarium. Där framträdde en homosexuell man i 40-årsåldern, som drabbats av hiv, och som berättade om sin situation; alltihop var väldigt tragiskt, men han var vid gott humör och skojade friskt. När föredraget var slut fann jag till min häpnad att alla journalister och åhörare, men framförallt journalisterna, sprang fram till den hivdrabbade mannen, kramade honom och pussade honom; detta skedde inte av människokärlek utan var den egna bekräftelsen på den egna fördomsfriheten och ett sätt att demonstrera den för andra. Jag pussade honom inte, ty jag brukar aldrig pussa föredragshållare som jag inte känner, har aldrig gjort, kommer inte att föra det.

Göran Persson dök slutligen upp hos maktens kids, SSU, sekten utan särskilt uppdrag. Han skulle inte komma, det var en bestraffning hade han låtit förstå. Men likväl kom han; därmed påminner han lite grann om Stalin. Om Stalins rörelser visste ingen med säkerhet någonting, helt plötsligt kunde han dyka upp på någon pågående kongress, på sina mjuka ryska läderstövlar smög han in, satte sig bakom en pelare och lyssnade - alla visste att han var där, att han kommit, atmosfären i salen elektrifierades, ett moln av skräck och ångest lägrade sig över salen, till slut utlöstes spänningen i smattrande applåder som aldrig tog slut.

På SSU:s hemsida ser jag samma fascination inför maktens män hos maktens kid. Det står knappast någonting om vad kongressen beslutat, däremot finns det en uppsjö av bilder på alla ministrar och makthavare som varit där, och som frotterat sig med ungdomen, åh så det fjäskas, snart är vi själva där... Kids förresten, de flesta tycks ju vara i 30-årsåldern.