En bok om den onda kommunismen då och nu
Björn Hallström : Jag trodde på Stalin. Harriers Bokförlag år 1952. 206 sidor.
Nyttan av att rota runt i enkronaslådan med böcker hos Röda Korset eller Frälsningsarmén skall inte underskattas : böcker sedimenterar, de bästa ligger alltså underst, ratade av allmogen, till slut återstår endast billiga lådan. I en sådan låda hittade jag Hallströms bok Jag trodde på Stalin och läste den med stort intresse.
Även om Hallström själv inte säger det tror jag han kom från en välsituerad familj, Fredrik Böök skymtar förbi som en släkting. Unge Hallström kunde studera vid fina tyska skolor under och strax efter första världskriget. I Tyskland insöp han den radikal socialismen, sedan kommunismen. Han återvände till Sverige, blev redaktör för Norrskensflamman, var anställd på Ny Dag och arbetade som ombudsman i Sveriges Kommunistiska Parti.
Om Janne Josefsson varit bekant med denna bok hade han inte behövt bli så upphetsad när han upptäckte de svenska kommunisternas beroende av Sovjetunionen ty det visar sig för var och en som läser Hallströms bok att det svenska kommunistpartiet var inte bara en filial till Moskva, det var en del av Moskva.
Det svenska kommunistpartiet var uppdelat i en legal del och en illegal del, det fanns illegala och legala medlemmar; långt in i riksdag, regering och departement fanns det illegala medlemmar i kommunistpartiet.
Pengar smugglades i en aldrig sinande ström in till de svenska kommunisterna. Moskva styrde i detalj vad som skrevs i de kommunistiska tidningarna och lade sig i sådana detaljer som rubriksättning och grafisk formgivning.
Det finns två egendomligheter i Hallströms bok, den första är att han aldrig talar om sin egen familj, var han kom ifrån etc; den andra omständigheten som gör boken genedomlig är avsaknades av datum och årtal, man har därför svårt att veta om en händelse utspelar sig på 20, 30- eller 40-talet. Hur som helst, vid ett tillfälle under Stalintiden fick Hallström möjlighet att resa till Sovjetparadiset och jag tror att det är där som drömmen om kommunismen rämnar. Vad Hallström får se är inte ett paradis för arbetarna utan ett sannskyldigt helvete på jorden, det kommunistiska paradiset med smuts, förtryck, förfall, misstänksamhet och en avgrundsdjup fattigdom.
Till slut står Björn Hallström inte ut längre, han lämnar kommunismen, men finner en annan åskådning, han blir religiös och starkt troende. Boken är på något sätt syrefritt skriven, men en oundgänglig klassiker för den som vill förstå den auktoritära människan, hennes ångest, och den svenska kommunismens skamliga historia, som bara fortsätter.
Vänsterpartiet har tillsatt en kommission för att granska sin egen historia - en bra början är Hallströms bok.
BLANDAT I KORTHET : När jag tittar på TV och ser bilder på Fredrik Reinfeldt från moderatstämman ringer det hela tiden en boktitel i mitt huvud : Mannen utan väg.
Eftersom det finns så få poliser att de inte hinner åka ut på brott, än mindre svara i telefon när någon ringer, så föreslås brottsanmälningarna hädanefter ske via mejl. När rånarna slår till mot 83-åriga Elsa då hon är ute och går med rullatorn skall hon alltså rulla hemåt efteråt, slå på datorn och mejla, är det så det är tänkt...
1980 fanns det tolv kvällsöppna polisstationer i detta län, alla bemannade. Nu är alla stationer utom en kvällsstängda. Vad gör alla poliser hela dagarna.
Till min förskräckelse ser jag att Snickerboa i Katthult brunnit ner natten till i dag, en kulturkatastrof, men dessbättre har hela svenska folket internaliserat alla element i Astrid Lindgrens sagor så att de numera finns inom oss; det yttre kan förtäras i lågor, berättelserna aldrig. Vilken evig skam det är för Svenska Akademien att Astrid aldrig fick Nobelpriset i litteratur, men en sådan icke författare och nonsensfigur som Dario Fo belönades eller som förra året, Elifriede Jellinek. Ytterligare ett par missar av detta format och litteraturpriset blir mest en belastning för den som får det och en händelse som mest väcker skratt : Äntligen, som Fylking sa.
Jag ser i en kommentar från Patrik att han som en av de få i den filosofiska världen förstått hela innebörden i Wittgensteins Tractatus och att han förmår förklara hela språkteorin på fyra rader i ett mejl till denna blogg. Det är bara att buga och erkänna sin egen intellektuella oförmåga. Tillplattad var ordet.
Nyttan av att rota runt i enkronaslådan med böcker hos Röda Korset eller Frälsningsarmén skall inte underskattas : böcker sedimenterar, de bästa ligger alltså underst, ratade av allmogen, till slut återstår endast billiga lådan. I en sådan låda hittade jag Hallströms bok Jag trodde på Stalin och läste den med stort intresse.
Även om Hallström själv inte säger det tror jag han kom från en välsituerad familj, Fredrik Böök skymtar förbi som en släkting. Unge Hallström kunde studera vid fina tyska skolor under och strax efter första världskriget. I Tyskland insöp han den radikal socialismen, sedan kommunismen. Han återvände till Sverige, blev redaktör för Norrskensflamman, var anställd på Ny Dag och arbetade som ombudsman i Sveriges Kommunistiska Parti.
Om Janne Josefsson varit bekant med denna bok hade han inte behövt bli så upphetsad när han upptäckte de svenska kommunisternas beroende av Sovjetunionen ty det visar sig för var och en som läser Hallströms bok att det svenska kommunistpartiet var inte bara en filial till Moskva, det var en del av Moskva.
Det svenska kommunistpartiet var uppdelat i en legal del och en illegal del, det fanns illegala och legala medlemmar; långt in i riksdag, regering och departement fanns det illegala medlemmar i kommunistpartiet.
Pengar smugglades i en aldrig sinande ström in till de svenska kommunisterna. Moskva styrde i detalj vad som skrevs i de kommunistiska tidningarna och lade sig i sådana detaljer som rubriksättning och grafisk formgivning.
Det finns två egendomligheter i Hallströms bok, den första är att han aldrig talar om sin egen familj, var han kom ifrån etc; den andra omständigheten som gör boken genedomlig är avsaknades av datum och årtal, man har därför svårt att veta om en händelse utspelar sig på 20, 30- eller 40-talet. Hur som helst, vid ett tillfälle under Stalintiden fick Hallström möjlighet att resa till Sovjetparadiset och jag tror att det är där som drömmen om kommunismen rämnar. Vad Hallström får se är inte ett paradis för arbetarna utan ett sannskyldigt helvete på jorden, det kommunistiska paradiset med smuts, förtryck, förfall, misstänksamhet och en avgrundsdjup fattigdom.
Till slut står Björn Hallström inte ut längre, han lämnar kommunismen, men finner en annan åskådning, han blir religiös och starkt troende. Boken är på något sätt syrefritt skriven, men en oundgänglig klassiker för den som vill förstå den auktoritära människan, hennes ångest, och den svenska kommunismens skamliga historia, som bara fortsätter.
Vänsterpartiet har tillsatt en kommission för att granska sin egen historia - en bra början är Hallströms bok.
BLANDAT I KORTHET : När jag tittar på TV och ser bilder på Fredrik Reinfeldt från moderatstämman ringer det hela tiden en boktitel i mitt huvud : Mannen utan väg.
Eftersom det finns så få poliser att de inte hinner åka ut på brott, än mindre svara i telefon när någon ringer, så föreslås brottsanmälningarna hädanefter ske via mejl. När rånarna slår till mot 83-åriga Elsa då hon är ute och går med rullatorn skall hon alltså rulla hemåt efteråt, slå på datorn och mejla, är det så det är tänkt...
1980 fanns det tolv kvällsöppna polisstationer i detta län, alla bemannade. Nu är alla stationer utom en kvällsstängda. Vad gör alla poliser hela dagarna.
Till min förskräckelse ser jag att Snickerboa i Katthult brunnit ner natten till i dag, en kulturkatastrof, men dessbättre har hela svenska folket internaliserat alla element i Astrid Lindgrens sagor så att de numera finns inom oss; det yttre kan förtäras i lågor, berättelserna aldrig. Vilken evig skam det är för Svenska Akademien att Astrid aldrig fick Nobelpriset i litteratur, men en sådan icke författare och nonsensfigur som Dario Fo belönades eller som förra året, Elifriede Jellinek. Ytterligare ett par missar av detta format och litteraturpriset blir mest en belastning för den som får det och en händelse som mest väcker skratt : Äntligen, som Fylking sa.
Jag ser i en kommentar från Patrik att han som en av de få i den filosofiska världen förstått hela innebörden i Wittgensteins Tractatus och att han förmår förklara hela språkteorin på fyra rader i ett mejl till denna blogg. Det är bara att buga och erkänna sin egen intellektuella oförmåga. Tillplattad var ordet.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: