Östra Ölands fria horisont

Det nästan omöjliga i företaget att på ett balanserat sätt diskutera invandringen tycker jag illustreras i de kommentarer som kommit på bloggen Mina svartmålande polacker. I den ena sägs jag vilja ha samma förhållanden för invandrarna som Maud Olofsson; på vad sätt nu Maud Olofssons åsikter är förgripliga, och i vilka avseenden vet jag inte.

I de övriga kommentarerna återges i sju avsnitt en oändligt lång artikel ur en dansk tidning; på något sätt kan den lämnas därhän, alltihop är bara tröttsamt. Jag kallas där Politiskt Korrekt, vilket för mig känns ganska fräscht och nytt.

I ett stycke vill jag ta avstånd från vad som står i den långa drapan, som jag emellertid låter stå kvar som ett bevis på min åsiktstolerans, och det gäller uttrycket om samhällsdebattören och journalisten Paul Friedman; när Friedman presenteras sägs han vara både jude och journalist, som om den etniska identifieringen på något sätt skulle höra ihop med yrkesbeteckningen, eller kanske förminska den. Judar har såvitt jag vet inga särskilda åsikter i invandringsdebatten i Sverige; de är väl ungefär lika splittrade som vi andra i frågan.

Jag försökte också skämta lite för att avdramatisera frågan. Inte heller det gick hem.

Vems fel är då detta ? Varför kan inte en demografisk fråga debatteras lugnt och sakligt ? Varför denna upphetsning ? Alltihopa började med Expressens famösa löpsedel : KÖR UT DEM. Starka reaktioner, ursäkta, ursäkta. Nästa löpsedel löd så här : KÖR INTE UT DEM. IN MED DEM. Det var fullkomlig moralpanik, chefer avgick på löpande band. Sedan dess, finito med debatten. Där är vi fortfarande, alla surrade vid den moraliska masten, drivande vind för våg på ett stormigt hav, ingen kompass, ingen rorsman men ikväll ska jag se den store rorsmannen, Göran Persson nämligen, En hel timme med Persson, smaskens för en politikerbitare, som kanske innerst inne är sosse. Hugaligen, så jag säger.