Infantila män med guldkedja
Näst efter små snapsglas är infantila män det jävligaste jag vet, för att nu travestera en känd ärkebiskop.
Jag råkar ha Telias startsida för mitt internet; bland alla de tjänster som där utbjuds finns också en datingsite, som det i korthet puffas för. Det är där jag dagligen tvångsvis konfronteras med de infantila männen.
Män i den övre medelåldern, 55-60 år, kan beskriva sig själva som : en glad och busig kille med blont långt hår i svans. Och så bifogas bilder på lätt överviktiga gamla gubbar vars intressen är mysiga hemmakvällar och skogspromenader; ofta är de klädda i WTC-overaller, öppna i halsen med guldkedja och hela programmet; bakåtvänd keps ingår förstås i imageuppbyggnaden.
En kvinnlig vän säger till mig att män i guldkedja utsänder starka varningssignaler, likaså medelålders män i knickers, ni vet sådana där trekvarslånga byxor, som är fräsiga på tonåriga killar.
Jag förstår inte samtiden längre. Infantiliteten som utstrålas ur datingsiterna är förfärande men att många av männen blivit över på marknaden, är helt allena, kan man förstå. Vilken kvinna vid sina sinnens fulla bruk vill ha en busig kille med hästsvans, 58 år och med tjock guldkedja ? Det är mer tragik än komik.
På datingsiterna möter jag det moderna samhället, vrångbilden fokuserad : infantiliteten, obildningen och det moderna mansidealet, som är spritt långt in i beslutscentrum.
Några teknikkunniga bloggläsare uppmanar mig att länka till de texter jag hänvisar till. Jag måste erkänna att jag vet inte hur man gör, jag är en teknikidiot som älskar internet och datorer, men jag bryr mig inte om hur det fungerar inuti. Tekniken har tagit över för mycket, inte minst på tidningarna. Jag känner mig främmande i denna värld, alienerad. En fjärrkontroll till tv:n klarar jag, men inte två.
En nostalgisk minnesbild. Det är tidigt 70-tal. Jag sitter på Smålandspostens centralredaktion i Växjö. På andra sidan väggen slamrar det och väsnas från 10 sättmaskiner, blytyperna rasslar ner och blir till den text jag nyss har skrivit. Detta sker på den andra sidan väggen, på sätteriet, och där har jag aldrig varit, det är en främmande orolig värld. När jag skrivit färdigt mitt manus och satt en rubrik skriver jag ingen rubrikstorlek utan bara orden lämplig storlek. Jag går bort till en lucka i väggen, öppnar den och släpper ner mitt manus i en stålkorg samtidigt som jag ropar : MANUS !
Typograferna bar vita skjortor och hade slips, de var extremt välavlönade, en arbetararistokrati. Där på andra sidan väggen satte de ihop tidningen och tryckte den.
Smålandsposten var en typografiskt skön produkt, tidningen var också extremt lönsam, hade ingen annonsavdelning, inga konsulter utan faktorn brukade rita annonserna på baksidan av en påse, om han hade tid. Om han inte hade tid fick annonsörerna vänta; vi hade perforatriser och de var så vackra, allihop. De kvinnliga journalisterna var inte så många, men vad vackra de var. Då var det en dröm att vara journalist, en busig kille... Och det enda man då gick och tänkte på var scoopet... Alla dessa försuttna chanser, inte visste jag att det var liveet.
Jag råkar ha Telias startsida för mitt internet; bland alla de tjänster som där utbjuds finns också en datingsite, som det i korthet puffas för. Det är där jag dagligen tvångsvis konfronteras med de infantila männen.
Män i den övre medelåldern, 55-60 år, kan beskriva sig själva som : en glad och busig kille med blont långt hår i svans. Och så bifogas bilder på lätt överviktiga gamla gubbar vars intressen är mysiga hemmakvällar och skogspromenader; ofta är de klädda i WTC-overaller, öppna i halsen med guldkedja och hela programmet; bakåtvänd keps ingår förstås i imageuppbyggnaden.
En kvinnlig vän säger till mig att män i guldkedja utsänder starka varningssignaler, likaså medelålders män i knickers, ni vet sådana där trekvarslånga byxor, som är fräsiga på tonåriga killar.
Jag förstår inte samtiden längre. Infantiliteten som utstrålas ur datingsiterna är förfärande men att många av männen blivit över på marknaden, är helt allena, kan man förstå. Vilken kvinna vid sina sinnens fulla bruk vill ha en busig kille med hästsvans, 58 år och med tjock guldkedja ? Det är mer tragik än komik.
På datingsiterna möter jag det moderna samhället, vrångbilden fokuserad : infantiliteten, obildningen och det moderna mansidealet, som är spritt långt in i beslutscentrum.
Några teknikkunniga bloggläsare uppmanar mig att länka till de texter jag hänvisar till. Jag måste erkänna att jag vet inte hur man gör, jag är en teknikidiot som älskar internet och datorer, men jag bryr mig inte om hur det fungerar inuti. Tekniken har tagit över för mycket, inte minst på tidningarna. Jag känner mig främmande i denna värld, alienerad. En fjärrkontroll till tv:n klarar jag, men inte två.
En nostalgisk minnesbild. Det är tidigt 70-tal. Jag sitter på Smålandspostens centralredaktion i Växjö. På andra sidan väggen slamrar det och väsnas från 10 sättmaskiner, blytyperna rasslar ner och blir till den text jag nyss har skrivit. Detta sker på den andra sidan väggen, på sätteriet, och där har jag aldrig varit, det är en främmande orolig värld. När jag skrivit färdigt mitt manus och satt en rubrik skriver jag ingen rubrikstorlek utan bara orden lämplig storlek. Jag går bort till en lucka i väggen, öppnar den och släpper ner mitt manus i en stålkorg samtidigt som jag ropar : MANUS !
Typograferna bar vita skjortor och hade slips, de var extremt välavlönade, en arbetararistokrati. Där på andra sidan väggen satte de ihop tidningen och tryckte den.
Smålandsposten var en typografiskt skön produkt, tidningen var också extremt lönsam, hade ingen annonsavdelning, inga konsulter utan faktorn brukade rita annonserna på baksidan av en påse, om han hade tid. Om han inte hade tid fick annonsörerna vänta; vi hade perforatriser och de var så vackra, allihop. De kvinnliga journalisterna var inte så många, men vad vackra de var. Då var det en dröm att vara journalist, en busig kille... Och det enda man då gick och tänkte på var scoopet... Alla dessa försuttna chanser, inte visste jag att det var liveet.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: